barnets bakgrund

Vår situation är lite annorlunda för vår dotter var nästan fem när vi fick henne. Hon hade ju en stor medvetenhet om var hon kom ifrån och att hon haft en annan mamma och pappa tidigare. Det gjorde det lite "lättare" för oss för det var ju inga nya tankar egentligen, hon visste det ju redan.
Vi var väldigt naturliga från första början med att vi var hennes nya mamma och pappa, att hon faktiskt hade två av varje och det är ju inte alla som har det! Hon berättade stolt för alla som ville höra att hon hade två mammor och två pappor. Efter ett tag började hon fråga om sin mamma, varför hon inte kunde komma hit, varför hon inte kunde ta hand om henne etc, etc. Hon blev ledsen när vi förklarade att det var för långt för henne att åka hit, hon ville att vi skulle åka dit och hälsa på och blev ledsen när vi sa att det inte gick. Men det kändes som en sund ledsmahet, som om hon sörjde på ett sätt, och det kanske var bra. Det blev som om hon fick ett avslut på den tiden i sitt liv och sen kunde gå vidare.
När frågor kom som skulle kunna få väldigt komplicerade svar gav vi väldigt förenklade svar och ibland valde vi att säga att vi inte visste svaret till hennes frågor. Att vi kan åka tillbaks och kolla det när hon blivit stor.
Nu när barnen på dagis har fört det på tal kanske det kommer att öppna för naturliga pratstunder om att han har två par föräldrar o.s.v. Jag tror inte man ska skapa en krystad siuation där man ska prata om det här, utan låt det komma helt spontant, från honom eller från er om det helt plötsligt känns rätt en dag. Jag tycker inte det är något man ska vara rädd för, utan istället försöka framhålla det som något naturligt och i ett lite ljust skimmer. Om det sedan kommer sorg och ledsamhet så ska ju det tas på allvar och för vad det är, givetvis!