Katten lider, HJÄLP!!!!

Min katt dog för ett tag sen av just akut njursvikt, hon var "bara" nio år så min man ville inte låta henne gå utan kamp, vi försökte allt i 3 dagar (matade henne med pipett många ggr per dygn osv). Men till slut insåg jag att hon hade gett upp, hon ville inte kämpa mer. Det var jobbigt men det var bäst för henne att hon fick somna in. Jag lider med er, men er katt har det bättre nu.
Kram

Du kommer älta det här länge nu precis som jag gjorde. Du ska dock veta att njurproblem ger oftast symptom när det redan är försent. Det är jätte svârt att upptäcka. Jag försöker tänka pâ det veterinären sa till mig dâ min katt dog(de kände oss ganska väl). Att han varit en lycklig katt som haft en matte som älskat honom och tagit väl hand om honom. Att livet sedan tar slut är inget vi kan râda över. Nej nu kan jag inte läsa eller skriva mer i trâden för târarna sprutar och snoret rinner.

Jag har gråtit och haft huvudvärk hela eftermiddagen och kvällen....tårarna har bara rullat....

Älskade vän....förlåt. Förlåt mig att jag inte SÅG. Förlåt att jag tillät sprutan, men vad skulle jag göra när du led......

Om jag ändå kunde krama honom en sista gång......känns inte som att det räckte till.....saknaden är enorm. Men nu är han i jorden, på sin favoritplats ute på landet. Där han älskade att vara....

Äntligen har han fått vila, och slippa smärtan. Usch, förlåt vännen....jag visste inte!!

Granada: Jaså, ger de tecken först när det är för sent?? Är det så?

Vad kan man göra för att förebygga det??

Njursvikt är en vanlig dödsorsak hos äldre katter. Symptomen visar sig först när endast 25% eller mindre av njurkapaciteten finns kvar och dâ är de oftast för sent att göra nâgot. Det man ev kan se tidigare är att katten dricker mycket och kissar mycket. När de börjar kräkas, vingla osv. sâ är det nástan alltid försent om det inte är akut njursvikt det rör sig om(typ hastig sjukdom eller förgiftning) Vet inte om man kan förbygga mer än god kost, njurkapaciteteten ser man ju först med ett blodprov.
Din katt var 17 âr sâ jag tror att den helt enkelt drabbades av âlderdom. Kan inte tänka mig att du kunde gjort sâ mycket mer för honom än ni gjorde. Min kisse var bara 4 âr och visst skuldbelägager jag mig men tror att han hade en medfödd sjukdom dâ njurarna även var förstorade och "knöliga" enligt veterinären. Skuld känner man oavsett och det gâr inte en dag dâ jag inte önskar att detta aldrig hänt, att jag upptäckt det tidigare och att han fortfarande varit här hos oss. Han hade ju massor av âr kvar att leva men nu är det som det är. För vissa är livet lângt och andra kort. Ge dig tid att sörja, om nâgra veckor känns det "lättare" och du kan se pâ detta mer sakligt, att han faktiskt var gammal och ni inte kunde gjort mer. Han hade säkert ett lyckligt och bra liv med er och det är de ni fâr bära med er i framtiden.

Granada: Ja, vi borde inte skuldbelägga oss själva..... Men svårt att inte..... Skönt att nån förstår iaf......

Själv känner jag mycket mer skuld för min första katt där jag lät det gå för långt innan jag lät avliva henne. Mycket lättare att tänka på den andra katten där jag faktiskt tog det svåra beslutet INNAN han blev lika dålig som sin syster.

Vet precis hur du känner! Igår var det två veckor sedan jag var tvungen att fatta samma beslut ang. min katt. Han var 7½. Han hade magrat raskt, vägrade äta, var törstig som en tvättsvamp men allt rann rakt igenom... Han var väldigt orkeslös och kunde knappt spinna, och var svagare i benen när vi tog honom till vet. Trots en natt på dropp blev hans njurvärden inte bättre och han fortsatte att vara dödstörstig och uttorkad. Jag vet så väl att det var rätt beslut att avsluta hans lidande, men det gör ändå så ont.