trettioplus skrev 2009-04-12 13:58:25 följande:
Självklart tar jag fram symaskinen och hjälper till. Eller jordfräsen, eller oljefärgerna, eller skiftnyckeln. Jag har aldrig nämnt med en stavelse att det inte är det mest effektiva sättet för påverkan. Både vuxna och barn behöver förebilder.
Självklart behöver vi rollmodeller som barn. De utan tvekan viktigaste rollmodellerna är mamma och pappa.
trettioplus skrev 2009-04-12 13:58:25 följande:
Att du gick syslöjd utan uppbackning innebär tyvärr inte att det inte att din könsroll inte satt andra begränsningar för dig. Det innebär tyvärr inte heller att anledningen till att jag slutade med mitt eget slöjdval, var att just uppbackningen saknades när jag väl var där.
Om vi ska använda dina uttryck här, så blev jag ett slagträ i kampen för könsseparering.
Tala om för mig vilka begränsningar min könsroll har satt för mig eftersom mina exempel tydligen inte duger. Eller vill du ha fler exempel?
Förklara för mig varför du skulle behöva speciell uppbackning i ditt val av slöjd. Fick alla speciell uppbackning i valet av slöjd? Varför skulle just du ha speciell behanding?
Du säger att du blev ett slagträ i kampen för könsseparering? Gick du i genuspedagogisk skola?

trettioplus skrev 2009-04-12 13:58:25 följande:
Jag ger barn i min närhet stöd i det de vill göra (om det inte är uppenbart dumt förstås), men att vara uppmuntrande och att vara aktivt uppmuntrande är en gradskillnad. Det är inte heller så att man som förälder eller annan vuxen KAN vara uppmuntrande i ALLT. Vissa saker kommer man helt enkelt bara att förvänta sig. Det är så livet ser ut.
Dess viktigare då att man faktiskt uppmuntrar i det som samhället inte förväntar sig av individen, eftersom stödet i det förväntade i alla fall kommer från annat håll.
Det är detta omgivande stöd från andra vuxna som jag upplever att du missar.
Du har du inte svarat på min fråga.
I det ena fallet så ger du honom stöd, i det andra fallet gör du inte det. Vad talar du om för honom med ditt agerande? Glöm inte bort att du är den viktigaste personen i världen för honom.
Sedan undrar jag vad som händer när du lär ditt barn att agera på ett sätt som bryter mot normerna samtidigt som du inte ger stöd inom alla olika områden? Vad händer när han/hon stöter på motgångar? Barn är inte mentalt rustade för att ta dessa motgångar, därför tycker jag att ni gör fel som pressar in dem i ett annat mönster, vilket är vad ni gör. Ni använder barnen som slagträ i er ideologiska kamp utan en tanke på eventuella konsekvenser för barnens välbefinnande.
trettioplus skrev 2009-04-12 13:58:25 följande:
Ibland måste man se att man är ett offer för att kunna göra skillnad. Man blir inte en sämre människa för att man inser den grad av påverkan samhället har på en. Tvärtom ger det en möjlighet att skaffa verktyg att motverka det. Ibland måste man SE ramarna (normverket) för att kunna göra något åt det. Det är väldigt lätt att kliva utanför normen när det är något man vet att man verkligen vill eller verkligen inte vill. Det är långt mycket svårare när man är lite halvintresserad av något eller bara förväntas göra något man inte vidare reflekterar över.
Ursäkta, men bullshit. Visst har jag både sett och upplevt diskriminering, inte fan är jag ett offer för det.
När det sen gäller att kliva utanför normerna (en av alla som finns) så handlar det verkligen inte om att vara ett offer; det handlar om att vara trygg i sig själv och kunna gå utanför ramarna.
En offerkofta är inte snygg.
Jag tycker genuint illa om all diskriminering, därför agerar jag mot sådant. Därför agerar jag mot den könsdiskriminerade ideologi som den svenska feminismen har blivit. Tänk om du kunde gå utanför den normen du befinner dig i: granska feminismen kritiskt och se om den verkligen innehåller så mycket bra. Granska offerkoftan; vad leder den till?