Tack för ditt svar!
Ja han slutade andas under flera minuter. Vi la både hand och ansikte emot men det kom ingen luft varken in eller ut. Dreggel och skum kom ut genom munnen. Larmcentralen sa åt oss att kolla att hjärtat slog och annars göra HLR, och om hjärtat slog skulle vi bara försöka blåsa in luft i honom.
När ambulansen kom så var han inte stabil enligt dom och det tog ett tag innan han blev stabil och de kunde åka. Att man ens behöver stabilisera någon tar jag som ett tecken på att det varit allvarligt? Enligt ambulansen hade han när dom kom en väldigt onormal andning, men då hade han iallafall börjat låte lite (gurgla och kippa efter andan)
Jag vet inte om de gav honom kramplösande i ambulansen, men något sprutade dom in för de satte en nål i handen på honom direkt.
Vi fick order om alvedon eller liknande vid 38 grader eller mer vid temp i rumpan, 37,5 vid temp under armen. Vi har även fått Diazepam utskrivet och fick en Stesolid med oss hem från sjukhuset.
Men det här har satt riktigt ordentliga spår i mig... Jag ser bara mitt barn framför mig hela tiden, hur det kändes osv. Chocken har fortfarande efter 5 dagar inte släppt. För mig känns det helt ofattbart att man kan komma oskadd ur en sådan kramp. Det känns inte ens lopgiskt för mig. Ambulanspersonalen sa även att min sons kramp var extrem, dels pga andningsuppehållet och dels pga han var så VÄLDIGT krampad eller vad man ska säga. Han var extremt stel om man säger, vilket förmodligen berodde på att han har rätt mycket muskler i sig själv. (om man nu KAN ha mycket muskler som 3,5 åring..)
Han hade även svårt att blir medveten efteråt. han vaknade såklart, men hade svårt att fästa blicken och följa med i omgivningen. Det tog säkert 1 timme innan han var såpass medveten att han nickade på frågor.
För mig känns det här som en nära döden upplevelse på nåt sätt, även om det kanske inte riktigt var så nära döden. Men så kändes det. Jag har som ett tryck över bröstet hela tiden, vågar knappt lämna honom osv. Känner mig deprimerad och tänker bara på olika sätt jag kan förlora honom på. Ska flytta till ett hus där det bor en gigantisk schäfer i huset brevid och drömmer mardrömmar om att den kommer anfalla min son... Helt sjukt egentligen....
Men för mig var det här nog det största trauma jag varit med om i hela mitt liv.
Hur kom du vidare efter första anfallet?
tjejligan skrev 2009-04-13 19:28:01 följande:
Mina tvillingtjejer har det, de är nu 21 månader gamla. Första gången de hade det så var de 15 månader. Och då krampade båda samtidigt! Den ena tjejen fick de först slut på krampen med hjälp av ett akutteam på sjukhuset trots att hon hade fått kramplösande av ambulanspersonalen. Sjukvårdspersonalen(Drottning Silvias Barnsjukhus & ambulanspersonalen) hade aldrig hört talas om 2 samtidgt innan. Oddsen är väl ganska höga för att det skall hända igen tack och lov!Sedan dess så har de haft 3 resp 2 kramper var. Eftersom de är långa så måste vi ringa ambulans varje gång vi har även kramplösande medicin hemma iväntan på ambulans. (Vi är tacksamma att vi bor nära ambulanser och 7 minuters ambulansfärd bort från Drottning Silvias barn sj.) Är du säker på att han slutade andas? De brukar bli blåa om munnen och vitt skum kommer oxå med kramperna och man skall se till andningsvägarna är fria.Sedan kramperna så tempar(Braun örontemp) vi dem morgon, lunch(förskolan) & kväll när de är friska. Men när de har feber dvs 37.5 och uppåt så har vi mkt höga doser febernedsättande (varvar ipren & alvedon) efter inrådan från läkarna. Och vid feber- tempar vi dem varje timme dygnet runt. (Varannan på natten) Det hemskaste är att man inte hör när de krampar eftersom de inte kan skrika.Krampar man mer än 30 min så kan det ge hjärnskador så ofarligt är det inte.