ni som är gravida/fött barn efter era änglar

Jag förlorade min andra son, Martin, i slutet av 2007. Han dog av cancer till följd av sin kromosmavvikelse.

Efter dryga tre månader blev jag gravid igen, både efterlängtat men jag var också rädd. Rädd att det skulle hänfda igen. Fram till MKP, som vi bestämde oss för att göra, så kändes det som om jag ljög när jag sa att jag var gravid. Som om det var en bra lögn, alla kollegor och vänenr gick på det. Men jag trodde inte riktigt på det själv..
MKPt visade att detta skulle bli min första dotter och att hon hade normalt antal kromosomer. Och det var resan di jag trodde skulle vara svårast. Men jobbigare blev det sen.

När hon började sparka, när jag faktiskt kunde känna att det inte bara var en lögn att jag var gravid blev det för jobbigt för mig. Jag klarade inte av att jobba, hade jättesvårt att koncentrera mig, och bleb sjukskriven för akut krisreaktion. Detta var ungefär halvvägs in i graviditeten och jag var sjukskriven graviditeten ut. De månaderna har jag nästan inget minne av idag.

Det var svårt att försöka hantera sorgen efter sonen och samtidigt vara gravid och lycklig över det och samtidigt så orolig över att det skulle hända igen.
Men det var inte jobbigt hela tiden, det ska jag inte säga, samtidigt som jag tänker att ska vi gå igenom detta igen så behöver mycket annat vara stabilt runt omkring.

När förlossningen startade, med ganska mesiga värkar, och vi skulle åka in blev jag rädd igen. Rädd att de skulle upptäcka att jag inte var gravid, och skicka hem mig. Jag vaggade omkring som en val, men var på allvar rädd att de skulle säga att det inte var något där.
Men vi fick den mest underbara BM man kunde tänka sig, hon var så snäll. Efter ett fåtal timmar bestämdes att vattnet skulle tas, och först då tänkte jag att vi skulle få våran dotter. Och det gick väldigt snabbt, och skrek gjorde hon! Det efterlängtade skriket..

Graviditeten var jobbig, men jag tyckte ändå att tiden som okej var mer än tiden som var jobbig.
*kramar om*