Anonym (totalt slut)

Äldre 15 Jun 08:24

52 svar

Vår 4-åring styr vår familj - Hjälp

Jag och min sambo har fyra barn.
Vi hade två var från ett tidigare förhållande. Och nu bor vi tillsammans.
Vårt yngsta är 2 år och vår äldsta är 11 år.

Nu är det så att min sambos son som är 4 år (han fyller 5 om några månader) styr hela familjen. Sonen med sin lillebror bor varannan vecka hos oss och varannan vecka hos mamman.

Rent generellt så anser jag att det är aldrig barnens fel om de är stökiga, det är föräldrarnas ansvar att uppfostra.

Problemen kring denna lilla pojke är många. Jag har tappat räkningen på hur många gånger han har åkt till förskolan i bara kalsonger för han vägrar klä på sig.
Han har noll respekt för oss vuxna. Han förstår inte konsekvenser. Han rymmer. Han stjäl mat/godis fast vi äter regelbundna mattider och han får mat/dricka när han ber om det. han kastar saker, framförallt leksaker, på väggar och alla andra. Han är jättekinkig på maten, och det är inte konsekvent. Idag äter han inte paprika för att imorgon äta paprika men vägra ris för att i övermorgon äta ris för att vägra något annat. Han slåss, och det är det enda som vi har någorlunda lyckats med att stävja. Han slåss inte lika mycket längre, men hoten finns kvar. Han går runt och hotar med att sticka ut ögonen på oss, slå oss tills vi blöder och går sönder, sparka, klösa och bita, men som sagt, han hotar mest numera.
På förskolan har de liknande problem, de har berättat hur han vällt barnvagnar med de midre barnen i, skallat personal och andra barn, slagit de andra barnen i nacken m.m.

Igårkväll åkte han i säng efter att ha gjort en dumhet för mycket. Leksaker var beslagtagna för han var inte rädd om dem. Då på natten/morgonen smyger han upp och letar rätt på sakerna han inte fick ha. Idag på morgonen skryter han om att han minsann hittade dem och har dem på sitt rum.
All energi som både jag och min sambo kan uppbringa går ut på att vakta detta barn och avstyra alternativt reda upp dumheter han har ställt till med.
Vi har ingen ork till de andra tre. Det känns helt galet.

Vi (jag och min sambo) sitter på samtal tillsammans med förskolepersonal, barnpsykolog och barnets mamma. Förskolepersonalen har bekräftat bilden vi ger av han. Och barnpsykologens mest konkreta tips har varit "läs en bok för han" Och ni ska bara veta hur många böcker vi läst för han både innan och efter detta samtal.

Vi försöker ta egen tid med vart och ett av barnen, men de veckor vi har sambons barn så hinner vi bara ta egen tid med hans 4-åring för längre hinner vi inte.

Den uppfostrongsmetod som vi försöker köra med just nu är 4-1 eller uppmärksamhetsregeln tror jag det heter. Han får positiv uppmärksamhet för saker han gör bra, och i största möjliga mån så ignorerar vi de dumheter han gör. (saker vi ignorerar är oftast mindre incidenter som inte skadar någon annan) Givetvis så talar vi om att vi inte får slåss/knuffas/ta saker av andra.

Jag orkar inte mer. Jag mest bara försöker ställa in mig på att överleva och genomlida varannan vecka av mitt liv. Va fan ska vi göra?

Snälla kan jag få tips på hur jag ska överleva detta samt hur vi kan få ordning på vår 4-åring.

Anonym (totalt slut) Trådstartaren

Äldre 4 Sep 20:02

#41

Anonym (carpe diem) skrev 2009-09-04 19:32:31 följande:

Anonym (totalt slut) skrev 2009-09-04 18:19:45 följande:
- och det är ju alldeles för kort tid för att barnet skall hinna knyta an till dig och för kort tid för dig att hitta balansen i att leva i en styvfamilj! Undra på att ni har det jobbigt!

Men han var så här innan. Långt innan.

Anonym (totalt slut) Trådstartaren

Äldre 4 Sep 20:04

#42

De ringde från förskolan idag.

Ansökan om en assistent till pojken har godkänts.
Jag och pappan är förvånade över hur offantligt snabbt det gick.

Det enda som saknas nu innan den personen kan börja är att pappan OCH mamman skriver under och godkänner detta.

Vi hoppas att detta ska göra att det flyter på bättre på förskolan.

Anonym (carpe diem)

Äldre 4 Sep 21:08

#43

Anonym (totalt slut) skrev 2009-09-04 20:02:10 följande:

Anonym (carpe diem) skrev 2009-09-04 19:32:31 följande:
Men han var så här innan. Långt innan.

ja, jag menar inte att det är du som gjort pojken sådan här ... men den korta tid ni haft tillsammans är för mig ytterligare ett incitament till att du nog skall ligga lågt. Kanske du varit för snabb _på_?? Funderar lite över din rubrik också - VÅR 4-åring .... är det ditt barn???

Anonym (enannan)

Äldre 5 Sep 08:18

#44

Anonym (carpe diem) skrev 2009-09-04 21:08:21 följande:

Funderar lite över din rubrik också - VÅR 4-åring .... är det ditt barn???

Precis.. det känns bara som att du, TS, hela tiden är för involverad. Du är pappans sambo. Inte pojkens mamma. Jag tycker hela den här "bonusmamma/pappa" grejen kan gå till överdrift ibland och frågan är om barnen alltid mår så bra av att få en till "förälder". Spec barn med särskilda behov. Bra att ni fått en assistent till pojken.

Anonym (totalt slut) Trådstartaren

Äldre 5 Sep 22:45

#45

Anonym (carpe diem) skrev 2009-09-04 21:08:21 följande:

Anonym (totalt slut) skrev 2009-09-04 20:02:10 följande:
Funderar lite över din rubrik också - VÅR 4-åring .... är det ditt barn???

Jag och min sambo anser oss ha fyra barn.
Vi gör ingen skillnad på dem.
Därav rubriken.

Men nej, jag är inte biologisk mamma till just denna pojk.

Han bor dock i min och min sambos hem varannan vecka.

Anonym (enannan)

Äldre 6 Sep 09:54

#46

Anonym (totalt slut) skrev 2009-09-05 22:45:39 följande:

Anonym (carpe diem) skrev 2009-09-04 21:08:21 följande: Jag och min sambo anser oss ha fyra barn. Vi gör ingen skillnad på dem. Därav rubriken. Men nej, jag är inte biologisk mamma till just denna pojk. Han bor dock i min och min sambos hem varannan vecka.

Möjligt.. men pojken gör garanterat skillnad på ER! Han behöver sin pappa nu och du måste våga släppa kontrollen.

Anonym (totalt slut) Trådstartaren

Äldre 6 Sep 10:05

#47

Anonym (enannan) skrev 2009-09-06 09:54:05 följande:

Möjligt.. men pojken gör garanterat skillnad på ER! Han behöver sin pappa nu och du måste våga släppa kontrollen.

Hur jag skrev rubriken vs. hur verkligehet nser ut vet jag.
Och jag anser inte att jag behöver förklara det fler gånger.

Anonym (totalt slut) Trådstartaren

Äldre 6 Sep 10:20

#48

Jag vågar släppa kontrollen som en del av er verkar anse (min tolkning) att jag inte gör.
Och jag gör det. Jag vet inte ens om den kontroll ni beskriver existerar. Att jag är väldigt på i detta forum är för att detta är min tråd och jag söker stöd och råd och tips här, för jag lever i denna vardag med denna pojke. Jag kan inte vara lika på i verkligheten eftersom jag inte ÄR pojkens mamma. Men jag kan inte ignorera ett av de barn som lever i samma hem som mig oavsett om det är biologiskt mitt eller inte.

Jag har tre följdfrågor till era åsikter om att jag ska kliva tillbaka. (Observera att jag redan anser mig stå på en delvis "åskådarplats" här hemma) Så sent som igår så bad pappan mig att gå och ta hand om situation då denna pojke (visade det sig) slagit ett av de yngre barnen så det mindre syskonet hade ont och grät. Pappan får i första hand ta sånt men han orkar inte hur mycket som helst heller.

1. Det exempel som jag beskrev i stycket ovanför. Skulle jag ha sagt nej, när pappan ber mig.

2. Många utav de vänner som jag umgås med har barn. Om de gör fel så säger jag till dem, gör de något bra så uppmuntrar jag dem, om det är jag som ser. Om min vän ser mina barn göra fel så säger hon till dem, och de uppmuntrar barnen om de gör något bra. Något som är väldigt självklart för alla i min omgivning. Jag tolkar era råd som att jag ska säga bry mig mindre om barn i mitt egna hem i mindre utsträckning än vad jag gör om mina vänners barn.

3. Risken finns att jag blir arbetslös. Barnen får då vara på förskolan max 15 timmar i veckan (3 dagar á 5 timmar eller 5 dagar á 3 timmar) Hur ska jag då göra? Förskolan gör ingen som helst skillnad på vilka barn som är mina biologiska eller ej. De kolla på vilka som bor i mitt hushåll. Med andra ord så kommer jag och alla barnen att vara hemma väldigt mycket tillsammans. Ska jag och mina biologiska barn måsta flytta för att jag inte får/ska agera i denna pojkes liv? Eller ska jag låta han löpa amok och slå alla sönder och samman medan jag är hemma själv med dem. Eller ska pappan måsta ta ledigt utan lön så fort barnen är hemma. (I så fall kommer vi inte att klara oss ekonomiskt)

Jag förstår ert resonemang bitvis om att jag inte är hans mamma, det vet jag. Men jag hoppas ni också förstår att detta måste fungera praktiskt här hemma.

Anonym (enannan)

Äldre 6 Sep 12:15

#49

Anonym (totalt slut) skrev 2009-09-06 10:20:42 följande:

Jag vågar släppa kontrollen som en del av er verkar anse (min tolkning) att jag inte gör. Och jag gör det. Jag vet inte ens om den kontroll ni beskriver existerar. Att jag är väldigt på i detta forum är för att detta är min tråd och jag söker stöd och råd och tips här, för jag lever i denna vardag med denna pojke. Jag kan inte vara lika på i verkligheten eftersom jag inte ÄR pojkens mamma. Men jag kan inte ignorera ett av de barn som lever i samma hem som mig oavsett om det är biologiskt mitt eller inte. Jag har tre följdfrågor till era åsikter om att jag ska kliva tillbaka. (Observera att jag redan anser mig stå på en delvis "åskådarplats" här hemma) Så sent som igår så bad pappan mig att gå och ta hand om situation då denna pojke (visade det sig) slagit ett av de yngre barnen så det mindre syskonet hade ont och grät. Pappan får i första hand ta sånt men han orkar inte hur mycket som helst heller. 1. Det exempel som jag beskrev i stycket ovanför. Skulle jag ha sagt nej, när pappan ber mig. 2. Många utav de vänner som jag umgås med har barn. Om de gör fel så säger jag till dem, gör de något bra så uppmuntrar jag dem, om det är jag som ser. Om min vän ser mina barn göra fel så säger hon till dem, och de uppmuntrar barnen om de gör något bra. Något som är väldigt självklart för alla i min omgivning. Jag tolkar era råd som att jag ska säga bry mig mindre om barn i mitt egna hem i mindre utsträckning än vad jag gör om mina vänners barn. 3. Risken finns att jag blir arbetslös. Barnen får då vara på förskolan max 15 timmar i veckan (3 dagar á 5 timmar eller 5 dagar á 3 timmar) Hur ska jag då göra? Förskolan gör ingen som helst skillnad på vilka barn som är mina biologiska eller ej. De kolla på vilka som bor i mitt hushåll. Med andra ord så kommer jag och alla barnen att vara hemma väldigt mycket tillsammans. Ska jag och mina biologiska barn måsta flytta för att jag inte får/ska agera i denna pojkes liv? Eller ska jag låta han löpa amok och slå alla sönder och samman medan jag är hemma själv med dem. Eller ska pappan måsta ta ledigt utan lön så fort barnen är hemma. (I så fall kommer vi inte att klara oss ekonomiskt) Jag förstår ert resonemang bitvis om att jag inte är hans mamma, det vet jag. Men jag hoppas ni också förstår att detta måste fungera praktiskt här hemma.

Självklart måste du agera de gånger pappan inte är närvarande. Men finns han hemma tycker jag faktiskt att han ska ta den delen och inte lägga det på dig.

turgut

Äldre 6 Sep 13:03

#50

Jag gillar inte tonen i de inlägg som försöker lägga något av ansvaret för killens beteende på dig TS. Det verkar snarare som om du har gjort det du har kunnat för att lösa problemen. Det händer i ditt hem och du har full rätt att kräva att folk är civiliserade där.

Visst är det ibland jobbigt för barn när deras föräldrar skiljer sig. Ibland bryr de sig inte alls och ibland är det skönt för dem. Det finns ingen regel. Men det som jag reagerade på var att pojken har varit utagerande sedan 1,5-årsåldern. Det låter som om det bästa vore att göra en neuropsykiatrisk utredning. När jag läser dina beskrivningar så ser jag en liten, stackars pojke med en massa krafter i sig som han inte kan hantera.

Jag kan naturligtvis inte bedöma om han har typ ADHD eller inte, men om han har det så är det grymt att inte se till att han får hjälp. Det kommer bara att bli värre och hela hans personlighet kommer att formas kring att han är "den där jobbiga".

Det är viktigt att veta, dels för att medicin verkligen kan hjälpa barn med olika former av koncentrationssvårigheter, dels för att det gäller att välja rätt strategi för uppfostran.

Om utredningen inte ger någon diagnos så är det bara att köra på med kärleksfull och konsekvent uppfostran utan dåligt samvete. Straff är värdelöst. Nannyskiten är en sjuk, kommersiell bluff som bygger på gamla, förlegade idéer om hur barn fungerar. Du kan aldrig få ett barn att må bra, vilket är förutsättningen för att de ska bete sig bra, genom att ta ifrån dem saker.

Anonym (enannan)

Äldre 6 Sep 13:13

#51

turgut skrev 2009-09-06 13:03:27 följande:

Jag gillar inte tonen i de inlägg som försöker lägga något av ansvaret för killens beteende på dig TS. Det verkar snarare som om du har gjort det du har kunnat för att lösa problemen. Det händer i ditt hem och du har full rätt att kräva att folk är civiliserade där. Visst är det ibland jobbigt för barn när deras föräldrar skiljer sig. Ibland bryr de sig inte alls och ibland är det skönt för dem. Det finns ingen regel. Men det som jag reagerade på var att pojken har varit utagerande sedan 1,5-årsåldern. Det låter som om det bästa vore att göra en neuropsykiatrisk utredning. När jag läser dina beskrivningar så ser jag en liten, stackars pojke med en massa krafter i sig som han inte kan hantera. Jag kan naturligtvis inte bedöma om han har typ ADHD eller inte, men om han har det så är det grymt att inte se till att han får hjälp. Det kommer bara att bli värre och hela hans personlighet kommer att formas kring att han är "den där jobbiga". Det är viktigt att veta, dels för att medicin verkligen kan hjälpa barn med olika former av koncentrationssvårigheter, dels för att det gäller att välja rätt strategi för uppfostran. Om utredningen inte ger någon diagnos så är det bara att köra på med kärleksfull och konsekvent uppfostran utan dåligt samvete. Straff är värdelöst. Nannyskiten är en sjuk, kommersiell bluff som bygger på gamla, förlegade idéer om hur barn fungerar. Du kan aldrig få ett barn att må bra, vilket är förutsättningen för att de ska bete sig bra, genom att ta ifrån dem saker.

Mycket bra skrivet! Jag menar inte heller att pojkens beteende beror på TS eftersom hans beteende funnits kring honom långt innan TS kom in i bilden. Jag ber om ursäkt om det uppfattats så av dig TS. Jag menar bara att jag tycker pappan lägger lite väl mycket ansvar på dig. jag förstår att ni har det jättejättetufft nu. Det ÄR jobbigt att ha barn med speciella behov. Men vad jag menade var att det kanske försvårar för pojken om det är ännu fler vuxna som är och "petar" i hans uppfostran. Jag håller helt med ovanstående talare om att Nannyakuten har ställt till med en massa skit i moderna hem. Att ta saker från ett barn är inte något som lär ett barn någonting. Endast att nöta nöta nöta in att han är bra, att han duger. Precis som ni gjort, lyfta fram det positiva. Han behöver massor med kärlek och det kommer inte ske förändringar över en natt. De som måste jobba mest med sig själva är de vuxna och då främst barnets pappa och mamma.

Hoppas ni haft en bra helg iaf. Hur har det gått? Har ni pojken nu?

Anonym (carpe diem)

Äldre 6 Sep 17:04

#52

Anonym (totalt slut) skrev : "Så sent som igår så bad pappan mig att gå och ta hand om situation då denna pojke (visade det sig) slagit ett av de yngre barnen så det mindre syskonet hade ont och grät. ....Skulle jag ha sagt nej, när pappan ber mig."
- ja, om det gällde att reda ut situationen med hans barn. Nej, om det gällde att skydda den som råkade illa ut!

"Om de gör fel så säger jag till dem, gör de något bra så uppmuntrar jag dem, om det är jag som ser. Om min vän ser mina barn göra fel så säger hon till dem, och de uppmuntrar barnen om de gör något bra."
- men det är väl en bra stategi? särskilt om ni gör det inför varandra så att den som är förälder kan skarva i och stå för _uppfostran_ om så krävs i situationen ... Jag menar barn är allas ansvar men om jag säger till, utan uppföljning/support/stöd av en förälder så struntar barnet vanligen högaktningsfullt i vad jag sagt ....

"Jag tolkar era råd som att jag ska säga bry mig mindre om barn i mitt egna hem i mindre utsträckning än vad jag gör om mina vänners barn."
- självklart inte, men jag tolkar dina inlägg som att du har lite svårt att hantera kollisionen mellan det som ur ett vuxenperspektiv är drömmen om en kärnfamilj ... och ur ett barnperspektiv är en oönskad styvfamilj ... att det inte är lätt att "få till det" på bara något år! Det blir komplicerat om man bara kliver in och tar över och kallar styvbarnen för "våra" barn när det i själva verket finns två andra föräldrar inblandade!

"Ska jag och mina biologiska barn måsta flytta för att jag inte får/ska agera i denna pojkes liv?"
- självklart har du ett ansvar då ni är själva - men det är pappan som skall, tydligt, ge dig det mandatet inför pojken - bäst förutsättning vore att biomamma också gav det till dig .... typ: "nu kommer du att vara hemma med xxx mycket under pappa- veckorna, då måste du lyssna på henne och göra som hon säger. Det kommer att gå jättebra och ni kommer att ha det så trevligt tillsammans därhemma...."

Det kanske blir övertydligt detta, men det är svårt att förmedla tänket ur ett barnperspektiv resp det som är lätt att förstå dig i; vuxenperspektivet!

Vår 4-åring styr vår familj - Hjälp

INNEHÅLL