Vår 4-åring styr vår familj - Hjälp

Ja jag känner också så faktiskt. Vad är det som är så hemskt med att han leker?
Det känns lite som om ni har regler kring lite för många saker. Kanske bättre att ha några få regler som blir lättare för honom att följa?

Pojken har haft detta beteende sedan han var ca 1½ år. Då bodde föräldrarna tillsammans.
Lillebror kom ett par månader innan denna grabb fyllde tre.
Föräldrarna bröt med varandra när lillebror var ca 3 veckor.
Men de bodde kvar med varandra tills äldre grabben var nästan 4 och lillkillen var nästan 1 år.

Så jag känner inte att pojkens beteende är pga av mig eller pga styvfamiljssituationen eftersom jag och barnens pappa flyttade ihop när äldsta grabben var drygt 4. Pappan hade bott själv med dem 6 månader innan vi flyttade ihop.

MEN däremot så kan styvfamiljssituationen vara en faktor till att det inte blir bättre. Det inser även jag, mycket har hänt i denna lilla killes liv.

Du frågar varför jag drar detta lass.
Jag gör det därför att jag såg att ingenting hände. Efter en tid då vi bott ihop så knuffade han ner en av de mindre syskonen från en hög pall vilket hade kunnat sluta riktigt illa. Detta blev droppen som fick bägaren att rinna över och jag krävde då att pappa skulle agera, vilket han gjorde, för han blev också riktigt rädd.
Vare sig mamman eller pappan hade tidigare gjort något åt det uppenbara att pojken mådde dåligt.

Pappan har hela tiden fått tagit kontakt med psykologer och mamman i den utsträckning som har kännts bra för han. Mig använder han som bollplank.
Men jag behöver någonstans att skriva av mig min frustration, vilket jag gör här.

Förlåt, jag läste inte att det inte var en oskyldig lek han hade därför skrev jag så. Men vad var det han gjorde? Men jag känner ändå att mamman och pappan behöver samarbeta bättre. Du får kliva åt sidan. Kan dom inte gå på samtal hos familjerådgivning/familjerätt el liknande?

Jag tycker så synd om detta lilla barn som verkar må så dåligt. Usch!

Han använder inte bara dig som bollplank. Nu drar du ju hela det "sjunkande skeppet" själv. Du måste försöka lita på att pappan har förmågan att fixa det här och inte gå in och ta över. Självklart kan du skriva av dig här.

Anonym (enannan) skrev 2009-09-03 22:19:52 följande:

Snälla hjälp mig här.
På villket sätt ska jag kliva åt sidan?

Jag har aldrig tagit direkt kontakt med mamman angående detta.
Har det varit ett problem så är det alltid pappan som tagit den kontakten med mamman.

De har samtal med en barnpsykolog just nu där även jag sitter med. Jag säger inte mycket men både mamman och pappan fick godkänna först att jag skulle vara med för jag ville inte tränga mig på. men samtidigt så ansågs det att jag borde vara med eftersom jag umgås med barnet lika mycket som barnets pappa eftersom vi bor ihop. Tanken med det var att vi alla skulle göra lika kring barnet ...

Och de konkreta situationer som uppstår hemma. Det är där jag agerar.
Men det känns väldigt främmande för mig att bara stå och se på om han slår sin lillebror eller något av mina barn. Eller ska jag ropa på min sambo så han får ta det? Ibland så är jag själv med barnen ... vad ska jag göra då om något händer?

Jag menar inte att vara ironisk eller förlöjliga någon här, jag vill verkligen veta. Jag har fått tipset av en i min närhet också att jag ska backa. Men var ska jag dra gränsen? Vad "får" jag göra? Och vad ska jag inte göra?
Personen i min närhet hade inget svar på frågan om var jag ska dra gränsen ... inte ens ett tips ...

Många skriver här att det är så synd om pojken som mår så dåligt, och vet du vad... Där ÄR det... men det är även synd om er som föräldrar och syskon.
Just nu fungerar inte er familj till den så grad att jag misstänker att tankarna funnits på att ni ska splittra på er för att de andra barnen ska få lugn och trygghet.

Barnet verkar ha haft en problematik sedan 1 1/2 år och som nu skenat säkert i samband med 4-års trotsen. Vi själva har haft ett så lugnt barn tills 4 år och nu är han rena exorcistungen... någon böt ut vårt barn som de brukar säga. Så även i de lugnaste vatten så kan det bli storm.

Men jag tycker inte att ni ska ge er ifråga om att ni eventuellt ska kolla upp om det finns en bakomliggande problematik. OM det skulle göra det, så mår ni alla bäst av att det upptäcks så tidigt som möjligt och diagnosticeras för behandling. Det kan göra underverk.

Jag menar bara att du verkar dra hela lasset själv och pappan har ev kontakt med mamman. Jag tycker att du ska agera dom gånger du är själv med honom, men annars tycker jag att pappan ska ta dom konflikterna UTAN att du lägger dig i. Det låter bra att ni alla försöker att agera likadant kring pojken, men jag tycker ändå att det känns som om du har MINST lika stor del i pojkens uppfostran som hans mamma och pappa har och det tycker jag inte är bra. Ni hade inte varit tillsammans så länge va, eller minns jag fel nu?

Anonym (totalt slut) skrev: "På villket sätt ska jag kliva åt sidan?"
- Tex skall du minimera din _uppfostran_ av barnet och hemma hos er överlåta det till pappa. Ni kan prata ihop er när inte barnet är med - men gränssättningen förväntar sig nog barnet av pappa ....

"Jag har aldrig tagit direkt kontakt med mamman angående detta.Har det varit ett problem så är det alltid pappan som tagit den kontakten med mamman."
- det är jättebra! Men det verkar också som om de har ett eget problem sinsemellan som måste förbättras om barnet skall må bättre, nämligen sitt samarbete?

"Tanken med det var att vi alla skulle göra lika kring barnet ..."
- det är inte viktigt för barn att alla vuxna omkring gör lika (hur ofta har dagis och hem samma regler, det funkar bra ändå?!?) - men man får inte ifrågasätta varandra och varandras gränser för DÅ kan barnet lätt visa symptom på att må dåligt!

"Det är där jag agerar."
- Och det är där pappa borde träda in och avlasta dig! Ställ krav på det!

"Men det känns väldigt främmande för mig att bara stå och se på om han slår sin lillebror eller något av mina barn."
- Självklart måste du skydda de andra barnen ... mmmmmmen gränssättningen därutöver måste pappan ta...

"Eller ska jag ropa på min sambo så han får ta det?"
- Ja - pröva den varianten, jag tror det kommer att visa sig fungera bättre!

"Ibland så är jag själv med barnen ... vad ska jag göra då om något händer?"
- Självklart ingripa! Nu bestämmer jag - pappa är inte hemma! Och pappa ger pojken besked innan sin bortovaro - nu är det xxx som bestämmer när jag är borta (= han ger dig mandatet inför barnet och visar pojken att du har hans förtroende)

Anonym (enannan) skrev 2009-09-03 22:36:11 följande:

Jag och pappan som jag numera är min sambo har varit tillsammans snart 2 år. Vi har varit sambo sen januari i år.

Anonym (totalt slut) skrev 2009-09-04 18:19:45 följande:

- och det är ju alldeles för kort tid för att barnet skall hinna knyta an till dig och för kort tid för dig att hitta balansen i att leva i en styvfamilj! Undra på att ni har det jobbigt!