Finns det någon här som har adoptiv- och biobarn?

Jag har tack och lov fått väldigt få dumma kommentarer nu kring min graviditet. Men det kan ha att göra med att jag inte träffat så mycket folk :) Jag är föräldraledig nämligen och träffar ju mest kompisar etc som vet läget. Jag bävar för en del kollegor när jag ska börja jobba nu snart igen. Men men. Nu känner jag mig emellertid så trygg i vårt beslut om biobarn denna gång, att jag inte kommer att ta åt mig. Så vida inte mina två större barn är med och får höra dumheter. Då blir jag sur...

Jag brukar bara säga att vi medicinskt inte kan bli gravida själva, fast numer kan vi tydligen det, och vi är jätteglada åt den här chansen. Det här miraklet. Precis som att våra två adopterade flickor är mirakel som kom till oss. Tänk, att någon lyckades para ihop just oss med just dem. I varsin världsdel. DET om något tycker jag är ett mirakel.

Vi har en adopterad dotter som är sex år och som var nästan 15 månader vid adoptionen. Barn nummer två är en biologisk son på tre år. Det skiljer tre år och en månad på barnen och vi hade varit hemma med dottern i drygt 14 månader när jag blev gravid (för den som eventuellt inte får ihop matematiken är förklaringen att sonen föddes för tidigt).

Våra barn är typiska syskon. De bråkar så att stickor och strån ryker och de älskar varandra innerligt. Nåde den utanför familjen som kommer med ett kritiskt ord till det ena barnet så att det andra barnet hör! En unge som just kallat sitt syskon för "din dumma bajskorv" blir en vild tiger när det gäller att försvara samma syskon mot en utomstående. Alltså helt normala syskon, som sagt var.

Båda barnen verkar tycka att det är helt naturligt att de kommit till oss på olika sätt. Sonen lyssnar gärna på storasysters adoptionsberättelse och dottern pekar ivrigt ut Danderyds sjukhus när vi åker förbi och säger att det var där lillebror föddes. Fast själv ska hon bara ha adopterade barn. Att ha barn i magen och föda verkar lite läskigt.

Liksom övriga blir jag mäkta irriterad när jag får höra vilken tur vi hade som äntligen fick ett "eget" barn eller att barnen "alltså inte är riktiga syskon?". Nu slipper vi oftast det bland främmande människor. Vår dotter är adopterad från Östeuropa och med lite god vilja och något begränsade kunskaper i genetik så skulle hon kunna vara vårt biologiska barn. På många sätt är hon faktiskt mer lik mig än vad hennes bror är. Men det händer att folk som vet hur det ligger till kläcker ur sig något idiotiskt. Värst har det varit inom sjukvården. Särskilt när jag var gravid så skulle alla barnmorskor och läkare ständigt förvissa sig om att vi var lite extra glada nu eftersom vi ju "bara" hade ett adopterat barn förut. Ingen av dem förstod att jag kände samma oro som mammamys ger uttryck för. Vi är visserligen inte själva adopterade, men jag var ändå rädd att anknytningen inte skulle gå lika lätt med ett biologiskt barn - och mycket riktigt tog den också betydligt längre tid och vi föräldrar hade inte alls lika lätt att ta till oss sonen som dottern.

Numera gör vi som andra här råder. Vi berättar bara om adoptionen för dem som behöver sådan information; skola, förskola, sjukvård och tandvård. Sonen börjar på nytt dagis nu,samtidigt som dottern börjar i förskoleklass, och på hans dagis kommer vi inte att berätta. Finns ingen anledning. Jag vill inte i onödan utsätta mina barn för risken få höra att de inte är syskon på riktigt. OK, de delar inga gener, men frånsett det har jag svårt att tänka mig ett riktigare syskonpar.

Ja, som många redan vet så blev vi gravida på vår adopttionsresa och ingen av oss har någon bra förklaring på detta. Båda har medicinska fel trots att jag har en dotter på åtta år sedan tidigare. Vi har inte hört dumma komentarer alls förutom att det var alla spärrar som släppte osv. Vad jag vet så har jag aldrig varit så spänd som jag var på just den resan med all den press vi var utsatta för där borta. Jag har haft väldigt svårt att ta till mig den här graviditeten. Min äldsta dotter vill inte alls ha ett biologiskt syskon och tycker det är jättejobbigt att jag är gravid. Hon bröt ihop totalt när vi berättade om graviditeten och tyckte vi skulle åka och lämna det på ett barnhem. Hon har sagt att hon aldrig kommer att tycka om det barnet utan att hon bara kommer att tycka om Justina.

Annars är de två som jag antar att syskon är som mest. De retas, slåss och bråkar ena stunden och är hur sams och söta som helst nästa stund.

Förresten, vår graviditet berodde på många saker, men inte på avslappning. Under tiden vi väntade på att få åka till Ukraina och genomföra en adoption blev jag opererad för endometrios och fick en cysta borttagen. Inte för att jag ville bli gravid, utan för att slippa smärta, men den ökade chansen att bli gravid kom liksom på köpet. Dock var den fortfarande låg, eftersom endometriosen fullkomligt förstört min ena äggledare och skadat den andra. Redan under fertilitetsutredningen hade jag opererat livmodern och fått formen lite bättre än tidigare. Jag har också ett hormonfel som gör att min ämnesomsättning går upp och ned. Ibland är den riktigt bra och ibland alldeles för låg. När medicineringen hamnar fel kan den bli för hög. I stort sett är det nog bara när ämnesomsättningen är rätt som det är möjligt att bli gravid. Dessutom har min man ganska varierande spermakvalitet och under fertilitetsutredningen fick vi veta att det bara är när han ligger på sin absoluta topp som vi kan räkna med en spontan graviditet. Sammantaget fanns hela tiden en minimal chans att jag skulle bli gravid, men den var så liten att vi helt räknat bort den. Några månader efter att vi kommit hem med vår dotter upphörde vi därför att skydda oss.

Hej! Här är en till med ett adopterat barn och en liten bebis(bio). Kommit till i ett annat förhållande. Jag tycker att min omgivning var jätteintresserade och entusiastiska när vi skulle adoptera men som kvinna får man otroligt mycket uppmärksamhet som gravid, tycker inte heller att det är jättekonstigt, det är ju så alla barn kommer till. Jag är glad att jag fått uppleva båda sätten.
Älskar mina barn lika mycket såklart, känner dock en större beskyddarinstinkt för adoptivbarnet. Det har varit lite jobbigt sen syskonet kom men jag tror inte det beror på att barnet är adopterat utan att det är lite jobbigt att få syskon när man är 7 år, fått mycket egentid med föräldrarna innan. Svårt att sia om framtiden men jag tror att man får vara observant på signaler från adoptivbarnet. Tycker inte jag fått mycket negativa kommentarer från omgivningen angående att ha ett adopterat och biologiskt och till syvende och sist tror jag att det är hur man själv bemöter det och att man inte låter det landa för negativt inom sig själv.
Det blev lite svamligt men....

Vi har flera bio barn men min sambo har alltid tjatat att vi ska adoptera ett barn. Mitt spontana svar då var alltid : varför skall vi adoptera när vi kan få egna barn? Hemskt svar men så tänkte jag. Han svarade alltid att varför skall man INTE adoptera och hjälpa ett barn någonstans i världen?
Nu har det gått många år sen mina dumma svar och jag själv funderar om adoption. Men nu har vi hunnit bli 40 och 42 år gamla. Vet nån av er var man skall vända sej? Det är ju stopp vid 40 år från många länder, men vet att en del länder inte har någon ålders gräns, och att även ensamstående mammor får adoptera från de länderna.
Tack på förhand!

Tack för snabbt svar! Självklart vill vi adoptera för att vi VILL ha fler barn men som sagt, man uttalar sej på ett sätt men tänker nåt annat. Vi vill ha fler barn och då skulle ju adoption vara en bra lösning nu. Tyvärr är vi inte gift men har vart sambos i 10 år ca.
Ska iaf googla och kolla upp allt. Det är först när man fyller 40 som man börjar förstå att livet liksom hinner ikapp en gällande en massa saker.

Hejsan,
Vi har också bio och adopterat barn. Det verkar dock som vi är i minioritet med bio barn först och a-barn sedan ;)
Det är kanske just därför vi tack och lov har sluppit alla konstiga kommentarer. "Alla" i vår omgivning vet dessutom att adoptionen var ett aktivt val och vi har hela tiden varit väldigt öppna med vår familjebildning.
De flesta frågor och funderingar som skulle kunna misstolkas negativt av oss har vi fått då jag har varit utomlands. Jag reser en hel del och nu senast var jag i Taiwan och träffade lokalbefolkning. Jag fick en del frågor då de efter ett par dagar (på ett foto på PC'n) förstod att minstingen var adopterad.

Hej igen,

vi försökte i ca 7 år innan vi adopterade. Har gått igenom allt!! Jag tycker därför att det faktiskt var ett rent mirakel att jag sedan blev gravid och födde en frisk son. Jag kan fortfarande knappt fatta det. Inte heller kan jag fatta hur vår underbara adopterade dotter kunde hamna precis hos oss!

Det ALLRA värsta jag har fått höra är på sjukhuset efter förlossningen. Min dotter är på besök med pappa när en av barnmorskorna säger: Vad kul att ni ändå fick ett eget barn till slut.

Jag hade faktiskt kunnat mörda människan! Barnmorska dessutom. Jag blir alldeles mörkrädd och fruktansvärt ledsen.