Hur tänker ni?

Har inte "ungen" sin riktiga mamma där om ungen är adopterad menar du? Menar du på fullaste allvar att vi som adopterar inte är riktiga mammor och pappor?

Är din mamma och pappa inte dina riktiga föräldrar alltså? Jag undrar just hur det skulle känna för dem att få höra något så fruktansvärt elakt ifrån dig. De har varit dina föräldrar under hela din uppväxt, och är det fortfarande. Tänk att höra sin egen dotter säga något sådant? Jag mår illa...

SJÄLVKLART!!

Jag hoppas verkligen att du stannar med din man för alltid, att ni håller er inom ramen för vad som är "normalt" i din värld, för här ute i riktiga världen så behöver vi inte kränkande och diskriminerande åsikter som dina.

Vem är du att avgöra vem som blir en bra förälder och inte? Hur gör du om din egen unge blir homosexuell eller kommer att vilja adoptera som ensamstående? Låtsas att ni inte känner varandra eller?

Fast just det ja, barnbarnen, om du får dem via adoption, är ju ändå inte dina "riktiga" barnbarn om vi utgår ifrån de ord om "riktig mamma" som du använder i TS. Så dem kan du väl både ha och mista!

Håller fullkomligt med.

exakt!

Jag kan för övrigt säga dig TS, att jag är biologisk dotter till min mor, och har ett biologiskt barn. Min mor har jag inte skapat en relation med när jag låg i magen.. det kan jag lova dig .. . Och min dotter är jag en bra mamma till VARJE DAG! För det är så man bygger en relation som mamma. Jag tror att det spelar noll roll för henne att vi har samma trista råttfärgade hår och potatisnäsa. Det är vad vi gör, hur jag och min man formar henne, som kommer att göra avtryck.

Nej, jag skulle inte kunna kalla mig mamma till min dotter om jag hade fött henne och inte varit mamma till henne efter det. Rent tekniskt sett så skulle jag vara biologisk mamma, men hon skulle inte ha ngt arv förutom gener, eller avtryck från mig alls. Det vi formas av är kärlek, tillit, och obegränsat med trygghet.

Den som givit mig detta skall jag kalla mamma.

(och även pappa naturligvis om jag finge ha två. Pappa & pappa går alldeles utmärkt för mig också, om de är mina egna kärleksfulla föräldrar, eller bara mamma.. eller bara pappa).

Jag kan bara beklaga, du måste ha haft det jättejobbigt. Att inte kunna kalla sin egen syster för "riktig syster" måste kännas fruktansvärt. Hoppas ni hittar er relation igen! Ni är ju ändå de enda som har delat barndom, den enda barndomen du har faktiskt? Och det finns inget mer unikt än det.

Hur vi vet om det spelar roll att ha en "riktig" mamma eller ej? Ja, vi är nog många som har haft riktiga mammor, adopterade som biologiska fl-anhängare, och på något sätt så vet man ju om man har en mamma.

Vi har ganska många adopterade i vår släkt, och ingen av dem upplever det du gör. De har sina riktiga mammor och pappor hos sig. De har sina riktiga syskon i sitt liv. Nu börjar de bli fastrar och morbröder och jag vet inte allt. Vi är en helt vanlig släkt med riktiga människor.