LESS! Nu spelar det ingen roll om det så skulle bli en apa! :-(

Jag gjorde inget av det du skrivit när jag blev gravid (slutade dock med mf) och tänker inte göra det heller. Man blir gravid av att ha oskyddat sex, det är ju därför vi är här, för att fortplanta oss. Men jag känner absolut igen mig i det du skriver, det känns som att alla plussar runtomkring. Bara i sommar har säkert 10 par kläckt ur sig att de ska ha barn. Men här kommer bara mensen varje månad..

Hur länge har ni försökt?

Vi har försökt ALLDELENS för länge, men inte riktigt ett år. För höra ofta att då är det inte svårt för er att bli gravida om ni inte har försökt ett år!

Är så himla rädd att man ska va steril!! Vill ju så gärna bli gravid men då mensen kommer varje gång vill jag bara sjunka ner i jorden & det är svårt att ta nya tag.

Hej TS!

Jag och min man har haft samma problem, försökte och försökte och efter 1 år säkte vi hjälp via sjukhuset på vår ort. Så efter ett antal provtagningar och hormonbehandligar så blev vi gravida och fick en dotter 2005, är även gravid nu med ett syskon som är beräknat till okt efter flertal behandligar med hormoner. Så det jag ville säga är att ge inte upp, ett fåtal personer i sverige är sterila men många behöver lite medisinsk hjälp för att få till en graviditet. Så mitt råd är att stå ut och ge inte upp även om det känns mycket jobbigt när tant röd knackar på dörren, en dag är det er tur att få ett pluss på stickan även om det känns hopplöst nu........

Styrkekramar till dig.....

usch vad jobbigt! Jag tycker du ska kontakta sjukvården eller nåt ändå och boka tid för kontroll ifall ni har försökt i nästan ett år. Håller tummarna för er! Kram

Hej TS
Är i samma sits som du, vi har försökt att bli gravid i snart 9 mån....
Lika frustrerande varje gång mensen kommer....
Har först nu börjat ta till lite " metoder " men är så jobbigt som du skriver att hela tiden behöva tänka på än det ena eller andra.....
Vi har bestämt om det inte har tagit sig fram till nyår så ska vi kontakta sjukhuset för utredning...
Jag har sen tidigare en son på 6 år...
Min man inga barn.
Jag gjorde en abort för drygt 2 år sedan och är livrädd att den skulle ha påverkat min fertilitet...
Mannens fd tjej gjorde en abort som hon påstod var hans barn men man vet ju inte då hon berättade att hon varit otrogen mot honom, dryga månaden senare blev senare barn med den nya och behöll det barnet.....
Så jag e rädd att det även kan vara mannen som har dåliga spermier, han är 42 år och jag 35 så man vill ju helst att det tar sig så snabbt som möjligt då vi vill ha flera om det är möjligt framöver......
Stora styrke kramar till alla som vill ha + nu !!!

Oj känner igen mig precis ts... Vi har "bara" försökt i 5 månader nu, men för mig känns det som en evighet. Är så rädd att det är något fel, och alla andra runtomkring mig poppar ur sig barn som f-n nu. Helt plötsligt är vi i stort sett sist i bekantskapskretsen, och jag känner att vi har ögonen på oss eftersom vi gifte oss för ett halvår sedan. Jag har så svårt att se att jag skulel bli gravid, kan inte förestålla mig att det skulle hända mig. Man blir så ledsen och uppgiven ibland :(

ts: oj vad jag känner igen mig i det du skriver
När vi berättade att vi skulle gifta oss var första reaktionen oftast "men oj, är du gravid" och så har det fortsatt..."nu borde ni ju få barn snart, nu har ni ju varit gifta så länge" osv. så har det låtit i två år nu, eller tja, tre om man räknar med tiden innan bröllopet.
Och som du säger, man vill ju gärna inte att alla ska veta att man försöker, och försöker och försöker. Alla andra plussar, en massa "oj, vi råkade vist bli gravida" eller "oj vad det tog lång tid för oss, 3 månader" Vi har försökt i 14 månader nu och det är 4:e pergokuren (som jag mår skit av) men inget verkar hjälpa. Sex är mer som ett tvång nu, fast man inte alls vill det, men hela tiden finns tanken där...tänk om!
Ett år är länge tycker jag, och det är klart att man får känna så!
Visst, 5 år är längre och jag beundrar alla som fått vänta längre än mig på att bli gravida och fortfarande fungerar som vanliga människor...jag fattar inte hur de gör! Men varje månad är så lång när man väntar och längtar

Jag och min sambo har inte börjat försöka än (ska sluta skydda oss första jan), men jag har alltid föreställt mig att det kommer ta lång tid innan jag blir gravid och hur jag då ska hantera det. Vad tror du om att bara säga som det är till folk? I alla fall de som står nära. Säga att "vi jobbar på det, men det verkar ta tid". Iofs kanske inte så kul om folk går och tycker synd om en, men då slutar de i alla fall fråga och kanske har större förståelse för att man inte är på topp jämt!

Vi slutade med piller i oktober förra året, började försöka på riktigt i februari. Blev gravida i mars, men slutade i mf i april. Sen dess har det inte tagit sig. Vi har haft svårt att pricka äl pga distansförhållande och dåliga arbetstider, men nu tar det sig förhoppningsvis snart när vi är sambos. Men klart rädslan finns där, varför tar det sig inte trots att vi prickar äl bra? Har läst om flera som blev gravida snabbt, fick missfall och sen fick vänta väldigt länge innan det blev något igen. Har blivit gravid 2ggr tidigare under nästan omöjliga förhållanden, men nu när jag verkligen vill och har ett bra och tryggt förhållande går det bara inte. Framförallt blir jag förbannad på alla de gånger man missat ett ynka p-piller och haft ångest en månad av rädsla för att man blivit gravid. Är lite extra less just nu dessutom för jag känner tydligt hur mensen är på gång, vilket innebär ytterligare en månad av väntan och längtan =/

oj vad jag känner igen mig på alla punkter du skrivit med! men kanske är det därför det tar sån tid, för att man har 1000 saker att hålla reda på. man njuter inte till 100% pga allt som snurrar i skallen, på vad man ska o inte ska göra!
har ju hört att " o,m du slappnar av/har semester då kommer du bli gravid"
HAHA, herregud vad falskt, för i våras skulle vi ta ett uppbehåll pga att "beräknad födsel" skulle ske i December. men vi kunde inte hålla oss ifrån varann så vi sexade ändå. hmm.. hjälpte detta? svar nej.

men visst, nog kan det vara sant att ifall man slutar tänka på alla krav, på all stress, på alla tusen saker man måste göra för att bli gravid , då kaaaanske kroppen slappnar av och tar emot en befrukting.
men detta återstår att se.

är inne på ett års försök nu. och orkar snart inte med allt vad som innebär för att bli gravid..

men lycka till ts och alla ni där ute!

Jag råder till att kontakta Gyn efter 12 månaders försök så att du slipper gå å oroa dig för om det är något fel på dig eller mannen..

Det är väldigt jobbigt att varje månad få mens m.m när man längtar så..

Kram

Jag har haft samma problem med båda min graviditeter, första gången ville vi inte berätta att vi höll på och försökte förutom för vissa väldigt nära kompisar. Men gång nr 2 så pratade jag öppet om att vi försökte men att det inte var så lätt för oss som för vissa andra. Jag kan säga att det känndes mycket lättare att kunna prata om det istället för att gå omkring och bära på en helighet som igentligen är jätte naturlig så mitt råd till alla er som är i bebisverkastaden, prata om det med andra kanske inte sina arbetsgivare osv men några vänner ät alltid skönt att kunna prata med. Risken är annars att du och din partner sliter på ert förhållande och att det blir ännu jobbigare.......

Kram till er alla som försöker......

Stella 78 skrev 2009-08-19 10:19:18 följande:

Ja du TS. Jag är också en i gänget som har lite svårare att bli med barn.
Har också testat olika "tips" som ska göra det lättare att bli gravid men det lyckades ju inte :(

Det verkar som att många tror att bara för att man gifter sig, köper hus eller köper kombi så ska man automatiskt få barn *suck*

Ja en apa eller en liten hundvalp skulle också fungera

Folk i omgivningen verkar bli gravida bara de ser på varandra och här kämpar man på utan resultat. Självklart blir jag avundsjuk men det är inget jag kan förändra. Det har jag, motvilligt, accepterat.

Hörde för några dagar sedan att en tjej, som jag verkligen inte har något snällt att säga om, äntligen hade blivit gravid. De hade kämpat hårt i 3 (!!!!!!!!!!!!!!!!) månader. Men snälla nån !!!!!!! Verkligheten anropar...

Folsyran äter jag för den framtida bebisen och multivitaminer för min egen del.
Apiforce, rosenrot och bisolvon har jag redan gett upp på.

Vi har provat sex varje dag, varannan dag och var tredje dag.
Haft sex både före och strax under ägglossning och även efter.
Det är nog vi som hjälper till att sponsra de stora företagen som producerar ägglossningstester och graviditetstester *haha* Vi borde få rabatt där snart.

Ska till BM i morgon då vi snart försökt i över ett år och ska kräva en remiss till kvinnokliniken. Har även börjat gå hos en kurator för att få hjälp med att hantera alla känslor. Det är skönt att prata med en helt okänd person så får man ett litet annorlunda perspektiv på det hela

Lycka till TS. Snart ska vi också få njuta av den där stora gravidmagen
Du är aldrig ensam om dina känslor utan vi finns här på FL och känner likadant