Varför kallar man personer man känner för främmande?

Vi vet alla vad ordet "gäst" betyder. Men i det här sammanhanget kan det vara intressant att veta att ordet tidigare haft betydelsen "främmande, främling". "Jag är en främling och en gäst hos eder" säger i Första Mosebok den
sorgsne Abraham efter Saras död med ett typiskt bibliskt tonfall - det parallella uttrycket, det vill säga två synonymer efter varandra.
Ändå in på 1600-talet kunde man använda "gäst" i en alldeles speciell handelsrättslig betydelse. Det var en benämning på en köpman från främmande land som under vissa i lag fastställda villkor fick vistas i en stad och där bedriva handel. Denne gäst kunde också kallas liggare.
I religiöst språk användes "gäst" ofta bildligt. I SAOB står att ordet kan användas "i fråga om det främlingsskap som utmärker Jesus under hans jordeliv och (den troende) människan i hennes förhållande till denna världen." Som det heter i psalm 579 i min gamla konfirmationspsalmbok: "Jag är en gäst och främling /Som mina fäder här, /Mitt hem är ej på jorden, /Nej, ovan skyn det är." Så mellan gäst, främling och främmande finns ett snårigt samband. Detta blir inte mindre snårigt när man konstaterar att det fornsvenska gÆster härstammar från indoeuropeiskas ghosti- som i sin tur hänger ihop med latinets hostis som kan betyda både gäst, främmande och fiende. Och tyskans "gastfrei" motsvaras ju av engelskas "hospitable".

från SvD