Är vi skapta för monogami?

Håller helt med dig. Jag tror inte att monogami är "fel", men däremot tror jag inte att vi är menade att vara med samma (och endast) en hela livet. Min kille och jag vill vara tillsammans resten av livet, vi förutsätter att vi bara kommer att älska varandra, MEN vi vill ha spänningen i att vara med andra ändå (sexuellt altså). Vi vill ha friheten att göra vad vi vill, under förutsättningarna att det är säkert och med respekt för varandra. Detta tror iaf jag är ett bra recept på evig kärlek

Håller med er.
Jag tror i grund och botten inte på att människan biologiskt sett är skapt att leva i ett monogamt förhållande, utan det är främst samhället som har format fram "tvåsamheten" eftersom det kanske har varit mer praktiskt så.
Trots detta är det ju så väldigt vanligt med otrohet och även folk som inte tar steget ut utan bara är "otrogna i tankarna". Jag ser inget konstigt i det och tycker nästan det bästa är att ha öppna förhållanden. Men det är ju förstås bara min åsikt och jag inser också att det inte skulle passa alla heller. Mig passar det dock utmärkt.

lillekatt:

Tror att tvåsamheten och tvånget att vara trogen på alla tänkbara sätt är en social norm som inte lätt förkastas. I mitt förhållande jobbar vi på att komma ifrån detta inpräntande tänkande. Vi vill leva som vi vill, men det är svårare än man tror att jobba bort tänket att man inte får göra si och så... och för att det är svårt att få bort har inget att göra med att det skulle vara fel att vilja ha bort det. Det är som en dålig vana helt enkelt

Anonym (undrar) skrev 2009-08-26 08:31:30 följande:

Historiskt har monogami ofta varit mer praktiskt (t ex för att hålla ihop familjen och känna samhörighet och trygghet). Men det kan också finnas en genetisk och evolutionär aspekt i att bli "kär" och vilja vara med en och samma partner åtminstone några år - ett behov som inte bara behöver vara kulturellt uppfunnet i och med föreställningarna om "den romantiska kärleken" (som är ett relativt modernt påfund). Om en man och en kvinna avlar barn och sedan håller ihop ett tag för att de utvecklar starka känslor för varandra och för barnet, ökar det sannolikheten att barnet överlever. Att bara sprida sina gener utan att ta hand om avkomman, är inte lika evolutionärt gynnsamt. Men detta är ju inte nödvädnigtvis samma sak som livslång monogami...

Att monogami är norm är ju inte bra. Men jag anser inte att polygami ska bli norm heller. Istället kan man vän kanske acceptera att olika människor vill leva sina liv på olika sätt och att detta är okej.

Personligen skulle jag inte vilja leva ett polygamt liv. Jag är en sån som fokuserar på en människa i taget och tror att om man trivs med varann och älskar varann så kan man klara att leva tillsammans hela livet och det är inget fel på det. Men man ska inte göra det av tvång. Dock anser jag att om man väljer det livet så är det upp till en själv och att det är bra att kämpa för ett förhållande. Man ska inte ge upp om det. Men på samma sätt tycker jag också att det är okej om man vill leva polygamt men då bör alla ens partners vara medvetna om ens val och vara okej med det.

Tror att seriemonogami i 4-5 års perioder är det biologiskt naturliga om det inte skulle finnas sociala faktorer som skulle påverka. På den tiden skulle barnen vara ganska självständiga.

Vi är inte "skapta" alls. Människan har under miljontals år utvecklat en någorlunda väl fungerande intelligens med vilken han/hon kan välja sånt alldeles själv.

i allmänhet: nej.
för vissa: ja, precis som poly kan passa andra bättre.

faran blir väl när man inte lyssnar på sina känslor utan utgår från att man ska göra som alla andra eftersom "det alltid varit så".