Anonym (M.) skrev 2009-09-05 23:09:43 följande:
Ja, inte är det lätt!!!
Det är en ständig kamp mot mina motstridiga tankar och känslor.
Även fast jag vet hur hon är e det lätt att falla dit i ett svagt ögonblick när man helst av allt bara skulle vilja ha en mamma som älskar en och bryr sig om en. Hon är väldigt snabb att utnyttja sådana lägen, vill man skydda sig måste man bryta kontakten helt så hon inte vet någonting om en och ens liv men det är svårt.
Vi är 3 syskon och jag är äldst och har själv 3 barn. Jag vet inte om det är att jag är äldst och har varit den som försökt sätta gränser eller om det är faktumet att jag har barn och en familj som hon inte står ut med- hon har alltid tävlat med mig om mina barn.
Hon har alltid konkurrerat och tälvlat med mig om det mesta egentligen. Så här i efterhand kan jag se hur hon manipulerat mig att fatta beslut i mitt liv som varit så fel för mig men som fått henne att känna sig behövd och stark.
Min mammas fasad höll tills jag fyllde 15 och hon skiljde sig från min pappa. Då blev det viktigt för henne att vinna oss barn och svartmåla pappa så vi inte skulle vilja ha någon kontakt med honom. Ibörjan svalde jag allt- hon va ju mamma men efter ett tag började jag som tonåring ifrågasätta när hon kunde stå och ljuga mig rakt upp i ansiktet om saker jag faktiskt visste inte stämde.
Lögnerna är det obehagligaste. När hon ser en rakt in i ögonen och hon faktiskt själv tror att hon talar sanning. Det går inte att diskutera någonting med henne- hon kan aldrig ha fel, det spelar ingen roll att man e fler som sett eller hört. Har det varit mina syskon och jag har hon delat oss, älskat nån och hatat nån som fått bli syndabocken. Tillslut är allting så rörigt och alla så förvirrade att fokus skiftat från henne till den som hon valt ut som tillfålligt ond.
Vi har varit medvetna om dessa kampanjer och hur hon spelat ut oss barn mot varandra men vi klarade inte av att stå emot. Nu har båda mina syskon flyttat utomlands för att komma bort från henne- något jag ofta önskar jag också kunde göra!!!
Det blev väldigt längt- inte meningen att sno TS tråd men det är så känsloladdat för mig- sorry!
Förstår att du måste haft det tuff. Men du verkar ha klarat dig bra trots allt. Jag har funderat på det här med arv. Alltså möjligheten att den här psykiska störningen går vidare till barnen. Du fick insikt tidigt och det har nog räddat dig, även om det naturligtvis sätter sina spår hela livet.
Mitt x undanhöll sin mamma från mig så länge som möjligt. Han sade själv att hon var mytoman men jag förstog inte då att han hade problem. Han var ju så charmig och allt det där som hör till - i början. Nu i efterhand har jag förstått att mamman var hans stora problem. Hon var grunden till att han utvecklade denna störning.
Och nu är jag rädd att det ska komma fram i min son, men jag har läst mycket i ämnet och försöker göra allt för att motverka.
Jag antar att du gör detsamma för dina barn,
Gillar de sin mormor el känner de också att hon "lever i en annan dimension"?
O sådana typer är sällan roliga att ha att göra med.