Hur fick du bb?

Jag fick samtalet på väg till lunch med en kollega, hon som ringer frågar om jag kan sätta mig i lung och ro. Varpå jag sliter till mig ett infopapper i receptionen och skickar iväg en något förvirrad kollega till resturangen.

Där med hundratals studenter som som går in och ut genom dörrarna, för jag höra de mest fantastiska "Du har blívit mamma till en liten pojke". Känslan går inte att beskriva... tyckte själv att jag hade hyfsad koll på vad jag skrev. Men nu efteråt när jag läser vad jag har skrivit på pappret jag ryckte till mig (som för övrigt var reklam för ett bemannningsföretag) är det inte mycket som hänger ihop. Vare sig namnet eller barnhemmet har blivit riktigt

Lappen med de mycket svårbegripliga anteckningarna finns sparade i minneslådan. Därefter ringde jag min man och började med orden "Du har blivit pappa..."

Ok, nu gråter jag på jobbet

Vi hade väntat mycket länge. Delvis på övertid pga sjukdom, extra papper och allmänt strul. På jobbet tar mitt mobilbatteri slut så jag lägger den på laddning och stänger av. Tänker haha nu kan ni ju ringa om ni kan Har ingen telefonsvarare så när jag ästter på den några timmar senare och går hem kommer inget pip.

Maken ligger hemma med sovmorgon och svär över att "jag" ringer stup i ett för att säga åt honom att göra klart frysen som är på avfrostning så han struntar i att svara och far så småningom på jobb.

Får gå tidigare från jobbet och när jag kommer hem och slår på datorn så ser jag mailet. Där det står: "Försökt nå er hela dagen. Här har vi först frekvent kontakt och sedan när vi verkligen vill nå er så går det inte!" Minns att jag tar upp mobilen ur fickan men tänker att detta kan nog bli ett långt samtal bäst att ta vanliga. Hämtar också ett nytt papper och en fin penna. Slänger även iväg ett SMS till maken "AC försöker nå oss"

Kall pratar lite med AC och önska rdem ett gott nytt år innan orden vi väntat så länge på kommer - Det finns en Liten åt Er ... Maken ringer precis då vi är klara efter en halvtimme och får höra att han blivit pappa. Han åker till jobbet och stammar fram att han måste gå hem för han har blivit pappa i bilen på vägen till jobbet och måste åka till Stockholm för att ficka kort. Stackars kollegan vet ej att det gäller adoption och säger ja du ser lite blek ut.

Vi slänger oss iväg och möts halvvägs för att hämta korten. De är ljuvliga. En helt perfekt skatt. När vi kommer hem möts vi av ett hus i kaos, precis så som jag lämnade det med frysen på avfrostning, jobb väska och kläder i en enda röra. Och just då går strömmen så vi sitter i mörkret och firar med hämtmat. Och just när den kommer tillbaks står goda vänner med bubbel på trappen. Sen följer VECKOR av skumpa, blombud, presenter, postleveranser, samtal, mail och så mycket GLÄDJE!

Här sitter man och bölar som ett fån på jobbet! Tur att man har eget rum med dörr!

Mer! Mer!

Vi visste ju på ett ungefär när vi skulle få samtalet, gissade på tidigast onsdag, troligtvis tors-fred vilket inte var det optimala då jag skulle vara i Sthlm på jobb och maken hemma, 30 mil ifrån varandra.
På tisdagsmorgonen när jag precis satt mig för att äta frukost på jobbet med mobilen i fickan så ringde det. Jag såg i displayen att det stod FFIA och hjärtat började rusa.... en lugn röst frågar om jag kan prata och säger sedan att hon ringer för att gratulera och att det finns en liten flicka till oss. Jag går för att leta efter maken (vi jobbar på samma ställe) och möter honom i dörren med orden "Vi har fått en flicka!"
Vi går iväg till kontoret och pratar vidare med FFIA, får veta namn och var hon finns och prel resdatum. Jag som alltid föreställt mig att jag skulle bryta ihop fullständigt, gråta, skratta om vartannat och inte kunna samla mig alls reagerade nästan precis tvärtom. Mina anteckningar är klara och tydliga och jag kände mig väldigt samlad.
Det enda jag missade var att det finns högtalarfunktion på mobilen, något som J hade uppskattat.
Fick på mailen en bild på henne direkt och se'n blev det stora kramkalaset i fikarummet och där kom tårarna :) Vi tänkte hållt detta för oss själva tills på kvällen när vi kommit hem men klarade oss bara till lunch. Den eftermiddagen var jag inte effektiv på jobbet!
Kvällen tillbringade vi i telefon, med mail, drickandes Champagne och packandes för tre arbetsdagar i Sthlm.
Detta var den 25 aug i år och vi har nu 24 dagar kvar till Resan!

Vi var ute och körde bil. Mitt i en rondell ringde min mobiltelefon. Jag lirkade upp den samtidigt som jag försökte köra i rondellen. När jag ser att det står BFA i dislplayen stannar världen upp.... Jag minns inte så mycket efter det faktiskt, men jag minns att jag sa till min man "Det är dom...". "Lägg av, sa han, du skojar". "Nej, sa jag- det ÄÄÄR DOM!!!!" Sen svarade jag och en trevlig röst sa att det var från BFA. Jag var tvungen att stanna bilen intill vägen... Jag lyssnade och svarade så gott jag kunde mellan tårarna... Jag kluddade ner lite anteckningar på en papperstuss - som knappt gick att tyda efteråt.

Sen åkte vi hem alldeles yra i bollen av glädje och började ringa runt till alla nära och kära. Dagarna efter BB var helt kaotiska - jag kunde varken sova eller äta .

Men sluta nu...jag ser inte skärmen för alla tårarna! Eller sluta inte alls. Jag vill ha mer!!! Detta är den bästa läsningen ever!!

Visst är det härlig läsning?!

Själv har jag blivit mamma per mail en gång och per telefon en gång.

Första gången hade vi anmält intresse för ett barn man sökte föräldrar till och trodde inte vi hade en chans för vi hade just skickat papper till landet. Vi hade intalat oss att vi inte skulle höra av dem och gjort ett bra jobb men bara ett par dagar senare ringde telefonen när jag stod på Ica och skulle betala. Jag såg på displayen att det var organisationen och höll på att tappa mjölkpaketet jag hade i handen. När jag svarade sa hon som ringde: Jag ringer för att gratulera er till att ni får bli xxxxx föräldrar!
Att jag inte bara satte mig rakt ner på golvet hahaha. På något vis lyckades jag betala och ta mig ut utanför affären. Där stod jag i duggregnet och ringde min man.
"De har ringt, vi får adoptera xxxxx!" Sen tror jag inte vi varken åt eller sov på ett par dagar medan allt det praktiska blev ordnat. Skolkade från jobbet gjorde jag också och sen fick jag gå dit och berätta för chefen som inte alls visste att vi skulle adoptera!

Andra gången hade vi också just skickat papper till landet (nytt land). Jag mailade för att fråga om våra papper kommit fram och fick till svar (också per mail): "Ja, de är registerade och vi har faktiskt en liten xxxxxx till er här!" Och så beskev hon vårt andra barn!!!
Då satt jag på jobbet och jag minns hur jag började skaka. En kollega som mötte mig i korridoren när jag skulle gå undan för att ringa maken undrade om jag mådde bra och jag sa att nja, jag mår lite konstigt och så gick jag hem, ringde maken på vägen och så träffades vi hemma och tittade på världens underverk på datorn.

Jag hade precis varit ute med hundarna på en kvällspromenad. Maken tittade på tv. Klocakn var 22.10 och jag skulle precis gå och borsta tänderna. Plötsligt ringer telefonen. Jag var övertygad om att det var mina föräldrar som ringde och berättade att de kommit säkert hem efter middagen hos oss. Så ser jag ett utlandsnummer på displayen och hjärtat började rusa. I andra änden frågar en kvinnoröst: "Mrs XX?" "Yes, this is me" stammade jag fram. "We are wondering if you can consider a little boy, he is almost two years old..." sen är allt suddigt. Maken stod som fastfrusen framför mig och jag sa "vi har fått en son!". Jag började snyfta och ursäktade mig med: "sorry, it get´s very emotional here" Jag rofsade åt mig närmsta papper och skrev ner "pojke" (som jag skulle glömma det?!), "walking" och "undernurged". Efteråt insåg jag att jag glömt fråga vad han hette, och längd och vikt.

När vi lagt på satt vi på varsin sida av köksbordet och stirrade fånigt på varandra. Sen började vi ringa runt. Till mamma fullkomligt skrev jag "vi har fått en son!!!!!" och hon fattade ingenting. Det var först dagen efter som hon riktigt fattade.

Dagarna efter var hysteriska med råshopping och papperssamlande. Vi åkte två veckor efter bb, ingenting var förberett

Ja, alltså jag skrek och inte skrev till min kära mor