Jag blir alldeles lycklig och varm i hela kroppen var gång jag läser om hur någon har fått barnbesked och även om jag vet att det funnits sådana här trådar förut så startar jag en till 
Hur gick det till när DU fick barnbesked? Hur kände du? Hur lång tid tog det att smälta att väntan var över? Skriv och låt oss njuta av alla dessa härliga historier!
Vill bara skriva att detta är verkligen en underbar tråd!
Och ett stort grattis till er alla som fått bb
Vilken underbar tråd! Ler, gråter, fnissar åt alla fantastiska berättelser! TACK för go läsning.
Våra papper till Korea gick den 1 oktober och vi visste att det hade gått väldigt fort, bara ca 4 veckor för några som skickat samtidigt som oss, att få BB så både jag och min man var inställda på att vi ändå kunde bli föräldrar inom en någorlunda snar framtid. Men veckorna gick och när vi var uppe i 6,5 veckas väntan (en eeeeeeevighet då kan jag säga!) var jag tröstlös. Fredag samma vecka hade jag och min chef ett lunchmöte med SvD och när vi går ut till parkeringen efter lunchen så ringer mobilen. Jag tror att jag förstår att det är AC men kopplar ändå inte att samtalet kunde handla om det.
Det är Ida som ringer och hon frågar om jag kan prata. Typ, JAAAAAA!
Där någonstans fattar jag vad som är på gång så jag sätter mig på huk utanför lunchrestaurangen (måste ha sett helt knäppt ut!) och då säger hon att vi har blivit föräldrar till en pojke. Jag blev så till mig att jag inte kunde fortsätta prata (jag blev faktiskt helt stum och känslorna rusade i hela kroppen!) utan var tvungen att be att få ringa upp när jag kom tillbaks till jobbet.
Sätter mig i konferensrummet och laddar upp med papper och penna. Hon berättar och jag gråter och pappret som jag skrivit på ser ut som om en 2 åring har kladdat på det. Man kan läsa pojke, mycket hår (vilket inte stämmer!) och stadig. Sen vet vare sig jag eller min man vad jag har skrivit... 
Ringer min man, gråter och försöker förklara vad som sagts, men eftersom jag inte riktigt vet själv vad som sagts så blir det ett ganska förvirrat samtal. Jag hämtar iallafall pappren hos AC och vi möts upp hemma och när vi öppnar kuvertet och ser bilden på vår son så är det en så omedelbar förälskelse som slår mig att jag blir fullkomligt knockad.
7 veckor senare landade vi tillbaks i Sverige för ett liv tillsammans som familj!
Vilken underbar läsning! Man blir otroligt lycklig i själen,nu förstår jag lite hur mina föräldrar kännde då dom fick bb gällande mig :)
Åhhh vad underbar läsning. Det kommer ge mig en skön känsla i kroppen hela dagen!! Hoppas snart få ge min berättelse med! :)
I vårt fall var det min man som fick samtalet från BFA. Det kom en måndagseftermiddag i mars i år, precis när jag tyckte att väntan var som allra jobbigast. Jag var så trött och nere och allt kändes bara hopplöst just då. Barnbesked kändes för min del ungefär lika avlägset som ett Nobelpris i kemi.
Jag var på jobbet och satt vid mitt skrivbord i ett kontorslandskap när min man ringde hemifrån. Hans röst var alldeles grötig och tjock, som om han gråtit, och jag blev så rädd för jag trodde det hänt något med vår hund (han har en tendens att hamna i hundslagsmål då och då med varierande utgång).
Men min man sa att vovven mådde bra men att BFA precis ringt och sagt att vi hade blivit föräldrar till ett tvillingpar på snart tre år. En tjej och en kille. Och att jag bara hade en timme på mig att köra till BFA innan de skulle stänga för dagen för att hämta kuvertet med bilder och DVD-film på våra barn, annars skulle vi bli tvungna att vänta tills dagens efter.
Jag var övertygad om att han skämtade och blev nästan arg på honom för att han drev med mig om något så allvarligt. Sedan, efter att ha frågat ungefär tio gånger om det verkligen var sant, gick det in. Det var sant. Barnbeskedet hade verkligen och äntligen kommit.
När jag lagt på luren var jag yr och kände mig helt tom i huvudet och skrek "jag har blivit mamma och nu måste jag åka till Kungsbacka!" medan jag rusade genom kontoret. De som inte visste något om adoptionen trodde nog jag blivit galen. Och de som visste slängde sig om halsen om mig och grät av lycka men jag var tvungen att skaka av mig dem för att hinna till BFA i tid.
Sedan slängde jag mig i bilen och körde till Kungsbacka. Jag vet inte hur det gick till för jag var helt förvirrad och ska sanningen fram skulle jag nog inte ha satt mig framför en ratt i det tillståndet.
Det enda jag nu så här efteråt minns av mitt besök på BFA är att jag innan jag fick det åtråvärda kuvertet av Anna-Karin sa "jag vet att jag inte ser så lycklig ut men jag lovar att jag verkligen är det". Antar att de får höra en del konstiga repliker i det här sammanhanget...
Åh, sluta. Nu storbölar jag. Jag vill också ha barnbesked.
Ring telefon, ring. (Nänä, det kommer inte att hända idag heller, jag vet. Men man kan alltid hoppas)
Tack för att ni delar med er.
Vårt barnbesked blev lite av ett antiklimax faktiskt, men underbart ändå. Vi hade precis skickat våra akt till landet och hade ställt in oss på minst 6 månaders väntan.
Men som alla vet går man ALLTID med mobilen klistrad på kroppen och ständigt laddad varje dag. Ifall det skulle ringa, även om det är lång väntetid.
Alla dagar utan den här...(kan fortfarande inte fatta detta)
Jag var ute på snabb morgonpromenad med vovven. Utan mobilen. Maken stod och rakade sig...
När jag kom in igen står han i trappen med ett fånigt leende.
-De har ringt från BFA.
-Jaha, sa jag, vad sa de då (övertygad om att det var strul på gång)
-Jag vet inte riktigt men det har tydligen kommit handlingar och vi har fått en dotter, sa han.
-Va? Vad sa hon mer? Frågade du inget? frågade jag.
-Neee, hon frågade om vi ville se läkarrapporten först innan hon skickade bilden så jag sa att jag skulle prata med dig och sen skulle du inga upp efter telefontiden och lunchen...jag blev så paff, sa han.
Ridå!
Kan säga att de var de två längsta timmarna i vårt liv innan vi fick tag i BFA igen och fick mer info om den vackraste och finaste tösen i världen, vår dotter! 
Eftermiddagen gick åt till att dricka champagne och ringa runt till släkt och vänner, allt sker i ett konstigt töcken av lycka och pirr. Vi tittar och tittar på bilden och skriver ut 10 kopior direkt och sätter upp i hela huset!
5 dagar senare kommer en uppdämd känsloreaktion i form av en total gråtattack i bilen när jag får syn på fotot av lillskruttan i mobilen. Höll på att köra av motorvägen!
Där och då fattar jag på riktigt att vi blivit utsedda till föräldrar.
ÅÅ va kul att läsa era berättelser längtar efter den dagen..
Fantastisk läsning! Tack alla som delar med sig! Tårarna rinner och jag undrar så hur rationell/irrationell man själv kommer vara den dagen är dags!