Hur fick du bb?

Ethi: Haha, kul att vi reagerade på samma sätt Jag undrar så hur det kommer bli nästa gång. Kommer jag vara lika irrationell eller kommer jag vara samlad? Härligt att drömma om...

Meeeeer berättelser, det här är ju underbart att få läsa om

Vi fick barnbesked en torsdag. Min man hade precis kommit hem från jobbet och vi satt vid köksbordet och pratade om något, jag kommer inte ihåg vad det var. Då ringde telefonen som låg framför mig och jag förstod på en gång när jag såg nummret att det var BFA som ringde. Det lite konstiga var att jag nästan smög när jag svarade och pep in i min äldsta dotters rum och satte mig ner. Hade inte en tanke på att jag kunde sätta på högtalartelefonen och dela detta med min man. Nej, jag ville vara koncentrerad, för mig själv. Haha, vad konstigt man tänker ibland. Margareta på BFA presenterade sig i andra änden och berättade att vi blivit tilldelade en liten flicka som nyss fyllt två år. Hon pratade på och gav mig massor av information, vi pratade länge...eller hon pratade länge...i mitt huvud snurrade allt runt och jag kommer ihåg att jag bara gick runt, runt i rummet.

När hon pratat färdigt så kommer jag ihåg att jag sa "du måste förstå att jag inte hört ett enda ord av vad du sagt nu"..och det förstod hon. Hon frågade om vi kunde infinna oss i Polen torsdagen därpå för det här var tvunget att gå snabbt. Självklart kunde vi det. När vi lagt på så bara brast hela jag. Jag grät hysteriskt mycket och kunde inte få fram ett ord. Min man undrade såklart vem det var som ringt och vad som hade hänt. Jag tror vi har fått barn sa jag mellan gråtattackerna. Då kramade han mig länge, han hade fullt schå med att lugna ner mig. Sen frågade han vad det blev och hur gammal hon var. Min dotter hade en kompis här som snart skulle gå hem så föräldrar kom mitt i allt och vi ville vänta med och berätta för den blivande storasystern till kompisen gått. När vi väl berättade för henne så ville hon inte tro oss först, hon hade ju väntat så länge.

Kvällen tillbringade vi mest med att ringa runt till släkt och vänner.

Hjälp vilken härlig tråd! Kan inte stoppa tårarna... Önskar att jag snart kan dela med mig av en egen liknande berättelse.

Underbar tråd - läser och gråter. Vi har precis börjat fundera på adoption, ställde oss i kö i vintras så det ligger långt borta men måste bara berätta att jag blir så oerhört rörd av era berättelser. Kram

Vi fick BB en fredag. På tisdagen tidigare i veckan hade jag ringt till FFIA och anmält intresse att vi ville adoptera en liten tjej som dom sökte föräldrar till. Det hade vi gjort tidigare och inte blivit valda och när dom ringde från FFIA på fredagen "visste" jag att dom ringde för att säga att det inte blev vi den här gången heller. Men oj så fel jag hade.
Jag kunde knappt tro det när hon sa, jag har beslutat att ge er chansen att bli föräldrar till den här lilla tjejen. Jag blev helt mållös och visste inte riktigt vad jag skulle säga men jag pep väl fram nåt i stil med, är det sant? eller liknande.

Hon mailade över bilden och det mesta av läkarrapporten på en gång. Min man som var på kurs var så klart svår att få tag i. Jag ville ju bara skrika ut till alla som var i närheten att VI HAR FÅTT BARN, men ville ändå att min man skulle vara den första som fick veta.

När jag äntligen fick tag på honom så sa jag, du har blivit pappa.
-Ja kanske ja, fick jag till svar.
-Nej jag menar på riktigt, vi har fått läkarrapporten med bild och allt.
-Ja om ingen annan tackar ja, sa han då. Och jag förökte banka in i hans tröga skalle att det är ju bara vi som fått läkarrapporten. Hon är bara vår om vi vill ha henne.

Först ca ett dygn senare när jag förklarat för honom typ 50 gånger att hon verkligen, vekligen är bara vår så gick det in till slut.

Det har blivit en del firande sen dess.

Och om några månader ska vi äntligen få åka och hämta henne.

puffar tråden nu är det kanske flera som kan fylla på med underbara berättelser

Väntan på detta bb kändes som en evighet! Vi fick vänta ca 12v på att få höra att våra papper var godkända de beskedet kom en fredag eftermiddag (man skulle få bb inom 12v), måndagen därpå den 14/9 kom samtalet som vi inte trodde skulle komma. Hon inledde samtalet med att fråga om vi hade fått mailet om att papperen var godkända, varpå jag tänkte jaha inget bb nu heller. Men tji fick ja då hon sa att hon ringer också för att berätta att vi hade fått en LITEN pojke, pytteliten till & med sa hon. 4.5 månader gammal. Hon skulle skicka information via mail direkt.

Jag ringde min man som var på jobbet & trodde jag skämtade. När jag skulle öppna mailet då jag pratade med min man trodde jag att min mail hade gått sönder för det fanns inget mail där , det kom ca 4 minuter senare med världens finaste prins i såklart . 12 dgr senare var vi i Nairobi & 9h efter att vi kom fram träffade vi Vilgot för första gången, 3dgr senare fick vi ta hem honom. Vi har nu varit här i 1 mån + 3dgr tiden bara rusar fram & prinsen har hunnit bli 6 mån!

Och jag MÅSTE ha varit i chock för jag var helt lugn och sansad, inga tårar, ingenting. Inte förrän jag slutat prata med Maud. Jag fick BB i brevet egentligen, men förstod inte det. Så jag ringde och frågade om det var ett sn-barn som gick ut för förfrågan till flera familjer, som jag då kunde välja att lämna mitt intresse för.......- Hon är din om du vill, sa Maud kort, det är ett barnbesked. Man är så van att aldrig hoppas för mycket att man helt enkelt inte förstår när det sedan händer, eller i all afall inte jag. Vi hade pratat lite löst dagen innnan om att ett barn med lkg eventuellt skulle bli tillgänglig för adoption, och dagen efter var hon tydligen det. Som jag ser det så var adoptionscentrum psykologiska nog att mjukstarta mig, för att jag skulle kunna ta rätt beslut ang ett sn-barn. Och jag var helt lugn och sansad tills vi slutade prata sedan satte jag mig på en stol och grät. Och ringde min syster med darrande stämma, hon fullkomligt skrek i telefonen......

Ända fram till det började närma sig för resa var jag ganska kall & det vr naturligtvis mitt sätt att hantera det faktum att mycket kan hända innnan man står där med barnet i famn. Kommer ihåg på hotellet att V ramlade lite lätt på huvudet första dagen jag hade henne och jag skämdes sååååå mycket för att jag inte lyckades ta emot henne. Med tiden lär man känna barnets rörelser och nästan ser när de kommer ramla. Hon var verkligen min lilla glasvarelse som inte fick en enda skråma. Nu vet jag att barn ramlar ganska ofta, men intressant tycker jag även är hur man ÄR som nybliven mamma.

Vi var i sommarstugan tillsammans med mina föräldrar. Maken och jag hade precis satt oss i bilen med datorn för att försöka komma in till tillräcklig mottagning för att kunna maila AC och fråga varför inget hänt. Det var måndag och vi hade blivit "lovade" BB någon av de två veckor som just passerat. Vi hade kanske kört i fem minuter när telefonen ringde. Jag svarade och Birgitta från AC var i andra ändan, hon frågade vad vi gjorde och föreslog att vi skull parkera när hon hörde att vi körde bil. Det tog en evighet innan vi hittade en ficka. Hon berättade att vi fått en flicka som är 10 månaderså ni kommer att vara där på hennes ettårsdag. Sen körde vi alldeles för fort in till Härnösand för att ladda ner rapporten och bilden. Tårarna sprutade och vi grät och skrattade om vartannat. Vi ringde våra föräldrar och hälsade dem med "hej morfar" (olika förstås beroende på vem som svarade). Lycka och glädje! Sen åkte vi ända in till Härnösand och köpte tre klänningar i storlek 12 - 18 mån (de kommer hon att kunna ha om ett år ungefär) och en tårta. Sen åkte vi tillbaka till stuga för att fira med de nyblivna morföräldrarna. På vägen ringde vi syskon och vänner, kära nån jag var väl uttorkad innan vi var framme. Kvällen tillbringades dels i Birsta utanför Sundsvall där mamma och jag länsade alla klädaffärer på sommarkläder för halva reapriset (vi är i Kenya och ska ha sommar i ett år ungefär). Sen åt vi tapas. Rapporten med allt det viktiga kom jag på att läsa först dagen efter. Nu är vi tillsammans och njuter av att få uppleva Ida och hennes första land.

Till er som väntar... plötsligt händer det... faktiskt! / Anna