Hur fick du bb?

Vilken underbar läsning, tårarna rinner...tänk om det vore jag...livet är fantastiskt!

Solvår H skrev 2009-09-10 07:16:46 följande:

Jag var precis nyopererad och försökte ringa till maken och det var upptaget hela tiden, organisationen hade ringt och sagt att vi blivit föräldrar! Jag grät floder och hela avdelningen jublade med mig! Andra gången hade jag luftvägsinfektion och mådde pyton och försökte ringa till läkare. Jag ringde säkert 10 gånger och det var upptaget. Plötsligt svarade någon men det var från adoptionsorganisationen som berättade att vi fått barn. Jag blev helt överrumplad och sa ,Va redan! trots att vi väntat så länge. Fotona fanns redan på postkontoret i närheten och jag gick iväg febrig utan ID-handlingar och höll knappt på att få ut brevet som var rekommenderat.

Härlig läsning!!! Inget bb är det andra likt, men lika underbart.
Våra två barnbesked har varit helt olika. De första barnen, syskon, ringde AC en dag i juli när maken och jag arbetade tillfälligt på samma ställe. Vi fick alltså vara närvarande båda två:) Ni kan lite på att jag bevakade brevlådan kommande dag då barnens kort kom till oss. Detta var alltså innan mailens tid. (1991) En oföglömlig dag!
Lillasyster "damp" ner till oss i brevlådan en kall februaridag 1994. Jag var hemma med de större barnen, vi åkte skidor på tomten när posten kom. Jag hämtade den och skulle bara lägga in den innanför dörren. Jag fick se ett annorlunda kuvert med stämpel från Colombia. Trodde det var ett brev från vårt fadderbarn som vi ganska nyss hade fått. Öppnade kuvertet och ut ramlade hon, lillasyster, så söt o fin. Hon landade på hallgolvet och jag plockade snabbt upp kortet och ögnade igenom det medföljande brevet. Sedan brast det och jag ropade in de andra barnen och vi tittade tillsammans på henne. Vi hoppade snabbt in i bilen och åkte till pappas jobb för att visa upp vår nya familjemedlem:)
I efterhand sa Ac att detta inte tillhörde vanligheterna att de skickade brev direkt till föräldrarna.

Tjaa, vårt bb kom en Fredag,,jag hade det som en Lördag eftersom gården hade haft fest på Torsdagen,, å alla var lite sega .
Där står jag å förbereder middan å ska lägga köttet i marinad då mobilen ringer,,,ser numret å känner igen det men kommer inte ihåg vart ifrån
(gubben sitter hos grannen å tar en öl)

Nåja jag svarar, å M på BFA säger
M-Hej + presenterar sig ,,-hur har ni det?

Jag-Jo tack bara bra,, lite seg sedan igår men håller på att förbereda köttet inför grillningen, å precis hällt upp ett glas vin ..(jag tänkte varför ringer dom en Lördag ,,(hade ju Fredag som Lördag som sagt)

NU blev det knäppt tyst i tel från min sida å mitt hjärta slog 390 typ,, då jag inser att det är Fredag å att dom oftast ringer å lämnar bb på Fredagar!!!

M-Men så trevligt! Jo det är ju så att det finns ett litet hockeytroll åt er så nu får din man som han ville

Jag- DU SKÄMTAR??

M- Nädå, trollet är supersöt å med glimten i ögat ,,,(å idag vet jag vad hon menade med det ).M babblade på lite om bakgrund vikt,längd mm,,å jag snappade typ upp könet

Jag-Kan du vänta 2sek bara?

M- Jadå,,,,

NU rusar jag ut på gräsmattan å hoppar, studsar å GASTAR ***** du har telefon!!!
Det är från BFA!! han skrek tillbaka -VA??

Jag- Men kom hit är du DÖV??
(han trodde lurvtuss hade smitit , så han kom rusandes)

Gubben- Vad är det du säger??
Jag- Vet inte,, det är BFA ,,jag TROR vi fått barn !!!!!!
(här litet skratt från telefonen)

Gubben tar nu här över

G-Hör att gumman surrar om ett barn!

M-Ja du fick som du ville.
G-OJ, har han alla fingrar å tår (jag tänker dumskalle,sånt frågar man inte i sånt här läge,, å himlar med ögonen),

Sedan vad som sades mellan M & gubben ska jag ha osagt,, jag vet bara att mitt vinglas blev tomt fortare än vanligt
Resten av kvällen gick jag med ett saligt leende på läpparna å med ett vinglas i handen .
Gubben med bärbara å visade bilderna till alla grannar efter nån tim dom kommit.

Jag arbetade som frisör och fick bb för vår dotter på jobbet, med en kund i stolen....
Det ringde vilket det gör stup i kvarten på en salong. En kollega svarar och säger: Ett ögonblick..... Räcker luren till mig och säger: -Jag tror att du ska ta det i fika rummet..... jag fattade direkt..... Efter att fått höra de magiska orden: Ni har blivit föräldrar till en liten flicka, och resten av all info som man så klart inte kommer ihåg så mycket av efteråt, försökte jag nå min man, som så klart inte svarar. Kunden sitter kvar i stolen där ute och har fått ungefär en halv frisyr. Jag bara tänkte för mig själv.... Ja, han kommer att få gå hem sådär för jag kommer inte att kunna klippa färdigt.... Men utan att få tag på min man som jag försökte ringa typ 100000 ggr var jag till slut tvungen att gå ut till min kund.... - Jag har blivit mamma stammar jag fram, till en liten dotter..... Kunden fattade direkt och vi skrattade och grät ihop hela salongen.... En kollega satt med min mobil telefon och rätt som det var säger hon. - Nu svarar han.... Varpå jag slänger mig fram till henne och säger gråtande av lycka: -Du har blivit pappa, till en liten flicka. Helt tyst i luren, hör sen ett darrande andetag: - Är det säkert?

Andra BB fick jag en dag när jag var ledig, kände det på mig den dagen. Vår dotter hade precis tjatat sig till en stund framför datorn vilket jag var innerligt tacksam för i efterhand då man inte vill ha en femåring som undrar 20 ggr, -Vem är det.... Rösten i luren säger -Ni har fått en liten pojke.... Lika omtumlad som första gången men en aningen mer samlad.... Går upp för att berätta för vår dotter: -Du har blivit storasyster.... Sen sprutade tårarna.... - Men mamma varför gråter du? Vill du inte ha en pojke?
- Jag är bara så lycklig, svarar jag.... man kan ju gråta när man är glad oxå!
Då börjar vår dotter att gråta i min famn! - Men, är du ledsen, undrar jag.
Nej, mamma.... Bara lycklig, jag har ju äntligen blivit stora syster....

Åh vilka härliga berättelser ni har. Det gör ju inte egna längtan mindre precis, men plötsligt känns den långa väntan åtminstone mer hoppfull.

Jag var precis i sluttampen på min utbildning, som pga flytt och sjukdom och jobb dragit ut på tiden. Ett evighetsprojekt som bara var 5 p bort... Under hela den sista, krävande och trista och dryga, mattekursen tänkte jag hela tiden: "Jag måste klara den här först, så kan vi få barnbesked sen. Bara klara det här först, så får vi barnbesked sen. Bara klara..."

Så kom dagen när det låg ett brev från universitetet i brevlådan. Jag hade klarat sista kursen! Jag var klar med min utbildning! Äntligen! Det tog 20 minuter att förstå. Precis när insikten landar i magen ordentligt, så där med en varm duns som saker gör när man äntligen förstår: jag är klar. Jag behöver inte plugga mer i hela mitt liv om jag inte vill!

Då ringer telefonen.

Jag tänker med ett litet fniss att ja, nu är det väl Adoptionscentrum som ringer, hahaha. Jag svarar och hjärtat stannar nog närmast bokstavligen när kvinnan i andra änden vänligt säger:

-Hej, det är Birgit Lundberg det här, från Adoptionscentrum. Ringer jag och stör?

Hon frågar om jag sitter ned och jag frågar om jag måste det och lyder, och i nästa sekund snurrar hela världen så jag är på väg att, bokstavligen, svimma av. Hade jag inte redan suttit hade jag nog inte varit vaken för att höra barnbeskedet... Jag bryter ihop och gråter hysteriskt innan hon ens hunnit berätta. Allt brusar och snurrar och genom alltihop hör jag att vi fått en liten son. Jag får massor med information. Inget kan jag hålla i huvudet. På minnesanteckningarna står det: Pojke. Hallå, jade jag glömt det annars eller... När hon säger längd och vikt ber jag om ursäkt och ber henne upprepa sig, så att jag kan skriva efter varje. Jag kan inte hålla det i huvudet tillräckligt länge för att minnas efter att hon sagt båda efter varandra... Jag bara gråter hysteriskt och är helt från mina sinnens fulla bruk Vi pratar länge. Jag är till slut, förhållandevis, lugn när vi lägger på. Hon mailar över kort på honom, jag sliter upp mailet och tar in honom. Det vackraste barn jag någonsin sett! SEN ringer jag maken

Andra gången blev diametralt annorlunda. Med tanke på att jag nu har en 3-åring hemma så FÅR JAG INTE flippa ur så där som jag gjorde. Jag FÅR INTE gråta hysteriskt. Jag övar mig i den tanken i sju månader, långt innan vi ens skickat våra papper.

Maken hade just den här veckan pratat med AC på onsdagen och de hade då sagt att bb skulle börja komma med start "nästa vecka". På fredagen när jag lade sonen att sova middag, sträckte jag ut mig bredvid med en bok och tänkte att idag är första dagen som jag kan vara LUGN. Jag hade gått på helspänn i 7 mån och tänkt att de när som helst kan ringa... Men idag VET jag att det INTE ringer. För det har de sagt. Idag VET jag. Det var en skön känsla!

Två minuter senare ringer telefonen.

Lojt lyfter jag den, konstaterar lika lojt att det är Birgit på Adoptionscentrums nummer. Märkligt. Hon kan ju inte ringa idag. Det vet jag ju.

Samtalet börjar som de förra, men den här gången förstår jag om möjligt mindre än förra gången. Vi har fått en till son. Jag tar in alla infomation, jag minns allt, jag kommer ihåg att vara lugn - men jag förstår inte. Hon kan ju inte ringa idag! Det vet jag ju! Idag är jag ju så lugn för att jag vet att de inte kan ringa? Ringer hon idag? Nu? Men... Det går ju inte? Idag?

Hon kan väl inte ringa idag?

Vi pratar länge. Hon pratar även med nubakade storebror som vaknat. Till sist förstår jag det och lyckan kommer! Det ÄR idag!

Den här gången har jag lovat att invänta maken innan jag tittar på korten. Så jag ringer honom på jobbet, vrålar: "Kolla din mail, jag vidarebefodrar det NU!" och sen sliter jag upp mailet och ser på korten. Först igen då... Men inte lika först

På söndag är det 4 år sedan telefonen ringde och känslorna som fanns då, av lycka, är lika levande än:)

Jag var på högskolan där jag läste en distanskurs. På förmiddagen gjorde jag nog en föreläsare lite fundersam när jag sa att jag var tvungen att ha på mobilen eftersom jag skulle få barn vilken dag som helst!!!!!
Nåväl, mobilen ringde på eftermiddagen när vi hade ett grupparbete, jag såg att det var ett -08 nummer och sa bara att det var nog AC som ringde....de andra i gruppen bara vrålade MEN SVARA DÅ!!!! Rösten bar knappt när jag svarade men Lotta från AC sa att vi fått en liten dotter...och jag, som noga förmanat min man vad han skulle fråga om de ringde till honom, glömde både längd och vikt och annat som jag tyckte var "viktigt" förut. Jag fick veta vad hon hette, hur gammal hon var och var hon fanns och datum när vi skulle åka, sen sa Lotta att hon var jättesöt ....(tur jag har en snäll man som har andra åsikter om vad som anses vara "viktigt"). Sen ringde jag den nyblivna pappan och tårarna bara rann av glädje, han var ganska lugn men jag hörde på rösten att han oxå var rörd och glad. Ännu en blivande a-mamma gick samma kurs som jag, de hade fått BB ett par veckor tidigare , hon såg direkt på mig att vi fått BB, glädjedans inför alla undrande blickar men vad gjorde det? Vi var nyblivna mammor!!!!

När jag kom hem var svärföräldrarna här men jag ville inte säga något till dem innan storasyskonen fått veta om lillasyster. Storasyster hade de senaste dagarna sprungit hem från skolan och första frågan hade varit, "Har de ringt", denna dagen fick hon ett "JA". Sen gick telefonen varm hela kvällen. Dagen efter kom foto på den lilla och hon var bara såååå underbar och sen kom den där "viktiga" information om vår lilla dotter. 6 veckor senare fick vi henne i vår famn:)

*fnissar* Läste inte det här förrän jag hade skrivit mitt. Underbart att fler gör samma märkliga prioriteringar om vad man behöver anteckna, i chockat tillstånd

Ojojoj va underbart, nu sitter jag här och kaskadgråter hormonstinn som jag är. Undertbart att höra!!!