Vi änglamostrar & fastrar tråd 3

William hänger bredvid mina barn i hallen, där hänger också en bild på hans lilla syster. alla mina barn finns där så att jag kna se dom varje dag

Jag förstår hur du känner med sjukhuset. året efter vi förlorade William blev jag sjuk och fick åka till uppsala, jag blev inlagd i samma hus som han dog. Det var jätte jobbigt för hela familjen. Pappa bröt nästan ihop av oro och när han såg huset jag låg i min syster fick ett panikångest anfall och jag tror alla såg det som ett dåligt omen att jag var i just det huset. I år blev jag dålig igen och blev åter inlaggd i uppsala inte lika akut men dock och även den här gången i samma hus. Och nu behövde min familj inte komma och uppleva det igen ansåg jag. Däremot bröt jag ihop så natt sköterskorna fick ta hant om hysterisk tjej och förstod inte varflr jag var så lessen. Tog mig nog 1 timme att få ur mig anledningen. fick lite lugnande och somnade skönt.

Jag vågade mig inte upp till den våningen där William dog, men det känndes jobbigt att gå genom entren till det huset, så sist gick jag genom kulvertarna ist för genom entren, blev lättare då.

MÅNGA KRAMAR till er alla. Ni finns i mina tankar hela tiden

Hej!!

Hur har ni det där ute?
Vi har det ganska bra just nu, men dagen närmar sig med stormsteg igen
Men en dag itaget ett steg i sänder lite bit på väg och sen ner igen... livet fortsätter och vägen vi vandrat blir bara längre och längre. När man ser sig om, ser tillbaka så börjar det bli svårt att urskilja vad som fanns i början. Men det gör inget, viktigast är ju det vi bär med oss. våran packning och vårt bagage.. Våra minnen, alla leenden och sorgen. Det vi varit med om har ju format oss till det vi är idag och gjort oss till en starkare och samtidigt svagare person. Men det är inget negativt, vem behöver vara stark? Måste man alltid vara det? NEJ! Ju mer vi bryter ihop ju lättare blir det att resa sig upp och gå igen... målet?? det ligger långt i framtiden, och en dag komemr vi dit, dit där vid målet står dom och vinkar åt oss sträcker sina armar mot oss och ler, Då är vi i mål efter en lång resa genom livet möer vi dom igen. På andra sidan väntar dom på oss...

Vi älskar er, våra små änglar

Snart 4 år sedan våran William fick vingar.. Saknar honom mer och mer för var dag som går...

Hej på er, vad lessen jag blir när jag ser att fler änglar har lämnat oss. Det river i mitt hjärta :'(

Första året är jätte kämpigt alla första dagarna utan våran älskade. födelsedagar jular ja alla stora dagar när man är tillsammans hela familjen är väldigt jobbiga. Visst det blir lättare med åren men det blir aldrig lätt. Och högtiderna blir sig aldrig lik  igen.

Jag sörjer med er och hoppas att ni har bra familjer som stöttar er och att ni alla kan finnas där för varandra nu i denna svåra tid. Livet går tyvärr vidare ändå utan våra små.

Vi närmar oss Williams 6 års dag.. det svider att han sldrig får uppleva den själv. och alla andra dagar han missar vi missar. Det är tungt. Om 11 dagar skulle han ha fyllt 6 och istället för kalas får vi besöka hans grav...

Och jag kan helt ärligt säga att jag än idag, fast det är snart 5 år sedan han dog, inte klarar av att gå till graven. Att titta på korten går bra men inte att besöka graven. Det blir för verkliget då. Men i år ska jag försöka någon gång måste ju jag också klara av att acceptera att han inte finns med oss längre... Men det är svårt jobbigt och det gör ONT!

Massor med Kramar till er alla jag vet att dom behövs!

Allt gör många änglar som lämnar oss. Hur vi hanterar smärtan sorgen och förtvivlan är väldigt olika för oss alla.

 Min syster gick igenom alla steg kronologiskt, ilska förtvivlan förnekelse ja allt. Min son föddes nästan 2 månader efter att hon hade förlorat sin bara det känndes väldigt grymt mot oss alla men värst mot min syster. Hennes son togs ifrån henne och hennes stora syster får en den logiken fanns nog inte då inte för henne. Det tog 5 veckor innan hon vågade titta på honom och efter det släppte hon honom knappt. Han blev nog det som räddade henne från att falla isär totalt.

Min syster hanterade ine sin förlust så bra och det tog lång tid innan hon kunde fortsätta leva. Hon hamnade på psykakuten vid ett flertalet tillfällen och levde ett väldigt struligt liv det första året. Sen träffade hon en man och blev gravid och allt verkade falla på plats ja så mycket det nu kan efter att ha förlorat det viktigaste som finns. Väntan på sin dotter och att hon fick ha min son medans jag jobbade blev nog räddningen.

Min syster pratade inte så mycket i början, men efter att hon fått dottern så kom det mer och mer små saker vid olika tillfällen.

Jag bearbetade det aldrig och för min del så resulterade det i en deprition när jag fick min yngsta son som var SÅ lik sin kusin.

Jag har heller inte kunnat ta mig till graven, undermedvetet så undviker jag den. Jag vågar mig inte dit för där finns det enda beviset på att han faktiskt inte finns med oss längre.

Det glädjer mig att alla ni anhöriga oavsätt blodsband eller inte berättar er historia här, Jag tror att vi genom att berätta och att läsa det andra går igenom kan bearbeta och hjälpa varandra på ett plan där dom som själva inte upplevt det kan.

Jag hoppas så klart att vi inte blir fler man vet också att det är oundvikligt och ALLA är välkomna med sin historia. Vissa skriver en gång, någon kanske bara läser men förhoppningsvis så hjälper det och vem vet så småningom så kanske dom också orkar berätta sin historia.

Massor med Kramar till er alla och hoppas att ni får njuta av våren som är i antågande. <3