Vi änglamostrar & fastrar tråd 3
Hej hej, nu har jag hittat hit igen :)
Det är jävligt kämpigt nu. Jag har precis börjat på universitetet i Örebro och bussen från resecentrum till universitetet tar vägen förbi sjukhuset där Martin föddes. När jag åkte där första gången så såg jag inte sjukhuset för jag stod på ett ställe i bussen där det inte fanns några fönster, visste inte att man åkte förbi sjukhuset. När jag skulle hem däremot så såg jag.. Jag såg ingången där vi gick när Martin föddes. Ingången där vi gick när vi tog farväl. Bredvid ingången ligger ett rum där vi såg honom sista gången. Jag vet precis hur det ser ut, det glömmer man liksom inte. Jag fick en sån otroligt stark känsla av att Martin fortfarande var inne på sjukhuset. Jag ville bara trycka på stopp-knappen och hoppa av bussen. Jag ville springa in till honom. Allt vett bara försvann för ett par sekunder, jag vet ju att Martin inte är där. Men då var han där, det kändes verkligen så. Sen kom jag på.. Martin är inte där. Jag höll verkligen på att bryta ihop då. Jag vill bara se honom igen, hålla honom, få röra honom.. Mosters lilla älskling. Det här är inte riktigt klokt, jag vet inte vad jag ska ta mig till, jag saknar honom så. Jag saknar honom så mycket att det gör ont. Det gör så jävla ont. Och det är extremt jobbigt att vara i Örebro överhuvudtaget. Det känns som om.. Hur kan alla vara så glada, så obekymrade hela tiden? Och med alla menar jag människor jag inte känner. Hur kan Örebros befolkning bara vara så.. Ja, obekymrade. Fattar de inte att min älskade systerson inte finns längre och allt hände på det sjukhuset? Det är skitkonstiga tankar, jag vet, galna känslor, men jag rår inte för det. Allt jag tänker på när jag ska till skolan, när jag är på skolan och när jag åker från skolan är Martin. Men det är inte förrän jag kommer hem som jag börjar gråta. Jag håller mig, fastän några tårar kanske bryter fram under tiden i Örebro. Nu låter det som om tanken på Martin är plågsam men så är det inte. Jag är så extremt glad och stolt över min systerson. Tanken på honom får mig att le. Men det är just att där, på det sjukhuset, såg jag Martin sista gången, där tog jag mitt farväl. Jag vill röra honom igen. Saknaden blir plågsam. Så otroligt plågsam. Och nu, jag borde egentligen sitta och plugga till en tenta jag har imorrn men jag kan inte koncentrera mig. Saknaden är för mycket just nu.
Måste bara berätta en grej, min syster gav mig ett inramat kort på Martin. Jag är så glad, jag har tänkt att framkalla mina digitala kort på honom men jag har bara inte haft tiden. Men nu har jag honom här hemma också. Han står i min bokhylla, i ett glasskåp, där alla fina kort står. Dopkort, bröllopskort.. Jag har även ett tackkort från min kompis familj, som tackar för att jag kom på hans begravning tidigare i år. Och jag har ett tackkort från Martins begravning. Min kompis tackkort har ett kort på honom inkluderat men Martin hade inget kort för ja.. Han lever inte på bilderna som finns och man visste inte om alla ville se. Jag vill se. Jag vill alltid se. Och nu får jag det.
Har ni bilder på era saknade framme?
Kramar till er alla!!