Vi änglamostrar & fastrar tråd 3

Nu har man kommit igenom första årsdagen, och det känns tungt. Jag är inte "blodsfaster" till den lilla ängeln som aldrig fick dra sitt första andetag men jag sörjer fruktansvärt.
Har själv en tvåårig dotter så det kanske är därför jag känner så mycket ... De förlorade sin flicka i magen i vecka 37 pga. en knut på navelsträngen.
Ibland känns det som att jag inte har rätt att sörja, jag gråter faktiskt väldigt ofta över den lilla ängeln.
Det känns konstigt för jag såg henne aldrig, har inte ens sett kort på henne...
Det känns så mycket... vet inte hur jag ska hantera det här.