Vi änglamostrar & fastrar tråd 3

Det är tur att ni finns! Tur att jag ser att jag inte är galen som fortfarande känner en sån obeskrivlig saknad efter mitt änglasyskonbarn som aldrig fick ta ett andetag, aldrig fick uppleva det förlösande första skriket, aldrig fick öppna sina ögon och möta sina föräldrars eller storasysters blick, aldrig fick uppleva värmen av en famn, aldrig fick höra sin familjs röster utanför magen. Skit, skit skit, det är så grymt orättvist! Varför dör små människor innan de föds eller kort därefter? De liksom vi väntar ju bara på att få komma ut till den väntande världen där de ska omhändertas och älskas.
Det är 1 år och 16 dagar sedan jag blev änglamoster till lilla M. Hon var hett efterlängtad av alla. Vi väntade och undrade vilken dag hon tänkte komma ut till oss. Hur skulle hon se ut? Hur skulle hennes personlighet vara? Hur stor skulle hon vara? Eftersom lilla M låg på gränsen till att vara underviktig fick min syster gå på extra kontroller. Skulle förlossningen sättas igång i förtid? Nej, allt såg stabilt ut och lilla M hade växt till sig.
Så tidigt en söndags morgon en vecka innan BF ringde min svåger och berättade att deras lilla flicka dött i magen och att min syster låg på intensiven. Först kändes det som om jag befann mig i ett vakum. Sedan brast allt och jag grät hysteriskt! Hur kunde detta hända? Min syster och hennes familj hade ju varit hemma hos oss dagen innan och fikat. Så snabbt kan väl inte något så fruktansvärt inträffa? Mina barn blev oroliga för mig men jag kunde inte stoppa min okontrollerbara gråt.
På eftermiddagen fick jag träffa min syster, hennes man och den finaste och underbaraste lilla ängel. Det var så skrämmande tyst på rummet där det ska höras skrik och gnyende från "plastbaljan", sängen på hjul som nyfödda utan särskilda behov får ligga i. Det såg ut som om lilla M låg och sov. Jag ville pussa henne på pannan och se att hon slog upp ögonen. Se att allt bara var en mardröm som vi alla kunde ta oss ur på ett ögonblick. Hon vaknade inte. Jag fick hålla henne och var så aktsam om henne för att hon inte skulle ligga obekvämt i min famn. Skit, skit, skit vad jag saknar henne! Hon skulle ju finnas hos oss här, nu och för alltid! Istället finns hon i våra hjärtan och tankar, här, nu och för alltid! En ofantligt stor sorg efter lilla M har funnits hos mig dagligen. Helt oförberett har jag brustit ut i gråt, skrikit ut min saknad, förbannat sjukvården som inte kommer fram till varför detta händer och förbannat Försäkringskassan som inte har utrymme för empati för de drabbade föräldrarna. Känslan av sorg har nästan varit mig övermäktig. Några i min närhet har undrat om jag verkligen kan sakna ett barn som inte burits av mig själv och som jag inte mött levande utanför mammans mage så mycket som jag gjort. Varför är inte det möjligt? Är det bara föräldrarna och ev. syskon som ska få sörja öppet? Jag struntar i vad som är rätt och riktigt! Det enda jag vet är att jag älskar mitt änglasyskonbarn oändligt och att jag alltid kommer att ha en speciell plats för henne hos mig. Miss ya lilla M!