Vi änglamostrar & fastrar tråd 3

åååh, nu har jag läst alla inlägg i den här tråden. jag fastnade totalt och som jag har gråtit... fullkomligt okontrollerat. ni är så fina och ni skriver så rörande. jag har inte tänkt tanken att anhöriga kan känna sådan saknad och sorg. tänker liksom att det är förbehållet oss som bar barnet, men det är såklart det inte är så! det är bara att gå till hur jag skulle reagera om min brors underbara son som nu är 9 månader skulle dö. jag skulle bryta ihop fullständigt.

jag vet att speciellt min mamma och min bror (och även några kompisar) tog det väldigt hårt när jag berättade att vi var tvungna att avbryta vår graviditet. men de försökte vara starka i stunden och stötta mig. brorsan grät och även några kompisar. min mamma tror jag också grät, men aldrig inför mig. då försökte hon nog vara den starka.

när jag nu äntligen är gravid igen och jag berättade för mina föräldrar och min bror började mamma o brorsan gråta. jag själv vågar inte känna glädje än. tror bara att jag ska råka ut för ett missfall eller att det ska gå åt skogen på annat sätt.

ni anhöriga betyder så himla mycket! vad jag är glad att jag har världens bästa familj och vänner!