Dålig relation efter andra barnet. Vad gör man?

Känner precis igen det. Har börjat familjerådgivning nu. Min sambo hänger med, motvilligt, men han vill väl okcså att vi ska få det bättre.... Vill ge det en chans åtminstone. Se om det går att rädda. För våra barns skull...

Jag känner mig ensam med barnansvaret o min sambo bryr sig mest om att få göra sina egna saker. Sen är man ju alltid trött också, sonen sover inte heller speciellt bra, han är 3. Kontentan blir ju att jag blir tjatig, argsint o sen är bråken igång...

Sambon tror det löser sig automatiskt när barnen är äldre, men tänk om inget finns kvar att rädda.

Precis vad jag känner. Tänk om man upptäcker om 5-6 år att man inte har något att rädda? Man kan ju inte bara låta tiden gå och hoppas på att det ska bli bättre..

Ring familjerådgivning! Har ni pratat om det?

När vårt andra var runt halvåret hade vi en riktigt, riktigt jobbig situation. Jag trodde inte vi skulle kunna ta oss upp ur den svackan. Vi bråkade inte ens längre. Allt vara bara dött. Tråkigt. Fokuserat på barnen.

Fråga mig inte hur men på nått vänster vände det sen. Det är snart tre år sen och vi är fortf tillsammans.

Så mitt råd är väl att ge det tid. Det är tufft att vara mamma, speciellt till två, och ibland får väl förhållandet ligga lite på is

Mitt tips är att skynda långsamt. Acceptera att det kanske är så här under en tid men att det blir bättre.
Det finns en anledning till att så många separerar när barnen är små, och det är för att det är väldigt tufft. Har man det i baktanke kanske det blir lite lättare.
Personligen tycker jag att nyblivna föräldrar nästan skulle skriva på ett kontrakt om att inte separera eller göra något drastiskt innan det yngsta barnet är 3 år, för ofta är läget helt annat då.

Er minsta är bara 7 månader, det är inte så mycket. Du har säkerligen en del hormoner kvar i kroppen och det har varit väldigt påfrestande med kolik, det är inte konstigt att du är slutkörd.
Försök få tillfällen till egentid eller vila och fundera samtidigt på om hur du vill ha det framöver.
Vill du vara ensamstående med två barn som bor växelvis, är verkligen känslorna för din man så svaga? Eller finns de där men ligger begravda under mycket praktiska sysslor?

Askan - Vi har patat om det men kommer ingen vart. Ingen av oss orkar engagera oss särskilt mycket för att det ska bli bättre.

lurksmulan - jag tror nog att du har rätt på sätt och vis. Samtidigt som om jag kan känna att vårt förhållande inte var så himla bra innan heller. Men så har vår äldste varit väldigt krävande och är fortfarande i perioder.
Det är så svårt att få vila när tjejen vägrar sova mer än hon gör. Dessutom är hon extremt mammig. Egentid ska jag försöka bli bättre på. Jag är väldigt dålig på att ta mig tid till annat än hemmet och barnen.

Vår son är också krävande, han är 4,5 år och vi går hos bup med honom. Jag drabbades dessutom väldigt hårt psykiskt efter att dottern föddes och kan säga först nu, när hon är 2 år, att jag mår bra igen.

Men det handlar mycket om vad man har för inställning. Man måste helt klart jobba på relationen, det säger du själv. Och ibland måste man ta sig i kragen och ta första steget. Och sen får man jobba, jobba, jobba. Men det går inte så länge du är helt nedkörd i skorna. Först måste du få dig själv att må bra igen och sen kan du ta tag i relationen.

För att vända på det du skrev ovan, så tänk om ni separerar och du upptäcker om 5-6 år att han ändå var ditt livs kärlek och att du släppte honom?

Hos oss handlar mkt om att jag vill det har barnkonceptet så mkt mer än min sambo. Han har redan två tonårsbarn o är rätt less på ungar. Han tycker det är jobbigt o inte det minsta kul. Vår son är också väldigt krävande o tjatig o aktiv. Jag var väl nog rätt snabb att övertala honom till att skaffa fler barn, utan att fatta hur mkt jobb det innebar. Känner att jag tagit mig vatten över huvudett

Eg tror jag det kommer att bli bättre här, när jag också får börja jobba lite o komma ifrån.

Men jag tänker att det är ju alltid bra med rådgivning ändå. Syrran har gått en del o säger att sånt borde ALLa gå på, för i alla förhållanden finns dåliga saker o det går alltid att få det bättre. Sen VET ju jag att jag ff är kär i min sambo cokså. Egentligen. Saknar ju honom, tex, om han är borta. Då vill jag försöka så att vi ska få det bra.

Så jag tog fasta på det. Om inte annat så kanske vi lär oss kommunicera bättre, för nu går inget fram tycker jag, o han tycker det är samma sak för honom.

Jag och min sambo har hängt ihop i drygt 8 år och det har gått upp och ner som för alla andra. Vi har 2 barn. Båda barnen behöver mycket tid med oss - både att bara vara men även hitta på en massa kul saker (förutsättningarna är ju förstås ledig tid och ibland även pengar - fast man kan ha kul utan oxå ju). Barnen behöver mycket uppmärksamhet från oss båda. Det känns som det viktigaste just nu.

Tidigare har mina krav på hur en tvåsamhet ska se ut varit annorlunda. Mina förväntningar har krockat för mycket med verkligheten. Där tror jag att många kan hamna. Man vill att det ska se ut på ett visst sätt men det är kanske inte så realistiskt. Ibland tror jag man får ta saker mer för vad de är bara. Ingen relation kan konstant vara som en färgsprakande föreställning som underhåller jämt.
Om man är missnöjd med sin partnerrelation så tror jag att man kan behöva vidga vyerna lite. Gå en kurs och kanske lära sig något nytt. Träna för att kroppen och därmed psyket ska må bra. Göra en resa - kort eller lång. Umgås mer med vänner och/eller behöver man kanske försöka hitta nya att bekanta sig med? Jobba på en annan nära relation som kanske stjäl energi - föräldrar, syskon, svärföräldrar, ngn kollega eller vän?

Att försöka hitta små vägar att upptäcka nya, spännande saker i tillvaron tror jag kan vara supernyttigt för tvåsamheten. Saker man sedan kan berätta om, skratta åt. Ny energi som man hämtar in i sin familj som behöver både gemenskap och acceptans men även nya synvinklar utifrån som ger idéer och stärker kärleken.
Det här som jag har skrivit nu lite lätt så där, är ideal som jag har och inget jag alltid kan nå upp till själv ju. Jag vet att det är lättare att säga än att göra. Men kanske mina ord kan falla någon på läppen och låter fantasin kring ditt och datt flöda.

Jag funderar på att köpa lite gamla möbler som jag kan måla om och fixa med. Kanske behöver vara lite kreativ. Bara sitta med penseln och laja lite och drömma om safari eller nåt. Sen kan jag kyssa min partner intensivt ikväll och se vad som händer... Vad tänker du göra?

Kattegatt: Väldigt bra skrivet!