Dålig relation efter andra barnet. Vad gör man?

Först: Kattegatt: Mkt klokt sagt!
Jag tror att många hamnar i denna situation för det är oerhört krävande att ha småbarn och att få allt att gå ihop, och när man knappt har tid över att bara duscha så finns ingen tid att vårda relationen som det heter på fint språk.
Fundera på vad som gjorde att ni drogs till varann i början av relationen och se om ni kan hitta tillbaka delvis, fast anpassat efetr livet som det ser ut nu. Om ni inte behövt hålla vak 24/7 med kolikbarn och allt med barnen - hur skulle det kunna varit då? Bättre förmodligen.
Det är stressigt att ha barn, särskilt mer är ett och det är inte alltid lätt att undvika att få "irritationsutbrott" när man varken sover eller gör det man behöver för sin egen del.
Det låter som om du behöver avlastning, en paus då & då för att hitta tillbaka till din glädje & energi igen. Kan du få till lite hjälp? en stund för dig själv? Något kul du gärna vill göra som du längtat efter? har du fått skratta riktigt på länge? Det tror jag verkligen du behöver, och det kommer hjälpa.
I värsta fall får man försöka skratta åt eländet och bara släppa all stress någon sekund - det lättar på trycket lite. Så brukar vi göra när man haft det rätt jäkligt och är aptrött och nervig.

Och - till viss del känner jag igen mig, iaf att det är vansinnigt intensivt & stressigt och att jag får vansinnesutbrott emellanåt bara pga stressen. Så du är nog inte ensam, alls.

Är inte där själv, men har ni nån som kan avlasta er? Ta barnen några timmar på helgen, så ni kan få tid till bara er. Ni behöver inte göra nåt särskilt, sitta i soffan o titta på en film, ta ett långt bad, gå på stan o ta en glass tillsammans... Eller göra nåt större, gå på bio, på restaurang, åka bort över helgen...

Kan ni turas om att ha barnen lite på helgen, så den andre kan få egentid, sitta vid datorn, gå på stan, träffa kompisar...

Låter lite som att ni kanske inte direkt får tid till varandra/er själva.

Tack för alla era råd. Jag ska försöka ta mig tid till mig själv mer. Kanske kan det hjälpa. Lillan sover dock som en kratta så jag vill helst bara sova när jag får avlastning från mannen.

Tyvärr är hon hemskt främmande så att låta någon passa båda barnen går inte just nu... Men på sikt är det nästan nödvändigt om vi ska hitta tillbaka till varandra.

Vissa dagar är värre än andra. Idag är en riktigt dålig dag. Igår var ok. Jag får låta tiden gå åtmindstonde tills hon börjar sova bättre och se om vi kan hitta något roligt tillsammans igen.

Tusen tack än en gång.

* styrkekramar *

Vilka bra saker det skrivs i den här tråden måste jag bara få säga. Kattegatt, jättebra inlägg. Och Lurksmulan, det där om kontrakt för småbarnsföräldrar hade jag kunnat skriva själv.

TS: Hoppas ni hittar ett sätt att kämpa för och med varandra! Jag har en kompis som helt krasst konstaterat att eftersom en separation innebär att hon bara skulle få träffa sitt barn halva tiden resten av hans barndom så finns det inte på kartan att separera (naturligtvis finns det vissa undantag där vid riktigt svåra grejor), förlusten är för stor.

Lot: Men om dottern inte vill ha barnvakt kanske det räcker med att någon går en sväng med henne i vagnen. Ta en långpromenad så att ni föräldrar kanske kan bara sitta och ta en fika i lugn och ro. Det behöver inte vara så avancerat.

vet precis...

Har själv en familj som bvestår av två 9-åringar, en 3-åring och en kille på 10 månader. De största grabbarna är sen ett tidigare förhållande men de andra 2 har jag tillsammans med min nuvarande sambo. sen vår dotter kom förändrades han. Han blev mer egotrippad, och slutade sakta men säkert prata med mig. sen när jag var gravid med vår yngsta kille (som inte var planerad) var jag så nära på att gå ifrån honom. sen blev det liote bättre men nu är vårt förhållande helt dött.

Vi säger hej och hejdå till varandra typ, jag tycker att det är skönt när han är borta,
inga ljusglimtar alls.
Har nog bestämt mig för att gå ifrån honom men det känns som ett riktigt misslyckande att separera 2 ggr...

Jag har ett barn på 5 månader och hade en jättejobbig gravidetet som jag och min man verkligen fick slita tillsammans, men nu så känns det som vi inte har någonting kvar tillsammans. Min man har varit bortrest i tre veckor och jag kände mig glad och tyckte om min tillvaro och så fort han kom hem så känner jag mig nedstämd. Vi pratar inte längre, myser inte tillsammans och det känns dött. Han är en väldigt nedstämd typ som bär på ett stort lass men han vägrar prata om det, och detta var lika innan vår dotter kom men nu känns det som han bara kommer djupare och djupare ner i sitt grubblande. Jag har själv gått terapi och jobbat mycket med mitt och känner därför nu att vi står på olika plan. Jag vill gärna fortsätta med honom men han måste vilja jobba med sitt och framför allt prata om det. Jag kan ibland känna också att det kanske skulle vara lättare att bara separera. Saknar kärlek och romantik.

Vi fick det kämpigt efter andra barnet, saker vi gjorde som jag tror ledde in oss på rätt spår
*vi provade familjerådgivning,
*jag gick även till en kurator en eller två ggr.
*Vi satt ner och gjorde veckoscheman för att dela upp arbetet emellanoss.
* jag började träna
*jag började utbilda mig igen
*Min sambo jobbade lite mindre
*Vi började anstränga oss för att skaffa barnvakt

Nu är barnen 3 år och 1 1/2 år och jag har börjat känna kärlek och trygghet igen i vår relation.

alla proffs vi pratat med sa till oss att vi skulle vänta minst 1 år efter barnet födelse innan vi separerade och jag är väldigt glad över att vi väntade

Och ett tips för din egen skull. Ha så roligt du bara kan med dina barn, älska dem och skratta med dem och busa med dem, även när det känns tungt med din man, gå iväg med barnen och måla med vattenfärger eller gå ut i regnet och plaska i vattenpölar.

Det glädjefyllda med barnen har gjort att jag många ggr kunnat tänka
-skitsamma att han är sur och butter, trött eller disträ, jag och barnen ska ha kul och fortsätta bygga på vår relation

kände som du när det var jobbigt. har dessutom gått med snedvridet bäcken och haft skitont och då haft väldigt dåligt humör pga det och man orkar liksom inte älska då.
men nu när jag inte har ont längre och får sova på nätterna så blir det bara bättre hela tiden. Har nyss fått sonen att oftast sova hela natten till halv sex-sex och han är nu 16½mån.

Ge inte upp. det kan ju bli så där. det är jobbigt med småbarn. den jobbigaste perioden i livet skulle jag gissa på, för sömnbristen gör väldigt mycket

du har redan fått en massa bra råd, men jag skriver några rader ändå.
vi har två barn varav en är tre och en är 1. Minstingens första år var inte så kul, ingen sov, dottern grinig och mammig hela tiden, storebror bara var arg och slogs och trotsig hela tiden, jag var trött, trött, trött och irriterad och grinig och pappa jättetrött och arg (se mönstret från föräldrar till barn by the way
Som sagt, vi bråkade jämt eller så var vi tysta i flera dagar...

Vi har kört parterapi nu 8 ggr, blivit medvetna om vårt beteende mönster. Kommit underfund med en massa saker. OCH...
Tro det eller ej, efter minstingens första år nu är avklarat så kan jag plötsligt känna att vi är mer i balans än innan.
Och för oss är det också mycket relaterat till att ungarna sover så mycket bättre=glada och pigga föräldrar.
Jäklar vad det sliter på en när man är uppe och nattvandrar, mer än vad man tror... Inte så enkelt såklart, men det underättar verkligen att få sova gott när man har två små barn. Försök göra vad ni kan för att få göra det, skaffa barnvakter, ge varann sovmorgnar, turas om att sova sova sova och få egen tid...
Själv hatar jag t e x att träna, men jag får numera mina kickar av att åka själv till köpcentrum och shoppa bort ett par timmar...Hitta nåt som ger energi.
Och ungarna har blivit gladare också, kanske också för att mamma och pappa är piggare och gladare...Man märker att allt hänger ihop verkligen...