TwistedSister skrev 2009-12-06 14:19:56 följande:
Jo men de känner ju inte I än, det är bara personal från nya skolan som ska vara med, I har gått på skolan i 3 dagar nu, och när elevvårdskonferensen är planerad kommer han att ha gått där i lite mindre än 2 veckor så jag tror inte de kommer att hinna lära känna honom eller ha någon riktig bild av hur han är i skolan på den korta tiden. Därför måste det ju vara så att de har tänkt sig att det är jag som ska stå för informationen om I. Alltså jag hänger upp mig på småsaker som jag tänker att de betyder nog att I inte har adhd, men självklart kan ju barn vara annorlunda varandra ändå. Adhd är ju inte hela personligheten. Känns som att jag har fått höra för många gånger att det beror på dålig uppfostran att han är som han är, så att jag är benägen att tro på det. Ändå kan jag inte se att andra föräldrar gör något som inte jag har gjort. Och jag har inte fått annat än beröm av barnpsykolog, logoped och lärare på skolan, medan andra männsikor som man inte känner så väl gärna kan uttala sig efter att ha träffat I bara några gånger att du borde göra så här och när jag säger nä det funkar inte så bra med honom så utgår de från att jag bara är lat och inte orkar försöka. Det är de där grejerna som man egentligen bara borde skaka av sig och glömma bort så fort som möjligt, men jag är rätt dålig på det. Är en rätt känslig människa tyvärr.
Ok, jag glömde att skolan var ny. Du borde verkligen ha hjälp att föra över information från den gamla skolan. Har du kopior av tidigare möten? Du får ju lov att säga som det är, att han funkar annorlunda i skolan än hemma. Du kan bara försöka förklara så gott du kan, vara så tydlig du förmår och att man känner sig villrådig och osäker är inget att skämmas för. Det är väl normalt att man känner sig ängslig om livet är krångligt för ens barn. Känner verkligen med dig. Finns det ingen som kan följa med som stöd? Vi är två (fast jag tror nog jag drar det tyngsta lasset). Till evk är jag glad att han följer med, för fast att vi har en väl inarbetad kontakt med skolan så har det hänt någon gång att tårarna trillat på mig. Våga be om hjälp!
ADHD är bara en samling svårigheter och kombinationen ser inte alltid lika. Man ÄR inte sin diagnos - precis som alla andra ärr man en unik peson där diagnosen bara är ett sätt attbeskriva att man har lite större svårigheter på vissa områden.
Att bli skuldbelagd för barnets svårigheter är urjobbigt. Inte är det så lätt att skaka av sig heller - det är ju det viktigaste i ens liv detta med att försöka ordna allt så bra man kan. Dumma kommentarer gör ont. Okunskap kanske man kan stå ut med, men hur kan någon tvivla på att man inte försöker. Jag tycker också att jag är känslig, tar åt mig av dumma kommentarer. Lite tuffare har jag nog blivit med åren, helt enkelt för att jag skulle gått under annars.
Skäms inte för att du känner sådär. Många kramar!
