Vi som väntar barn utan att vara gravida - del 3

Jag var lite inne på det ett tag, men vi kom fram till att det kunde vara bra om det fanns en mamma som inte luktade mjölk. Vissa bebisar blir tydligen förvirrade och vet inte om de ska äta eller sova, om de är trötta, men det bara luktar mat. När hon sen väl kom, så började jag fundera igen, för jäklar vad det kändes i tuttarna. Det drog och spände, och kändes som om någon stack nålar i bröstvårtorna.

Nu blev det ju så att vår tjej inte alls fattade grejen med amning. Det var ju inte alls kul. För oss var det aldrig särskilt viktigt med amning, och när min fru och dotter hade kämpat med det i över en vecka, och bara blivit mer och mer frustrerade på varandra och maten, och vi dessutom var urtrötta på att sondmata, så bestämde vi oss för att testa flaska. Hon tog den direkt, och åt som en tok. Lycklig dotter, lycklig fru, lycklig jag.

Jag menar alltså att det kändes i *mina* bröst. Jag tror att jag hade mer känningar än vad min fru hade.

Hade amningen funkat här hade det förstås varit bra, men jag är, själviskt nog, kanske, rätt glad att det blev som det blev. Det känns som om vi är föräldrar på lika premisser nu. Jag är glad att jag kan vara delaktig i matningen, och att jag kan ta hand om mitt eget barn, min fru är glad för avlastningen och för att hon kan åka iväg utan D om hon behöver göra något (som att köpa fogskum för att täta köksdörren, så det inte drog iskalla vindar över golvet). Det finns många fördelar med amning, men det finns en del fördelar med ersättning också.

*Om* det blir ett barn till och *om* det i så fall blir jag som är gravid, så kommer jag nog att testa att amma, men jag kommer inte att kämpa mig blodig för att det ska funka.

Jag var orolig för att känna mig utanför, och snuvad på något. Det gjorde jag, på sätt och vis. Vissa dagar under graviditeten var jag avundsjuk och kände verkligen att jag gick miste om något. Andra dagar kändes det som om jag hade dragit vinstlotten, som fick allt det mysiga med graviditeten, men slapp det tunga och jobbiga. Det är mysigt att bli sparkad i ryggen på nätterna, och att ligga och prata med magen och märka att bebisen därinne gör skillnad på om det är jag som pratar och klappar eller någon annan.

Vi bytte inte bärare mitt i, men sen vi började prata om barn för sju-åtta år sen har det hela tiden varit på något vis förutsatt att det skulle vara jag som var gravid. Min fru var helt enkelt inte intresserad. Men när det sen började bli allvar av planerna så blev det ändå så att vi började med henne.

Även om jag vissa dagar fortfarande kan känna mig lite snuvad, så är det, så här i efterhand, tydligt att det var rätt beslut för oss. Jag har velat längre och längtat längre, och därför skapade det lite balans att det var min fru som faktiskt var gravid.

För vissa är det viktigare än för andra att få vara gravida (eller vara "den som är gravid") och få biologiska barn, men jag tror att för alla är faktiskt själva barnet det överordnade, hur det kom till är i slutänden inte så viktigt.

Jag kände (och känner) mig lite utanför i relation till andra. I vår familj, och i relation till vårt barn, är jag en likvärdig förälder, men jag märkte under graviditeten att jag inte riktigt räknades i vissas ögon. Mina erfarenheter av och åsikter om diverse graviditets- och barnrelaterade saker är helt enkelt ointressanta. Det finns fortfarande en kvinno- och mammagemenskap som jag inte helt har tillträde till. Det gör mig ledsen. Inte för att jag så förtvivlat gärna vill vara delaktig, utan för att själva markeringen att jag inte är lika mycket förälder gör lite ont, och jag vill inte att min dotter ska märka att andra har den uppfattningen.

Lite luddigt kanske, men jag hoppas att du förstår vad jag menar.

Och en sak på vägen, kanske. Det finns en amerikansk bok som heter "Confessions of the Other Mother" som ofta blir rekommenderad till ickebiomammor. Min rekommendation är att absolut inte läsa den! Fy, vad ledsen jag blev.

Min fru är allergisk mot såna där kvinno-/mammagemenskaper, så hon är inte särskilt förtjust över att andra förutsätter att hon är intresserad av att prata amning och bajs och kläder. Jag är mer intresserad, men på mina villkor (läs: här i tråden). Ute i den så kallade verkligheten får jag rätt snabbt nog jag också. Om jag ska vara ärlig är det jobbigaste inte att jag inte riktigt räknas, utan att man på något vis förväntas vara på ett visst sätt för att man har blivit mamma. Och ja, jag menar mamma, inte förälder.

Det som gjorde mig ledsen med boken var den ständiga fokuseringen på att det inte är samma sak att vara biomamma och ickebiomamma. Boken är väldigt amerikansk och det lyser igenom i allt. Fru Svensson har skrivit om den, om du vill läsa.

Kronärtskocka: De senaste åtminstone tre jularna har jag tänkt "nästa jul kanske vi väntar barn". Förra julen var jag så trött på att vänta att jag nästan hade gett upp innan vi började på allvar. Och så sitter vi här nu. Utan mage, ännu en jul, men med världens finaste (lite tidiga) julklapp.

Så var det för mig. Jag är väldigt mycket för navelskådning och analys, och vände och vred på frågan in absurdum. Nu är det irrelevant. Visst finns det fortfarande några små stick kvar då och då, men det är bara petitesser som kommer att gå över. Jag är lika mycket förälder, lika mycket mamma som min fru, och de skillnader som finns mellan oss beror på våra skilda personligheter, inte på förekomsten eller frånvaron av genetiska band. Alla funderingar jag hade om sämre anknytning och utanförskap har visat sig vara fel. Så behöver det givetvis inte vara för alla, men det är så för mig. Sen har det säkert en del med maten att göra. Jag var inte så gravidavundsjuk, men jag var lite amningsavundsjuk. Nu när det inte funkade med amningen så slipper vi hela den grejen.

Det jag inte gillade med boken var att den kändes så väldigt ensidig. Alla verkade vara så överens om att det var annorlunda. Att de var föräldrar och att de älskade sina barn, men att det inte var *samma sak* som att vara biomamma. Det är klart att man funderar över sin roll och sin situation, det har vi ju gjort i tre trådar nu, men efter att ha läst den boken blev jag bara deppig och kände mig som om det inte fanns något alternativ till att känna sig snuvad på en upplevelse.

För övrigt hävdar min fru att dottern putar och darrar med underläppen precis som jag. Hon är för liten för att ha hunnit lära sig att härma det, så det måste vara helt slumpmässigt, men det visar lite att man ser likheter där man letar efter dem.

Det är rätt svårt att slå in julklappar med en bebis i famnen...

Här är du faktiskt inne på en sak som min fru är lite...inte avundsjuk på, men som hon ändå missade lite. Jag har starkare minnen från förlossningen än vad hon har. Hon kände när dottern var på väg, och jag stack ner handen för att känna efter, och kunde kupa om hennes huvud under värken. När värken var över försvann det. Det var då vi ringde på barnmorskan. Men det var jag som fick känna. Det var jag som först såg vårt barn. Det var jag som först rörde vid henne och jag som först fick henne i famnen, efter att hon hade legat på fruns mage. Navelsträngen var ganska kort, så hon fick inte upp henne på bröstet, utan dottern låg nere på magen, där jag höll i henne så hon inte gled av. Det är min upplevelse, och mina minnen. Jag vet inte hur det faktiskt kändes att föda, men det var min förlossning också.

God jul!

Jag är inte särskilt påläst om namnlagen, men det skulle inte alls förvåna mig att det var så - alltså att han inte kan få ditt namn förrän adoptionen är klar. Vi har samma efternamn, så jag har inte funderat så mycket på det.  Pappren från skatteverket har kommit, i alla fall, och namnen är registrerade. Det känns bra.

Julen var också mestadels trevlig, men det märks att Lillstrumpan har fått lite för många intryck på för kort tid. Hon är lite...orolig och har till och med skrikit en del innan läggdags. Om några dagar kommer hela tjocka släkten hit för att titta, klämma och pilla på henne, så tills dess ska vi bara ta det lugnt hemma. Jag ska nog jobba lite, tror jag, eventuellt med henne i sjal, och frun ska väl gå runt och plocka lite hemma och bara vara.

Svärmor tyckte att vi skulle lämna bebisen hos henne för att gå på annandagsrea, och svärfarmor tyckte att vi skulle lämna bebisen hos henne och åka till Ikea, men jag tackade vänligt nej till båda erbjudandena. Barnvakt står inte precis högst på min önskelista just nu.

Det låter på sätt och vis effektivt, paprika, men ändå lite...udda. Som sagt - vad har det med något att göra?

Jag har inte fått något besked om adoptionsutredningen alls. Det enda som har sagts från familjeenheten är att de hör av sig när faderskapsutredningen är nedlagd (vilket kommer att ske på första nämndmötet efter att utredaren har hunnit skriva utredningen - som består av fruns och dotterns namn och personnummer, samt en kopia på kvittot från kliniken). Ansökan och personbevisen är inskickade till tingsrätten och jag vet faktiskt inte vad nästa steg är. Någon hör väl av sig, antar jag.

Vi har köpt en potta. Handfatet var inte jättepoppis, så vi satsar på pottan direkt. Hon kan givetvis inte sitta själv än, men har det hyfsat bekvämt med låren mot pottkanten och händer om ryggen/under armarna. Än så länge har vi bara satt henne där när vi byter en bajsblöja, för då brukar hon kissa, men tanken är att vi ska utvidga till fler tillfällen om dagen.

Ensamtid med frun känner jag inte att jag saknar än, och jag är inte redo att lämna bort dottern heller. Däremot har vi börjat låta henne sova i spjälsängen lite. I natt låg hon där ungefär halva natten. Nu tänker vi försöka natta henne där och låta henne sova där så länge hon verkar tycka att det är mysigt. Hon sover lite bättre där, till och med. Det är mysigt att ha henne mellan oss i sängen, men det är rätt mysigt att ligga sked också.

När ska du börja jobba, Ammiz? Jag har börjat så smått redan, men jag jobbar ju hemma och med fria arbetstider, så jag känner inte att jag missar så himla mycket.

Pottan verkar funka bra här. Nu har jag fångat både bajs och kiss, men det har varit lite oroligt och stökigt här på sistone, så vi har prioriterat lugn och sömn.

Vi har träffat mycket folk, och jag vet inte om det är intrycken som har varit jobbiga, eller om det är matron som är störd, men hon är lite...ja, orolig. Alla vill ju hålla henne och peta på henne, och jag kan inte riktigt med att neka, framför allt som hon inte verkar missnöjd där och då. Vi står på oss om att matning och blöjbyte är vår grej, och det accepterar folk även om de tycker att vi är lite fåniga.

Och det har varit en del prat om "pappan" och "dansken". Tydligen är han väldigt spännande. Jag betonar att det är en donator, och att det faktiskt inte är särskilt intressant huruvida han har grop i hakan eller blå ögon. Vår dotter ser ut som hon gör, och om hon har ärvt något visst efter donatorn eller inte, det spelar faktiskt ingen roll. Jag trodde att jag skulle vara nyfiken på hur han ser ut, men jag är inte det. Det är fullständigt irrelevant. Å andra sidan trodde jag inte att det skulle diskuteras så mycket som det gör heller.

Ja, två veckor till känns väl som ingenting, antar jag. Jag förstår inte hur folk klarar av att gå till jobbet två veckor efter förlossningen, men har man inget val så har man inte, och har väl förlikat sig med tanken.

Vi har pottan i badrummet. Vi har tre köksskåp som badrumsskåp, med en laminatskiva ovanpå. I mitten har vi handfatet, på ena sidan (den som slutar vid väggen) har vi skötbädden och babyoljan och salvor och sånt. På andra sidan har vi tandborstmuggar och bokhög och linsgrejor och sånt. Där har vi ställt pottan nu. Lagom arbetshöjd för oss, och eftersom vi ändå håller i henne så är det ingen fallrisk. När hon blir stor nog att sitta själv kommer vi nog att ställa ner den på golvet.

Vår bvc-tant är verkligen guld. Helt fantastisk. Det går att fråga om allt utan att man känner sig dumförklarad eller ifrågasatt, och hon är mån om både dottern och oss, frågar hur vi har det och låter oss kräka ur oss allt tjafs om/med våra föräldrar och sånt. Det är tydligt att det är mest oss hon är till för, än så länge, inte dottern.

Jag hoppas att er är lika bra, och att ni får lite hjälp med amningsproblemen och svampen. Det kan ju inte vara alltför ovanligt.

Paprika: Mig stör det när de håller på. Dels för att de ser likheter där det faktiskt inte finns några (dottern är lik min fru på vissa sätt, men hon är ingen kopia av henne), och dels för att de verkligen poängterar att hon "tillhör släkten". Dels känner jag mig lite...oviktig, och dels är det som du säger - tänk om det blir ett barn till och jag blir biomamma. Vad händer då?

Just nu är jag så sugen på ett barn till, ur ren experimentsynvinkel. Ett barn som min fru bär, men som kommer från mitt ägg. Och så inte berätta det för någon, utan låta dem tro att det är hennes gener också. Det hade varit så intressant att se vad de sa.

Ny tråd: www.familjeliv.se/Forum-3-144/m49681804.html

Ni som fortfarande väntar får väl antingen hänga med, och tjuvstarta i föräldraforumet, eller hänga kvar här och hålla liv i tråden.