Ett par små röda strumpbyxor...

...hade blivit kvar längst ned i lillebrors möss-vant-och-sock-låda, och ramlade ut när jag gick igenom den häromdagen. De lös klarrött mot mig från golvet. Mikroskopiskt små söta, mjuka strumpbyxor som jag inte kan förstå att han faktiskt kunde ha för bara drygt ett år sen... Och storebror hade innan dess. Bebislängtan högg plötsligt till i hjärtat med full kraft.

Blir man någonsin "klar"? Så där så att man kan titta på de första sakerna med nostalgi men utan längtan att få uppleva det igen? Utan den där önskan om att addera ännu fler barn till familjen och bli en ännu större och ännu mer kaotisk familj?