Ett par små röda strumpbyxor...

Jag har ju inte helt gett upp hoppet om en trea, men i så fall tror jag absolut inte att det blir en baby. Snarare en två- eller treåring. Senast idag var jag i förrådet och letade bland storasysters urvuxna kläder efter lite saker som lillebror nu vuxit i. Bland kläder i storlek 98 hittade jag även kasse med lillebrors första kläder i storlek 44 och uppåt. Visst blev jag nostalgisk på ett sätt, men jag kände ingen längtan efter att få ta fram dem igen för egen del. Mest tänkte jag nog att det var bra att veta var jag lagt dem (vi flyttade i somras och just förrådet hade väl inte högsta prioritet när det gällde att få ordning på allt. Min svägerska och en kompis är gravida just nu och om de skulle föda tidigt eller få ett extra litet barn så kan ju vi bidra med pyttekläder. Det är inte helt enkelt att få ihop en garderob i storlek 44.

Det jag har svårt att lägga undan är snarare kläder från storlek 86 och uppåt. Jag stod länge och höll i en härlig röd kofta med blommor i glada färger. Den hade dottern hur mycket som helst sommaren och hösten när hon var 2,5 år. Tyvärr kändes den lite för flickig för sonen. Men om vi någon gång får en liten tjej igen så åker den fram! Liksom sonens randiga pyjamas, som han nu ohjälpligt vuxit ur.

Men _om_ vi får ett tredje barn så tror jag faktiskt att jag kommer att känna mig nöjd. Jag kommer att gilla barn och säkert kunna bli nostalgisk vid åsynen av såväl små kläder som de barn som kan ha dem, men jag har ingen längtan efter fyra barn. Det har jag inte haft på många, många år. Däremot har jag aldrig släppt tanken på tre.

Tycker också att det är väldigt konstigt. Vår familj stämmer ju perfekt med "mallen". Vi har två barn, en flicka och en pojke. När jag talar om att jag längtar efter ett tredje barn ser många ut som fågelholkar i ansiktet "Va, varför då, ni har ju två och en av varje dessutom!". Det går liksom inte in att man kan vilja ha fler barn ändå. Ett par mammor med två pojkar har till och med sagt att om de visste säkert att trean skulle bli en flicka så skulle de satsa på det, men eftersom det kan bli en pojke igen så väljer de att stanna vid två. Med den inställningen måste det förstås bli riktigt obegripligt att vilja ha ett barn till i vår familj.

En del mammor med enbart pojkar är dessutom mer eller mindre uttalat avundsjuka på mig för att jag har en flicka. Däremot vet jag ingen flickmamma som är avundsjuk på dem som har söner. Kanske det är vanligare bland pappor?