Ett par små röda strumpbyxor...

Vi har två barn och jag vill ha ett till. Har nog hela tiden velat ha tre. Min man tyckte ett var fantastiskt och innan vi kom hem med ettan ville han inte prata om fler. Direkt efter att vi kom hem sa han att han ville ha ett till. När vi kom hem med tvåan sa han att han var nöjd, jag var lycklig så klart men kände mig inte färdig så jag fortsatte betala in köavgiften.
Nu pratar vi löst om en trea. Vi funderar på att skicka till ett land med relativt lång väntetid, typ Thailand eller Colombia (vi har två barn från olika länder och kommer troligen inte kunna adoptera från något av dessa länder igen) och helt enkelt låta tiden gå eftersom vi inte är redo för ett barn till nu. Å andra sidan är vi öppna för barn med särskilda behov så det kan ju så klart gå snabbt. Kanske bäst att vänta...

Efter tre tror jag att jag är färdig. Jag kanske fortfarande kommer önska/känna att jag gärna skulle vilja vara med om det häftiga med adoption igen men rent praktiskt och ekonomiskt, ja, även tidsmässigt så går vår gräns nog vid tre. Att få följa tre (eller ja, även två om det nu stannar på det) individers uppväxt och väg genom livet är något vi är oändligt tacksamma för att få göra. Vi har även många gånger funderat på att bli familje/avlastningahem den dagen barnen är vuxna och utflugna så barn känns det som om det "alltid" kommer finnas i vårt liv.