• Besviken

    35-åringar som är oförklarligt barnlösa?

    Ha! Äntligen! Är också 35 (och ettt halvt) utan barn. haft alldeles FÖR lätt att bli gravid tidigare, sen när vi väl skulle skaffa barn så funkar det inte. Och jag håller på att ge upp. 


    Känner så väl igen mig i det där "avskärma sig från vänskapskretsen". Jag umgås eller har inte kontakt med någon kompis som har barn. Det är jättejobbigt att åka hem till föräldrarna och behöva träffa gamla barndomskompisar med familj som ställer frågor. Har tom bytt frisör då jag sa att vi skulle "sätta igång" och sen blev det aldrig nåt. Orkar inte förklara för en 23-åring. 
    Det här tar över ens liv. Det står på tomgång. Allt jag kämpat för betyder inget längre. Och jag har inget driv längre. 
  • Besviken

    Nej, inga behandlinar ännu: har blivit gravid "för lätt" tidigare och gjort aborter. (Typ ett samlag på ett år med spiral och gravid, plockade ut spiral och gravid innan jag ens hann få mens.) Så jag trodde det bara var "att beställa". Låter helknäppt (mitt beteende) så här i backspegeln, och det är det ju oxå. Nu sitter jag här. Och partnern kontaktat fertilitetsenhet, men blev gravid för nu är det väl 6 mån sen, fick missfall, och innan det typ 8 mån försök. Och då är vi inte välkomna på utredning. Vilket ju är vansinnigt korkat, då jag är 35,5 - tiden springer ju iväg! (Nu har jag läst här på FL att man ska få utredning efter 6 mån om man är > 35, så får väl kollla upp det. Men i nuläget så orkar jag inte tänka på det. Tänker bara försöka glömma och gå vidare med mitt liv. För jag håller på att förstöra mitt liv pga det här. 

  • Besviken

    Tack  Cah och Snösport, 


    förstår precis din tanke där Snösport, om aborter. Och det är ju så jag tänker själv. Fy fan vad dum man har varit. Jag hade aldrig behövt känna till det här HELVETET, men nu är det så. Och jag lider för mina misstag. Kan känna en enorm ilska mot min mamma oxå som på sätt och vis "uppmuntrade" till abort. Kanske inte direkt, men tillräckligt mycket. Någon skulle ju ha sagt STOPP. Barn är inget man kan förvänta sig att få när man önskar. Blir det så blir det. Ta emot den gåvan, och gör det bästa av det. Och det hade absolut blivit bra även då. Jag var bara alldeles för DUM DUM DUM DUM DUM. 
    Ja, nu är vi iallfall när. Och jag vet inte om mina chanser är bättre. Något har väl hänt helt enkelt. 
    Och jag tror inte att jag orkar med några utredningar och behandlingar och allt möjligt. Det är väl inte ment att jag ska få några barn. Då får det vara så. Känner bara då att jag vill bara vara ensam, åka ensam ut i vida världen och jobba med något som känns meningsfullt, bara ha något att helt gräva ned mig i. Utan NÅGON som jag känner. 
  • Besviken

    Snösport, kloka Ulf Lundell-ord. 


    Det är så lätt att dras med, ssk när man går och inväntar mens (och stickan är neg) så hormonerna stormar... då är man ju inte i bästa tillstånd att hantera ytterligare ett (till 99%) misslyckat försök. Min sambo som är betydligt mer rationellt än mig tänker inte som jag, men jag bara MÅSTE grotta ner mig någon dag... känns redan bättre. Tack vare er! 
  • Besviken

    Hej på alla och NinniNinna!


    Ja, visst är det konstig attityd från sjukvården! 
    Jag förstår tanken; det är säkert inget fel på mig, och inget som de kan göra. Men tänk vad mycket tankeverksamhet och oro som skulle kunna bespara en (det ingår ju defintivit i uppdraget) med ett bättre bemötande. 
    Bara som efter missfallet som jag hade i oktober, när jag avbokade tiden så är det INGEN kommentar. Man kan ju beklaga, eller höra om man vill prata med någon eller nåt. (Hade jag inte velat, men ändå.)
    Ja, nej, nu tänker jag (försöka) att inte grotta ner mig i det här något mer. Orkar verkligen inte. Kan inte stanna upp mitt liv. Blir det barn så blir det barn, annars blir det väl inget. 
Svar på tråden 35-åringar som är oförklarligt barnlösa?