Regler för en eller ett?

latinsk-franska lån som slutar på -ion ska jag väl säga, det finns ju fler stavningar av sje-ljudet än "tion"

Ord som importerats i något så när modern tid tycks ha fått -en när jag tänker efter. De känns med lite tur igen på att de finns parallellt i fler språk än de nordiska.

Ett intressant ord är "modem", det heter ju "ett modem". Men "modem" står egentligen för "modulator-demodulator" och man säger "en modulator-demodulator". Annars har jag för mig att sånt ofta hänger ihop.

En regel är, som jag har uppfattat det, att ord som låter lika har samma genus. "Modem" böjs alltså som "teorem", "fenomen", "eksem", "fonem" osv medan "demodulator" böjs som "kondensator", "inhalator", "dator".

Det är inte alltid så att det som "rimmar" är samma, men med nyord stämmer det rätt ofta tror jag.

Det finns ingen regel men 75% av orden är en-ord så vet man inte så kan man gissa på det. Annars bör man lära sig ordet med dess artikel så att man vet hur det ska vara. Fast alla svenskar förstår ju även om man råkar välja fel =)

Om det är sammanslagna ord så bestäms genus av det sista ordet.
Ett hustak
En husgrund

Den enda "regeln" jag kan komma på är att djur, människor, titlar, yrken oftast är utrum "en"-ord.
(Några undantag: ett barn, ett djur, ett bi, ett lamm, ett vittne, ett befäl, ett biträde osv...)

Annars är det bara att lära sig utantill ord för ord när "en" ska användas och när "ett" ska användas, då det inte riktigt finns några regler.

Kollar man över hela det svenska språket så är dock "en" betydligt vanligare än "ett".
Jag skulle tippa att ungefär 75% av orden är "en"-ord (utrum) och 25% "ett"-ord (neutrum).

En bra strategi kan vara att lära sig om ordet skrivs är neutrum eller utrum vid inlärningstillfället.
Exempelvis istället för att bara lära sig ordet "mörker" så lär man sig att det heter "ett mörker" (alltså neutrum.)

Ni som läst eller lärt er tyska någon gång känner igen er, där en vanlig strategi är att lära sig vilken av artiklarna "der" (maskulinum), "die" (femininum) eller "das" (neutrum) som används till ordets bestämda form, för att på så vis lära sig ordets genus.
Istället för att bara lära sig det tyska ordet  "Dunkel" så lär man sig "das Dunkel"  (på svenska "mörkret") för att veta vilket genus ordet har helt enkelt, i det här fallet neutrum.

Vad har det att göra med det jag skrev?

Regeln är som följer: det beror på om ordet är t-genus eller n-genus.
Ex:
*en katt - katten - den katten - n-genus "person genus" kan dock användas även om saker som är grammatiskt maskulina/feminina som till ex skepp som ses som feminint därav att de ofta ges kvinno namn (skeppet)
*ett äpple - äpplet - det äpplet - t-genus "sak genus"

Fast svenskan är ändå fullt av en massa regler med undantag...........det är väl därför svenskan anses svår att lära sig för det finns massor med saker man måste lära sig i sitt sammanhang snarare än rent grammatiskt.

Em tumregel jag brukar använda mig av är att substantiv med "en" före oftast avser mindre saker, medan de med "ett" före avser större saker.

Som i: En bagatell, ett fenomen.

Hej
Finns special regler för användning
Ett och En.

Mvh

Här har ni ett rykande färskt radioreportage om saken: sverigesradio.se/sida/avsnitt/848848

"Förr var alla substantiv i svenskan maskulina, feminina eller neutrala. Så är det inte längre och enligt Henrik Rosenkvist kan det ha med digerdöden att göra."