Vi som vill, men inte våra respektive. Del 2

Det var ett tag sedan sista kvinna skrev men jag är också i väntan på min sambo/fästmans beslut om att vilja börja skaffa barn.

Jag är 24år och min sambo är 25år, vi har varit tillsammans i ca 4,5år och har nu fasta jobb, två hundar, stor bil (kommer lite som ett måste med hundarna), förstahandskontrakt på en hyresrätt och han säger att han inte är redo.
Då jag har lagt fram alla delar och pekat på att alla förutsättningar finns för att skaffa barn och tagit hål på alla hans "har inte fast jobb än, vänta tills hundarna är äldre, måste spara ihop pengar, kanske borde bo större" så återstod bara en ursäkt från honom... "JAG är inte redo"

Och, oj, vad vi har bråkat om detta med barn! Jag har velat ha barn sedan jag var ca18år.

Jag har i omgångar försökt att inte prata om det, försökt prata om det på olika sätt, försökt få andra att prata med honom.. då vill jag även tillägga att han inte är en person som öppnar sig och väller ut sina känslor utan jag måste DRA dem ur honom.

Så skedde det sig så att jag, pga många stora utgifter, inte hade råd att skaffa nya p-ringar. Detta sa jag till honom och han sa att jag skulle köpa så fort vi fick pengar. Tiden gick, jag glömde och vi hade oskyddat sex (eftersom vi haft det hela tiden när jag haft mina p-ringar) efter ett tag fick jag sms om att det var dags att ta ut min p-ring och DÅ slog det mig att jag aldrig satte in någon.

Lång historia kort, jag är inte gravid men hans reaktion när jag sa att det FAKTISKT kunde vara så var annorlunda än förut.  Sedan pratade vi lite sporadiskt om det och jag höll låg profil (dels för honom och dels för att jag var SÅÅÅÅÅÅ ledsen över att inte vara gravid).
Efter att ha pratat med väninnor så kom jag till ett beslut: jag behöver en deadline från hans sida!
Sen tror jag inte att det funkar för alla...

Men jag sa till honom att jag behöver en månad/ca tidpunkt då han kan tänka sig att börja försöka.. och han sa att han ville fundera.

Jag konfronterade honom och sa en tidpunkt (ta en tidpunkt som är ganska långt bort men ändå gripbar) jag är anmäld till Göteborgsvarvet 2012 och vill kunna träna och genomföra detta, och sa sedan att jag skulle vilja börja skaffa barn efter det.
Sambon tittade chockat på mig och sa "kan du vänta så länge så kan vi väl säga det, sommaren 2012"

Det blev ett väldigt långt utlägg men jag hoppas det hjälper någon, ta det lite chill, är det mannen ni vill vara med så finns det fortfarande sätt att få det båda vill ha.
Jag vill att mitt/mina barn ska bli en del av mitt liv, jag vill först leva, resa, festa "ha roligt" i mångas bemörkelse utan göra alla roliga saker med mitt/mina barn OCH min sambo!!!

Alla är olika men någonstans finns det en gräns! Man kan inte banka huvudet i väggen när dörren är några meter bort!

Puss och kram till er alla, jag håller lite koll och stöttar ALLA i era beslut!! 

Delilha -
Usch va jobbigt! Nu har jag ingen koll på hur gammal han och du är men det spelar egentligen ingen roll för har man längtan så har man.. och är man redo så är man.
Det är sååå svårt att inte vara på samma sida som ens partner!
Tyvärr verkar det faktiskt som att han inte vill, och det som jag kom lite till insikt med var att jag kan inte lura/hota/böna och be min sambo till att vilja ha barn, det funkar inte. Så jag kände tillslut att antingen så är jag kvar lever mitt liv med den jag faktiskt vill vara med och försöker förbereda honom på vad jag vill eller så får jag sätta ett slut-datum, alltså vill jag såå gärna ha barn att jag skulle kunna tänka mig det med någon annan så ger jag ett datum/en månad som jag säger då vill jag börja skaffa barn. Vill han inte då så måste jag gå vidare.

Va hemskt det låter men man kan inte leva sitt liv som någon annan vill och man inte är beredd att offra för någon annan.
Lycka till, kramar med styrka till dig!

Lojs:
Jag tror verkligen att det går att ha barn när en part/ingen part har jobb men man måste ju modifiera vardagen till sin egen. Min bror hade ett välbetalt jobb och hans fru jobbade 25% när de fick barn. Det som de sa var att det varsom tyngst när brorsan var pappaledig för att hans stöttande inkomst minskade så drastiskt men de hade ju också varit medvetna om detta. De sparade under graviditeten och drog ned på de skare osm var för mycket "lyx".

Jag tror det kommer gå jättebra för er, att din kille helt plötsligt vill NU kan också vara ett sätt att göra dig glad. Inte som i att han inte vill utan "fejk it til you make it" han är säkert rädd men redo eller så inser han att han inte kommer bli redo förrän det faktiskt "är".

En idé som skapades för mig av en slump var att på fullt allvar säga till min partner "jag har räknat på min äl m.m. och tror att jag kan vara gravid" och se reaktionen. Inte pressa, inte stressa utan rent logiskt se hur partnern reagerar. Alternativt säga att man tagit ett positivt test för att se reaktion, vänta en vecka och säga att man fick mens/mf.
Jag trodde faktiskt att jag var gravid och fick på så sätt reda på att MIN sambo sa: är du gravid så löser vi det men om jag fick välja skulle jag vilja vänta lite.

I min åsikt är detta INTE att luras för man är ju inte gravid utan för att få en inblick NÄR det faktiskt är dags.
Att däremot bli gravid utan att partnern är med ÄR för mig att luras!
Detta fick mig att inse att när det väl ÄR dags vet jag att han är med mig.

Jag hoppas du fick hjälp och att det är lite logiskt!

Dehlila: Det jag syftade till var INTE att fejka ett missfall!!!! Då har jag felformulerat mig..
det jag menade var att, som det som hände mig, säga INNAN test att det är troligt att jag är gravid!
Det var verkligen inte meningen att få det att låta om att jag skulle fejka ett missfall!! Om du läser lite mer ordentligt skrev jag inte någonstans att jag tyckte du skulle fejka ett missfall, för det tycker jag också är fel!!!

Linis K: Jag är helt med på din sida och det är ju just det som jag har varit med om med min sambo. Nu har vi inga barn än men tillslut insåg jag just det du skriver, om att partnern också har ett sätt att se på saken. Antingen stannar man eller så går man vidare, det viktigaste är att BÅDA parter är lyckliga!

Jag tar tillbaka det jag skrev i första inlägget, hittade en knasrad där jag skrivit att man kan ge ett positivt besked!! VERKLIGEN INTE MENINGEN!!!!!!!! GLÖM DET, DET SKULLE JAG VERKLIGEN ALDRIG GÖRA!!!

Hehe ok va bra, jag hoppas verkligen det löser sig för er! Du får göra honom så exalterad att han inte hinner dra sig ur ;) dessutom är ju "säkert" sex inte helt säkert heller så det är ju bara att får till det ofta så kanske någon stark rackare når fram :D
Forsätt uppdatera sen så jag får höra hur det går!
Godmorgon på dig!

Tråkigt JCT! Jag hade p-stav en omgång och det funkade bra tills efter 2,5år då hade jag mensperioder som var allt mellan 3dagar och 15dagar. Det var urjobbigt! Gick ständigt med binda eller tampong.

Jag verkar personligen inte komma så bra överrens med preventivmedel så just nu låter jag kroppen sköta sitt och så kör vi med kondom... men jag håller med dig JCT, och hoppas på att kondomen kommer att ogillas i längden

Lyckokramar!

Va härligt att du mår bättre JCT

Du är inte galen! Jag tror det kommer ordna sig.. på bästa sätt!
Du får gärna smitta lite med ditt lyckorus, har en lite nere-tid just nu!
Lyckokramar till dig!

Hihi, inge fara!
Tack för kramarna och lyckoruset :D det värmer!

Hoppas illamåendet släppte och att du mår bättre... jag håller tummar och tår för att allt går som det ska för dig!