Skräckslagen... Har jag ångrat mej?

Åh, vännen, förstår att det känns tungt. Det är klart att du får ångest, att förlora ett barn är nått av det värsta som kan hända. Klart att den nya graviditeten drar upp en massa känslor, tankar som du inte skulle ha tänkt om du inte varit med om det du varit med om.

Men låt oss säga att det värsta skulle hända: Du kan inte älska den lilla för att du är rädd att förlora honom (Jag tror inte att det kommer vara så, men låt oss tänka igenom det så tror jag ångesten minskar) Vad händer då? Det kommer finnas många andra runt liten som älskar och kramar och gullar. Liten kommer ändå att få det bra. Även om du skulle överge blir liten inte ensam i världen. Det kommer vara tufft, men världen går inte under. Sen tror jag faktiskt inte att det kommer bli så, jag tror att det är en skräck som varje mamma har som en sorts förberedelse. Just att du har sån ångest över att det skulle kunna bli så säger mig att det inte kommer bli så. Du har sån ångest just för att du inte är likgiltig, utan redan faktiskt älskar liten och inget hellre vill än att liten ska känna sig älskad. Det är i alla fall vad jag tror.

Det andra värsta scenariot är att liten dör. Det kan hända. Det är inte troligt, statistiskt sett borde allt gå bra nu. Men säg att det gör det. Då blir det ännu en svår period i livet. Ännu mer sorg och saknad. Som tur är så har du en fantastisk familj där ni kan hjälpa varandra igenom det som händer. Du vet att du kan ta dig igenom även det värsta. Förstår din skräck, men det finns liksom inte så mycket annat att göra än att leva och älska de stunder man får chansen. Du kommer inte må bättre för att du avskärmar dig och försöker att inte fästa dig vid någon... då missar du ju allt det possitiva, för att slippa uppleva det negativa... Kanske ska du söka dig närmare din familj redan nu... se till att våga älska...

Och vad gäller din känsla av att svika William, så tror jag inte att han mår dåligt av att du älskar hans lillasyskon. Han skulle säkert varit stolt. Kanske är han det också, var det nu är som han finns... Du har inte bytt ut honom eller glömt honom... Du har inte fyllt hans plats med något annat. Du har skaffat ett till barn.

Hoppas att jag inte låter allt för pretantiös, utan att du förstår att jag menar väl. Kan inte föreställa mig den smärta som du känner, men vet vad ångest kan göra med en människa. Var rädd om dig, och var inte rädd för att hitta nån att prata med om du behöver.

Jag finns här om du vill prata mer med mig... Stora BamseKramar. Och lycka till med den nya bäbisen!