Skräckslagen... Har jag ångrat mej?

Tack för alla snälla och stöttande svar.. Ni hjälper mer än ni tror!

Har försökt prata med min sambo, som viftar bort min fasor om när barnet kommit och säger att det inte kommer att bli så... Han kanske har rätt, men ändå...

Klart jag älskar barnet, det gör jag men vissa stunder känner jag mej otroligt skyldig för att jag skrattar, njuter av att känna barnet röra sej och titta på kläder i affärer..

Alla i vår omgivning tycker att det ska bli alldeles underbart med en till liten och jag får stöd från alla håll så, men det känns så... Otacksamt att inte vara genuint glad åt den lilla så jag törs inte säga något till exempelvis min mamma...

Det är ju inte ens ett år sen min pojke lämnade mej...

Min mamma var med när William föddes, då min sambo jobbade 60 mil ifrån...
Hon sa att han var hennes bebis också... Jag har aldrig haft problem att prata om det som hände faktiskt, utan är väldigt pratig rent generellt.

Klart det känns som att jag övergivit William! Jag lyckades ju inte rädda honom... Satt o gjorde HLR tills ambulans kom samtidigt som min sambo pratade med sos, men det är inte som på tv.. Två puffar och sen lever dom igen... Jag fick inte igång honom...
Fira en 1-årsdag är något man gör hemma, med massor av ballonger, paket och stor tårta... Inte sittande på en regnig kyrkogård med ljus, ballong och en nalle av porslin...

Tanken är att mamma ska vara med när denna lilla kommer också... Men när jag nämner min oro och skräck säger hon att jag ska behandla nästkommande barn såsom jag gjort med alla andra. Den här lilla är inte mer speciell än de andra tre har varit menar hon. Jag fattar hur hon resonerar, men det är klart att jag tycker att den är lite mer speciell, eller inte speciell så heller...

Men helt plötsligt har man blivit varse om hur fel det verkligen kan gå... En rädsla som fanns i bakhuvudet med dens äldre syskon, men resonemanget var ju hela tiden "det händer andra, men inte mej".
Nu hände det oss, och jag VET att rädslan inte kommer att stanna i bakhuvudet, utan den kommer finnas där varje gång jag lägger barnet ifrån mej, varje gång jag inte tittar på den.
Bilden av min livlöse son har etsat sej fast i ögonen på mej och jag kan inte sluta tänka på det... Dessutom jobbar min sambo borta för det mesta och jag kommer att vara ensam med den lilla och skulle det mot förmodan hända igen så är jag ju helt själv...