Skräckslagen... Har jag ångrat mej?

Sorgen tar så oändligt mycket längre tid för föräldern som förlorat sitt barn, än för de ledsna anhöriga. De tycker/tror att man borde vara klar efter något sorgeår. Fast så är det ju förstås inte.

Din mamma kanske inte vågar fråga dig om din lilla William, för att hon inte tror att du vill? Att det känns fel att tala om döden när en alldeles levande bebis finns där i fokus? Kanske kan du säga att du är så glad och så ledsen samtidigt?

Att du inte velat hålla i andra bebisar sedan det hände är väl inte konstigt, du vill ju hålla i din EGEN. Och dina mardrömmar handlar nog om William egentligen. Känslan att inte kunna rädda sitt barn är ju känslan av att överge dem?

Jag tycker att det verkar sunt att du får starka reaktioner och tänker mycket och lever ut din rädsla. Allt måste ju ut någon gång. Hellre nu än att ha det kvar inom dig! Hoppas bara du kan hitta någon att prata med, som också kan ge dig en kram.

Tala med psykologen. Och mamma, för det verkar som du längtar efter henne!

Jag tittar fortfarande i alla barnvagnar för att se att de små andas.
Efter 20 år.
Då sov jag över hos min lillebror.
Det var hans förstfödde sov slutade andas den natten och blev en liten ängel.
Inte ens mitt eget barn.
Ändå är sorg och rädsla kvar hos mig.
Och glädje över den lille!

När jag väntade min första, förlorade jag henne i magen efter drygt halva graviditeten.

Paniken har släppt, men inte behovet att kontrollera alla små.
Jag har accepterat att det alltid kommer vara så, vad andra än säger.

Min bror och hans hustru blev hjälpta av att ha andningslarm åt nästa barn. Annars hade de nog inte kunnat sova alls. Dessutom tror jag en av dem blev sjukskriven för posttraumatiskt stress-syndrom eller depression i samband med födseln, så båda kunde vara hemma länge i början.
Barn nummer tre hade de sparat alla pengar de kunde för att kunna vara hemma tillsammans även med henne.

Kanske har ni några sparade FP-dagar för de äldre barnen din man kan ta ut? Eller din mamma?

Lycka till!