Jag hatar att vara mamma till en bebis

Tack för alla varma svar! Jag tror alltså inte att gnället har med magont att göra, utan med frustration. Han vill mer än han kan, är min gissning. Det är därför jag tror att det blir bättre när han blir större. Tror inte att livet kommer bli "soft" helt plötsligt (herregud, jag är ju mamma nu, det blir aldrig mer soft!), men att han kanske blir lite mer nöjd när han börjar kunna ta sig fram för egen maskin och kan sitta och banka med något eller så. Just nu ligger han ju som en skalbagge på rygg och VILL en massa. Tröttnar på allt på en-tio minuter en BRA dag. En dålig dag (som idag) orkar jag knappt tänka på..

Vad gäller föräldraledighet ammar jag för fullt och vill fortsätta göra det ett tag till. Det känns viktigt. Känner jag att jag "dör" kommer jag så klart prioritera bort det, men riktigt där är jag inte än. Bara less... Och vad jag menar med det sociala är så klart inte att denna lilla odåga hindrar mig från att gå på krogen, fina middagar eller bio när jag vill. Nej. Jag menar att jag i nuläget inte kan gå och fika eller äta lunch med en kompis på grund av hans humör. Jag sitter alltså hemma. INTE roligt!

Jag vill gärna tro att jag mörkar rätt bra. Jag är busig och rolig och varm och kärleksfull. Men naturligtvis rinner det över ibland och jag blir synbart irriterad. Vet inte om han snappar upp det och om det har en negativ effekt på hans humör. Jag hoppas inte det, men kanske? Oavsett vad så är det hans humör som lägger grunden för mitt, inte tvärtom som någon så fint insinuerade ovan (någon med en massa snälla barn tror jag bestämt. Tack för din åsikt, men du kanske tar dig lite vatten över huvudet när du kommenterar saker som du enligt egen uppgift inte har någon erfarenhet av?).

Shmone: Nej, jag syftade på Birgitta2 som skrev ett mycket negativt och oförstående inlägg i sedvanlig fl-anda!

Jodå, mätt blir han. Ligger på den översta streckade kurvan och har haft en brak-viktuppgång sen dag ett. Blir helt nöjd efter amning, rapar och kräks (och somnar som en stock allt som oftast) och ter sig på alla vis fullkomligt MÄTT. Det handlar mer om frustration och uttråkning, det är jag ganska säker på... Men det fina är att det är bättre nu! Ett par dagar efter att jag skrev ts vände det! Han är nu mer aktiv och krävande än någonsin förr, men NÖJER sig med att vara med och "hållas igång", dvs han är GLAD! När han gnäller nu är det just för att han är hungrig, trött eller som igår lite febrig... Men det där eviga missnöjet är som bortblåst! Han kanske var i en sån där omtalad "fas"? Skönt är det i alla fall. Och roligt, helt plötsligt. Från att att ha funderat på att hoppa från balkongen i stort sett dagligen, tycker jag nu att det är givande och mysigt att vara med min son. Hoppas hoppas det håller i sig. God jul.

Oj, vilken aktivitet. Kommenterar allra hastigast de envetna förståsigpåare som på riktigt tror att de sitter inne med en högre, större kunskap om barn, och att jag - att döma utifrån ts - är fullkomligt emotionellt störd, hatar mitt barn, förväntar mig att livet ska ha sin gilla gång och därmed aldrig borde ha skaffat barn.

Min son är en rastlös unge med höga krav på sin omgivning. Han är inte road av att ligga på en filt och glo på en skallra. Inte heller av att banka på saker i sitt babygym. Eller av att sitta i knät och se sig förnöjsamt omkring. Han vill ha mer. Jämt. Avancerad aktivitet. Och sättet han uttrycker missnöje på när omgivningen inte motsvarar hans förväntningar är - så klart! - genom att gnälla. Detta TÄR. Efter dagar och veckor av oupphörligt gnäll blir man galen. Oavsett vem man är. Ni som hävdar motsatsen har aldrig utsatts för denna prövning.

Att förutsätta att felet ligger hos mig, hans mamma, är otroligt enkelspårigt och snävt. Det tyder på en uppfattning att det man inte vet finns inte. Så är det ju så klart inte. Och att per automatik utgå från att gnälliga barns omsorg brister i kärlek, uppmärksamhet och tålamod är att simplificera sakerr och ting å det grövsta. Det är också en grov förolämpning och ett ganska så självgott och äckligt sätt attg klappa sig själv på huvudet och påstå att man är bättre än andra. Och detta gör ni utan att ha träffat mig. Och fram för allt utan att ha träffat min son.

Pretty pinsamt. Men så är det tyvärr ofta på fl. Mycket simpelt folk i faggorna.

Tack för stöd alla ni andra. Har åter halkat ner i en liten svacka, men idag vilar vi från julaktiviteter och försöker skapa lite lugn och ro här hemma. Puh.

Flera nämner sex månader som den magiska punkten. Får sikta in mig på det då. Fast redan nu har jag små delmål; smakportioner om ett par veckor (han verkar väldigt intresserad av mat), lära sig ta tag och hålla i saker (övar hela tiden, så snart händer det!) och kunna sitta med i barnstol i köket (sittern är inte längre populär - han vill UPP). Känns som att varje erövring och nyvunnen förmåga är ett steg närmre en glad bebis...