Jag hatar att vara mamma till en bebis

Jag blir nästan rörd av hur ni har det TS, jag känner sådan empati för er. Jag hade det som dig när min lilla var liten. Vi höll på att gå under och lovade oss att aldrig mer utsätta oss för samma situation igen (att skaffa fler). Jag höll på att bli ett nervvrak, fick sömntabletter när tjejen var 6 månader. Vi talade tom att dela på oss för att få ett brejk varannan vecka eller dylikt, fast vi älskade varandra och ville leva ihop resten av livet. Jag kämpade hårt för att orka ge kärlek till mitt extremt krävande barn, hon var aldrig nöjd. ALDRIG! fram till hon var 1 år. Efter det var hon fortfarande krävande men det vände där omkring. Jag tog kontakt med BUP och där upplevde de flickan som sen i utvecklingen/ yngre än vad hon var. De hjälpte oss att ta fram överlevnadsstrategier och lyfte fram allt bra vi gjorde för vårt barn (fast vi upplevde oss som så värdelösa). När hon var ett år och inte kunde sitta själv fick hon hjälp av en doktor, hon hade ont i magen och hade inte hunnit lära sig för att hon haft så ont trodde läkaren. Vid 16 månaders ålder var hon ikapp och förbi sina jämnåriga, hon fick specialkost. Hon fick börja på dagis vid 14 månader ( så skönt, vi fick träffa andra och orkade vara föräldrar på kvällarna). Idag är hon 4 år och världens mest underbara självständiga dam som dessutom ska bli storasyster snart. Mitt råd, ta era känslor på allvar, ni äger själva bedömningen av hur jobbigt ni har det , be om hjälp.