Jag hatar att vara mamma till en bebis

Anonym (varit där!)

Äldre 26 Dec 10:32
90 svar

Citera Återställ Anmäl

Jag hatar att vara mamma till en bebis

Hej TS!
Min dotter var ungefär så som du beskriver, med en stor skillnad: Det var BARA jag som dög! Om hennes pappa tog henne för att jag skulle få ägna mig en stund åt vår son, så gallskrek hon hela den tiden och tystnade först när jag tog henne. Det var skitjobbigt och jag var så slut!

När hon var ca. 6 månader bröt jag ihop totalt och blev ivägskickad till VC av min man. Där fick jag remiss till BVC-psykologen som jag gick till några gånger. Hon hjälpte mig att förstå att det inte var mig som mamma det var fel på och att lägga upp en plan för hur vi skulle ta oss vidare. I samma veva började min dotter äta riktig mat och jag kunde dra ner på amningen = hennes pappa kunde också ge mat.

Vid ca 8 månaders ålder hade jag helt slutat amma henne och fick därmed mer energi över till mig själv. När hon slutade äta på nätterna genomgick hon också en total förändring i humöret (slump eller samband låter jag vara osagt). Från att ha gallskrikit så fort någon annan än jag tog i henne så lev hon en lite solstråle!

Nu är hon nästan 11 månader och jättecharmig mot de flesta! Hon är fortfarande lite avvaktande mot nya människor som närmar sig för fort, men hon kan också krypa fram till helt främmande och resa sig mot deras ben! Vi tror knappt på det än, men det har ju hängt i nu i ett par månader så...

Det jag vill säga är att du behöver någon att prata med! Jag älskade också min dotter fast hon var så jobbig, men man orkar inte hur länge som helst. Relationen till min man blev också lidande när jag var så slut. Jag var arg, irriterad och ledsen ofta. Min son (2 år) sa ofta: "Mamma är jätte-, jätteledsen..." och det skar i hjärtat. Men nu mår jag bra!
Anonym (varit där!)

Äldre 26 Dec 12:19

#57

Citera Återställ Anmäl

Tvåtusennio skrev 2009-12-26 11:55:50 följande:
Konstigt att så himla många har en drömbild av hur småbarns liv ser ut.. Sluta titta på tv o döm efter hur spädbarn är där, i verkligheten har dom inga andra sätt att göra sig förstådda än genom skrik. Dom känner ju av att man tröttnar ock ger upp.. Inte konstigt dom skriker mer, dom känner sig ju ivägen trots att de inte gör något fel!! Dom vet inte att vi vuxna inte förstår vad ett skrik betyder ock det TAR TID att lära känna sitt lilla barns skrik varje gång ock längre ju mer man tröttnar på att höra det.. Kanske skulle tänkt på det före ni beslöt er för att skaffa barn att det är mer än ett heltidsjobb ock jävligt krävande... Dom har nyss kommit till en värld med färger, ljud ock människor från att ha legat tryggt inne i en mage! Dom ska bygga sin trygghet utanför NU ock det är NU dom behöver tröst ock kärleksfulla känslor från föräldrarna för att ens ha en anledning att vara nöjda. TÄNK er in i barnens situation.. Inte bara hur jobbigt NI har det.. Förstå då hur jobbigt ett barn har som inte KAN prata på annat sätt än skrik ock sedan bli "lämnade" för att dom försöker?
Att säga att man skulle tänka sig för innan man skaffar barn är knappast att hjälpa TS just nu! Mitt första barn var inte alls så krävande som mitt andra. Skulle vi inte skaffat fler barn eftersom vårt första barn var väldigt "snällt" att ha med sig? Jag förstår faktiskt inte ditt resonemang. När man redan är så slut och uppgiven som TS verkar vara så hjälper det inte med syrliga kommentarer, utan man behöver stöd! Tänk en gång till innan du vräker ur dig kommentarer!
Anonym (varit där!)

Äldre 26 Dec 13:58

#67

Citera Återställ Anmäl

Loviset skrev 2009-12-26 13:47:55 följande:
Jag var också själv. Helt själv. Men jag syftade mer på att du ansåg att hon borde tänkt på det innan hon skaffade barn. Vem kan i sin vildaste fantasi ana att ett barn ska bli så fruktansvärt krävande? Det är en jävligt elak sak att säga till någon som redan sitter där med barnet i famnen. Vad fan ska hon göra, stoppa tillbaka ungen? Dessutom säger du ju i princip att allt är hennes fel, att hon gör att barnet mår dåligt och skriker. Jag försökte också tänka positivt, inte bli ledsen eller frustrerad när min son bara skrek, men det fungerade inte lika bra för mig som det tydligen gjorde för dig. Det är knappast bara hennes utstrålning som gör barnet upprört utan förmodligen andra saker med. Sen är det inte ens säkert att det fattas hennes barn något, han kanske bara är väldigt otålig? Jag testade i stort sätt allt på min son, massage, bada varje kväll, ammade och gav ersättning, gav bara ersättning, bytte ersättning, vaggade, lekte, sjöng, vyssjade, promenerade med bärsele, promenerade med vagnen you effin name it. Ibland finns det inget som hjälper. Men man är väl ingen dålig mamma för att man inte hittar det? Och hon får ju knappast stöd av att få höra att hon borde väntat med att skaffa barn och att hon är egoistisk som inte tänker på sitt barn bästa?
WORD!

«
‹
Sida 1 av 1
1
›
»

Svara i tråden

Svar på tråden Jag hatar att vara mamma till en bebis

Jag hatar att vara mamma till en bebis

INNEHÅLL