Farmödrar Hallå!!

Vi kommer aldrig mer fira jul eller någon annan högtid hos min sons farmor. Hennes kåkfarare till karl kom ut ur fängelset och söp sig full och försökte slå min sambo halvt ihjäl när han gick emellan honom på att knuffa omkull på gravida jag.

Han har suttit inne för drogbrott och har fortsatt knarka efter han kommit ut. Sonens farmor accepterar att han slår deras två barn (sladdisar då mao) och jag sitter mitt i jävla smeten och vägrar låta mitt barn vistas i den miljön.

Jag är ju en sådan svärdotter som alltid firar med mina föräldrar. Anledningen till att det är så är dels att jag är ensambarn samt att det är där närmaste släkten alltid samlas (d.v.s. skulle mina föräldrar fira jul någonannanstans så skulle andra bli ensamma).

Jag har nog alltid haft inställningen att mina sambos genom tidigare förhållanden har fått välja var de vill vara på julafton. Det skulle inte falla mig in att bli sur för att de ville vara hos sina föräldrar utan då hade vi helt enkelt haft skilda julaftnar.

Nu firar min sambos föräldrar tillsammans med oss (hos mina föräldrar) vart 3:e år. De har 3 barn så de turas om att fira med olika barn.
Från och med nästa jul flyttar vi julen hem till oss och då är självklart alla som vill komma välkomna till oss.

Varför bjuder ni inte in er själva till er svärdotters familj? Om det viktiga är att uppleva julen med barnbarnen och inte själva platsen är så viktig. Förklara detta för er son.
Jag upplever ibland söner som mer "flata", kanske du måste vara extra tydlig?

Hej gamlingen

Jag tror att det beror på att det oftast är kvinnan i familjen som planerar traditioner och då i första hand värnar om sin egen familj. Männen är ibland lite klena och viker sig i den frågan, vilket gör att det blir konflikter med svärmodern. Jag blir ledsen när jag tänker på att min son (bara tre år än) kanske kommer att prioritera bort oss i framtiden.

Jag har världens bästa svärmor och vi har firat halva julen hos min och halva julen hos min mans familj hittils men iår har vi köpt hus och bjöd in alla hit. Det blev en jättemysig jul och så skönt att inte behöva lämna någon ensam.
Sätt lite press på dina söner OM du tycker att det är ett problem. Kram

Mölndalstjej 83 skrev 2009-12-27 15:45:03 följande:

Du har säkert rätt.
För egen del bryr jag mig inte om detta längre, har accepterat läget och vill inte att det ska bli konflikter. För det funkar fint som det är nu.
I början var jag mycket ledsen för detta, trodde att jag hade förebyggt situationen på alla sätt. Men icke.

Men ... jag har lagt stor vikt vid att uppfostra killarna till jämställdhet och de tar verkligen stort ansvar i sina respektive familjer. I ena fallet faktiskt betydligt med än tjejen.
Tycker därför att det är tråkigt att vi inte kan rätta till föhållandet mellan killar och tjejer också i det här avseendet. Ibland tycker jag att tjejer är lite ogenerösa och bara går efter sina egna känslor. Samt, det ser vi ofta här på fl, en del nästan odlar fram konflikter med killarnas mammor.

Själv var jag inte förtjust i svärföräldrarna, men det var självklart att fira jul och deras födelsedagar, Mors dag etc hos dem för de var mycket ensamma och detta kändes rättvist. Både min man och jag fick ut mycket av min egen familj, oavsett vilka dagar på året vi träffades.

Tragiskt att det ska vara sådär som du beskriver det. Även fast du skriver att du inte "lider av det" så tycker jag ändå att din son borde ta lite ställning för sin mamma. Han kan ju inte låta tjejen/frun styra och ställa år ut och år in pga att hon har problem att klippa navelsträngen!! Tycker ändå att du lite fint ska ta detta med din son när ni är ensamma och kan prata ostört...

Tack!!!

Det var en intressant tanke, att det är tjejen/frun som har svårt att klippa navelsträngen.
Så har jag aldrig tänkt. Men . . . du har faktiskt rätt.

För flera år sedan, när tjejen/frun och jag hade en rejäl konflikt (berodde på att vi båda mådde otroligt dåligt av var sina orsaker) sa hon till mig att min son och jag hade ett "sjukt" förhållande. Underförstått; hon orkade inte med att han var omtänksam mot mig också.

Jag har inte trott på det ett enda ögonblick, men orden har givetvis satt sig i mig. Dvs min son och jag har verkligen inget sjukt förhållande och har aldrig haft. Men vi hade (ja, tyvärr; hade) en bra och nära relation. Hon tålde inte den.

Man kan givetvis säga, som någon annan gjorde här, att männen är svaga och inte ställer upp för sitt och de sina. Det är faktiskt riktigt i det här fallet, och jag begriper inte varför mina söner har blivit så olika. Den andre (dvs den yngre) sonen har alltid orkat ta in mig också, även om den totala bilden varit komplicerad.

Ska kanske tilläggas att jag faktiskt har ställt upp väldigt mycket för barnbarnen i den "komplicerade" familjen och avlastat med hämtningar på dagis, vård av sjuka barn, barnvakt etc.

Tack också för ditt råd. Jag ska verkligen försöka få tillfälle att tala med min son. Vet bara inte hur jag ska lägga upp det så att han inte bara tar det som negativt tjafs. (vi brukar inte ha sånt i familjen).
Och, ha ha ha (skrattar åt min egen situation); det finns nästan ingen möjlighet att tala med sonen i enrum för han har alltid barnen och hemmet omkring sig.
Men jag ska verkligen försöka.

Nej, det har vi inte gjort.
Tjejens (den vi talar om) familj var så oerhört positiv och bjöd på så mycket i början att jag bara snärjdes in där och firade jularna bl a. Ensamstående som jag var.

Senare bröt jag mig loss, vill inte ha den nära relationen till sonens svärföräldrar, det är inte bra om det uppstår konflikter i sonens förhållande. Samt jag vill inte sugas upp i deras värld.

Men det hade blivit ett mönster; jul firas med hennes familj. Andra helger med hennes systrar eller vänner. Basta.

Så jag drar mig undan ... och har vant mig vid det. Bittert i början, men inte nu längre. Det är bekvämt också att inte behöva leva upp till förväntningar och allt stök som hör till.

Den andra sonen har sina svärföräldrar mycket långt bort och de har inte så många möjligheter att träffa barnbarnen annars. För mig är det självklart att de ska använda tillfället att träffas under julen.
Jag gjorde ju själv ett liknande val, se #14

Innan den sonen bildade familj tog han alltid hänsyn till mig vid helger och liknande. En julhelg reste vi bort tillsammans. Han bryr sig fortfarande, bl a genom att ringa många gånger när han anar att jag kanske har känslor, t ex vid jul. Hans devis är; om andra trivs så trivs jag.

Hur kan det bli så olika; när man tror att man fostrar sina barn på samma sätt?

Men då är det ju inte ett problem att du inte får fira jul med dina barnbarn utan problemet är att det inte sker hemma hos DIG?!

Och om detta är ett ämne som varit/är bittert och som gnager dig, varför har du inte pratat med din son tidigare?

Jag startade inte tråden för att ventilera mina egna problem. Ville bara höra hur andra farmödrar har det, och få lite synpunkter från dem.

Men . . . det är två helt olika saker att fira jul i en annans hem eller i sitt eget.
Firandet hos sonens svärföräldrar går på tvärs med allt jag vill av jul och familjegemenskap. Då jag fortfarande deltog satt jag som ett kolli i ett hörn, alla traditioner var deras, barnbarnen behandlades på deras sätt etc etc.
Bland annat skulle småbarnen skrämmas (!!!) av tomten. Och bli överösta med massor av meningslösa presenter, som gjorde att de blev så förvirrade att de till slut bara skrek och skrek och skrek.

Det är omöjligt för en ensam person att gripa in och ändra när sånt händer.

Jag hade gärna velat ge barnbarnen del av det som min familj för med sig av traditioner.

Jag tror att du kan förstå varför jag inte talat med sonen tidigare om du läser det jag skrivit.

Blev du provocerad av mina inlägg?
Hur är julen hos dig? Hos din mans familj?

Du tänker på ett sätt som liknar mitt. Jag(ensambarn) hade aldrig lämnat min far(änkling sedan länge o. gammal) ensam på Jul, antingen får mina svärföräldrar acceptera det(m i n skyldighet är emot honom) el. så är han välkommen med hem till dem.
I år var både min far o. svägerskans föräldrar, hos våra svärföräldrar o. så vitt jag förstått det glada över det.
Ts : Är det verkligen s å omöjligt som det verkar i ditt inl. #19?
En del av det du beskriver där är inget vidare(skrämmas! av tomten).
Har din sonhustru en likanande situation som min(att hon ensam skall svara för föräldrarnas(erns) jul o. är mor till deras enda uppsättning barnbarn) så förstår jag att hon insisterar på att de skall fira på hennes hemmaplan.
Inte illa menat men från hjärtat..