Farmödrar Hallå!!

Hej alla farmödrar! :)

Tänkte på en sak... Ni säger att det är svärdöttrarna som inte klarar vara utan sina familjer på julen? Det kan inte vara så att era söner hellre firar med de familjerna av någon anledning?
Så är det för oss. Vi firar helst med min släkt och det är BÅDAS val eftersom min svärmor är ett riktigt kontrollfreak som inte accepterar att hennes son är vuxen. Blir liksom lite jobbigt för alla.
Bara en fundering. Svärdöttrarna är ju inte alltid problemet och ska man tro trådarna här på fl så är det snarare svåra svärmödrar som inte vågar släppa taget om sina söner som är det egentliga problemet...

Förlåt ett litet leende.
Jovisst, det är många tjejer här som klagar på sina svärmödrar.
Men det är ju bara en sida av saken.
Har du tänkt på hur dessa killars mammor serproblemet?
Kanske har de en helt annan och lika trovärdig version av det hela.

Jag är svärmor. Jag är ingen kontrollfreak. Inte otrevlig i andra avseenden heller. Jag har aldrig någonsin sagt att sonen m familj borde göra eller vara annorlunda. Jag stöttar dem på alla sätt jag kan tänka mig. Jag ställer upp när det är problem med dagis och när de vill ha barnvakt.
Son och sonhustru har inte andats om att det skulle vara något problem. Om de har något, så borde de väl berätta om det så att jag har en chans att rätta till eller att vi kan lösa det tillsammans.

Jag uttrycker inga behov för egen del. Tyvärr frågar dom inte heller om jag skulle behöva hjälp med något.

Jag står hellre tillbaka än söker strid. Kanske är det det som är orsaken till mina problem. Den andra svärmorn (sonens) tar för sig och jag orkar inte strida. (varför ska jag behöva göra det?) Så blir det som det blir.

Försöker att inte vara bitter. Men nu är denna jul- nyårshelgen över. Under vår-sommar-höst kan vi dölja alla misshälligheter med att "det bara råkade bli så";
att sonens svärföräldrar bjöd först, var mest angelägna, fanns till hands etc etc.

Usch, nu blir jag så förbannad ...

Det där syskonproblemet har jag inte tänkt på, min syster har inte haft egen familj förrän nu i december, men min själva huvudpoäng var att vem som en stod värd så var alla bjudna.

Och att äldsta sonens svärmor ränner runt o presenterar, låt henne hållas, hon menar nog väl, och vissa människor har sina egenheter det får man liksom bara ta. Jag exempelvis gnisslar tänder inom mig när min mormor drar iväg med mitt barn i tid och otid, matar henne med mosad mat på sked till middan fast hon är snart 5 år, men jag biter ihop och tänker jaja de ses ju inte så ofta ändå.

Å andra sidan ska man ju trivas och ha det bra, och känner man at man är omgiven av människor som bara snor energi så kanske det är bättre att göra något man mår bra av istället.

Jag börjar inse att den stora familjen jag växte upp i där alla var med inte existerar längre och att samhälllet ser annorlunda ut än min vision om att alla borde kunna vara med varandra och fira tillsammans.

Hejsan

Firade jul med makens släkt hemma hos oss i år (min mamma med man var iochflrsig med och åt men åkte sedan). Själv är jag medveten om att det kanske var lättare för min mamma att få ett nära förhållande till sonen när han var riktigt liten iom att jag var hemma med honom och det låg närmare till hands att ringa min mamma än min svärmor. Trots det tycker jag man berövar sitt barn något om man inte tar alla mor/farföräldrar med i ekvationen då det gäller högtider. För min son är farmor och farfar väldigt viktiga personer och det känns viktigt för mig att det är så.

1. Det där är lätt sagt, om man inte beaktar känslor. Jag tror inte att svärmorn menar väl. Hon pinkar in revir.  Genom detta beteende, upplever jag att hon placerar mig i periferin i familjen. Vilket ju är min känsligaste punkt även i övrigt.
Även barnbarnen får ett konstigt intryck av detta. De ser undrande ut. Vad de tänker/känner kan jag bara ana.
Alltså; jag känner barnbarnen lika väl som hon. Varför göra så?

2.  Samma här. Jag växte upp i en mycket stor familj (sex syskon), jag var nativ, sunt naiv tycker jag. Men sen började ena systerna man konstra och värdera det ena och det andra. Sedan hände annat, och åter annat.
Nej, min bild av att alla kan vara tillsammans stämmer inte längre.

Dock ... jätteviktigt. Jag har många vänner som är somalier och bosnier. I umgänget med dem och deras familjer och vänner känner jag mig fri och omtyckt.  Men de unddrar förstås varför inte min familj vill vara med då vi umgås.

Låt henne pinka, barnen och du vet redan din plats som farmor, hur mycket hon än pinkar kan hon inte pinka bort den platsen. Jag har inte läst tråden i övrigt, men tänkte göra det imorgon när jag är mervaken.

Hur som så kan jag berätta en mycket tråkig historia om min mormor, mina kusiners farmor, hennes svärdotter, alltså min morbrors fru har helt klippt med familjen, hon svarar inte om vi ringer, hon hälsar inte om vi möts på stan, om hennes barn får presenter av "farmor" så skickar hon tillbaka dem, barnen har inte träffat sin "farmor" på 10-12 år. Att min morbror går med på detta är skrämmande, det är hans föräldrar, han vågar inte svara i telefon när hon är hemma, han kommer bara och hälsar på dem om hon är borta. För mig är det ett mysterium hur en kvinna kan ha sådan makt.

Morfar har en teori om att det blivit så här för att mormor en gång hade åsikter om att de åkte på solsemester trots att de har skulder både till banken och morbror har lånat privat av morfar, men det vet inte hans fru om, så hon kanske tog illa vid av att mormor tyckte att de kanske skulle betala av skulder innan de var att tänka på nöjen.

Morbror är den enda som avvikit från alla kommer regeln, men han gifte sig tidigt och har alltid firat med hennes familj på hennes villkor. Därför har jag inte tänkt på det, men har funnit det märkligt att ingen av dem kom när mormor fyllde 80 år, och bjöd på stort i bygdegården inte bara för familjen utan för alla vänner och hela byn.

Mormorförsöker ju hålla god min, men jag ser att det gör henne ledsen, och när man är 80 pr, 82 nu så blir det lite extra verkligt att livet inte varar för evigt och kanske lite extra sorgligt och ledsamt att ha förlorat ett barn, men ändå inte om ni förstår.

Men som slutkläm, jag tycker du ska ta lite mer plats, var den du är men bara lite mer.

Jodå vi har försökt analysera hur hon ser på saken och även tagit det med henne, men eftersom hon inte förstår alls hur vi känner eller accepterar hur man vill bli behandlad som vuxen, så fungerar inte situationen och resultatet blir att hon tryckt ner en ordentligt i skorna.
Varför skulle man frivilligt stå ut med det?
Nej du, svärmödrar kan vara rent skitaktiga oxå, säger ju såklart inte att du är det men här är det tyvärr så. hade självfallet varit helt underbart om man lyckats pricka in sin svärmor så att man klaffade precis men det är inte så här helt enkelt.
Och när till och med sonen hellre firar med min familj så torde det vara bevis nog.
Svärdöttrar försöker nog oftare få det att funka bra i de situationer som går åt skogen, än svärmödrarna som verkar köra fast i sina egna spår och inte acceptera den nya kvinnan och sederna på hennes sida om släkten.
tar man inte för sig så får man ju lite skylla sig själv kan tyckas...

Det där är en fördom. Varför skulle man vara hopplös bara för att man är svärmor? Själv tror jag att många yngre kvinnor är osäkra och ogenerösa. När man är äldre har man ofta mer perspektiv och kan bortse från småsaker.

Ett "bra" sätt att grunda ett dåligt svärmors/svärfars-förhållande är att inte bjuda till i början. Om man undviker att besöka svärföräldrarna och inte ger sig tid att vänja sig vid dem, blir deras hem för alltid en främmande plats där man inte känner sig hemma och inte vill vara.

Obs, jag kan inte diskutera ditt förhållande. Det är säkert så att din svärmor är otrevlig. Dock tror jag inte att det beror på att hon är svärmor, utan för att hon är en sån person.

Självklart är det så. Min mamma är ju inte "en pain in the ass" för min kille, han VILL ju ungås med henne så jag drar inte alla över en kam. Menar bara att det är ganska typiskt för mammor till "pojkar" att ha lite svårare att släppa taget om de varit överbeskyddande under hela deras liv, vilket är läget här. :)

Vi var för övrigt riktigt bra vänner från början, jag o svärmor, men när sen jag och min sambo flyttade från hans hemstad till större ort så vart det olidligt varje gång vi skulle träffas då hon vill bestämma och ara allmänt jobbig. Säger man åt henne går hon bara undan och slutar prata med en på flera dagar, alternativt sätter sig o grinar o vägrar prata.

Sen ska du nog tänka dig för lite vad gäller ålder. Det är väldigt lätt att tro att bara för att man är äldre, skulle ha bättre livserfarenhet när DET handlar om vad man gått igenom i livet och hur man fungerar som människa i sitt eget psyke. :)

Hoppas din situation blir bättre i alla fall. har du testat att ta ett snack med din son eller hans fru separat? Som sagt, tar man inte för sig så får man oftast mindre. :)

Lite lustigt är det nog oxå att det är den andra kvinnans fel i så många fall. Tror ni inte män har en egen vilja? Har ni inte uppfostrat dem till att stå för vad de vill och känner?