Mandi74 skrev 2010-02-11 22:53:09 följande:
Jag har mer aning än vad du tror..Du ska få ett litet axplock om vad jag har varit med om, för att inse att jag vet hur det känns att må riktigt jälva dåligt och jag vet hur det är att leva med något på sitt samvete som man bara önskar att man kunde göra ogjort.Jag levde i 4 år, med en man som min äldsta dotter var livrädd för. När han kom hem så gömde sig på sitt rum och där satt hon tills han somnade eller gick igen.Jag såg på hur min mellersta dotters pappa gav henne en örfil så hon flög i golvet, när det enda hon ville var att få en kram för hon hade inte träffat sin pappa på en vecka.Jag har suttit ut, med två småbarn i bara pjamas/nattlinne, flera nätter mitt i vintern. Hade vi tur så kastade han ut madrass och täcken till oss, hade vi otur så gjorde han inte det. Så där satt jag.. med två blåfrusna lessna barn och vågade inte gå hem till någon för jag var rädd att dom skull döma mig.Jag vet inte om du kan förstå, men du kan säkert tänka dig hur det, när jag väl lämnade honom, påverkade mitt sett att se på mig själv. Jag hatade mig själv för att jag så länge för att jag lät barnen vara med om allt det fick vara med om.Men tillslut, så förlät jag mig själv.. jag såg istället allt bra jag gjort efter det. Det var skitsvårt, men det gick.Så kom aldrig och säg till mig att det inte går.. för allt går om man bara vill det tillräckligt mycket!
Hmmm............Verkligen lessen över det jag läser.
Nej, måste tyvärr säga att jag inte förstår hur man kan behandla sina barn på det sättet. Grymt, verkligen grymt. :(
Har läst ditt inlägg ett par gånger nu och jag kan för allt i världen inte förstå hur han kunde göra så mot er.
Att det finns folk som kan behandla barn på det sättet har jag otrolig svårt att förstå.
Du får nog va otrolig stolt över dig själv som kunde lämna honom och ta hand om dina barn på bästa sättet nu.
Jag älskar min pappa otroligt mycket och att en pappa kan behandla sina barn på det sättet är för mig helt oförståndigt.
Nej, tror ingen kan förstå vilken smärta jag går och bär på.....
Att jag kan förlora min älskade mamma en dag och att då ÄR mitt fel...:( Att känna skuldkänslan att hennes hjärta inte klarade av nånting som jag ÄR orsaken till.
Jag kommer aldrig förlåta mig själv, ALDRIG...:(