Vi som väntar syskon till våra änglar del 9

Hälsar också alla nya välkomna hit!

Jag har också funderat lite över det här med vikt och storlek. Har en gigantisk mage för att "bara" vara i v 22+4 och har gått upp ca 9 kg hittills. Med första sonen gick jag upp totalt 13 kg (eller kanske 15 kg, vet inte riktigt vad jag hade för egentlig startvikt, men från inskrivningen var det 13 kg). Förra gången vet jag inte hur mycket jag hann gå upp, kanske ca 10 kg till v 30 och hade då en betydligt större mage än i första grav, men den här slår alla rekord. Ser ut som om jag skulle kunna föda vilken dag som helst och folk blir väldigt förvånade när de inser att jag har 4 månader kvar... Men det är kanske som bm säger - livmodern är redan uttänjd och det är bara mer plats åt bebis... Har i alla fall inte lagt på mig mycket mer än mage och bröst (syns inte det minsta bakifrån att jag är gravid och låren är bara lite större än normalt), så någon större vattensamling går jag nog inte och bär på. Äter vettigt, men mycket och mår bra, så jag är inte så orolig. Men visst känns det lite konstigt att ha så stor mage redan nu -var ska detta sluta liksom???

Kan ju tillägga att jag haft i princip samma startvikt (57-58 kg) varje gång.

Kram på er!

Stark Längtan: Glömde skriva innan att jag inte tycker att det är ok att kalla någon tjockis eller kommentera magens storlek om man inte känner personen väldigt väl och vet att den inte tar illa vid sig. Kan också bli lite ledsen när folk kommenterar eller tittar konstigt när de inser hur lång tid jag har kvar, fast samtidigt tycker jag själv att det är ganska otroligt, så jag kan skratta åt det för det mesta. Men man ska inte behöva höra sånt om man inte själv kommenterat först eller tagit upp ämnet. Så stor kram till dig!

Melkers mamma: Stort grattis och välkommen lilla Ester!!! Hoppas att ni myser och har det alldeles underbart just nu :) kram!!!

Cat79: Åh nej!!! Vad ledsen jag blir :( Många varma kramar härifrån och jag hoppas att ni hittar styrkan och att turen får vara på er sida snart så att du återvänder hit. Tänker på dig idag!

Förlåt men jag måste vara lite ego... I fredags fick en av mina närmaste vänner (och en av dem som stöttat mig mest efter förlusten av vår son) sitt andra barn, en liten flicka som mår bra och allting har gått så bra. Jag borde vara jätteglad, men istället är jag bara jätteledsen. Och bitter. Inte det minsta likt mig och känns så orättvist mot henne, vill ju var glad för hennes skull. Men jag saknar min lillkille så det gör ont i hela kroppen nu och jag kan inte förstå hur jag ska kunna träffa hennes lilla flicka. Jag hade aldrig trott att jag skulle känna på det här sättet nu och är helt överrumplad. Humöret har varit helt upp och ner sen i fredags och jag vill bara ligga i sängen och gråta och sova och vara ifred. Som om jag var tillbaka på ruta noll igen, ett år senare. Varför kommer detta nu och så starkt??? Någon som känner igen sig? Min man tycker jag är jättekonstig och kan inte alls förstå. Inte jag heller egentligen, men likväl är det så här jag känner och det gör mig rädd och ledsen och så känner jag mig ensammast i hela världen igen (fast jag vet att jag inte är det och verkligen inte borde känna så).

Som sagt förlåt allt ego, men behövde bara skriva av mig lite...

Barba Bok: Förstår din ilska så väl. Ibland är det svårt att inte vara arg och bitter. Är ju som sagt själv där just nu... Kram!!!

Stark Längtan: Ajaj, att det inte bara kan få vara lugn och ro! Hoppas att du får hjälp med sjukskrivingen nu och att ännu mer vila hjälper ner blodtrycket. Och att de håller extra koll på allting nu! Stor kram - jag förstår din frustration och oro!

Cat79: Skönt att höra att det gick bra med operationen, men fy så hemskt allting är ändå. Vet att inga ord finns så jag skickar famnen full med styrkekramar!!! Ta hand om dig!

Ego: Tack för alla värmande och upplyftande ord. Allting känns lite bättre idag och jag kan tom känna att jag kanske orkar ringa och prata lite med den nyblivna tvåbarnsmamman idag. Får väl se... Ska i alla fall vänta med att träffa dem tills det känns ok. Jag vet att de förstår, det är bara det att jag blir ledsen av att känna att jag inte orkar träffa dem. Vill ju så gärna vara glad... Men livet vill annorlunda ibland och då är det bara att åka med! Kram allihop

Varmt välkommen Pollys mamma! Beklagar förlusten av er lilla flicka. Håller tummarna för att allt ska gå vägen den här gången!

Toka2: Ja det är inte lätt för de stackars männen, men jag tror att de ändå har det bra mycket lättare än oss... Jag är också inne i en period med sömnsvårigheter. Delvis beroende på att det börjar bli lite svårt att hitta bekväm sovställning och det är varmt (trots öppet fönster...), men framförallt för att vår son kommer och kryper ner bredvid mig varpå jag ligger som en klämd sill mellan honom och maken och inte kan somna om. Om jag flyttar tillbaka honom till hans säng sover han gott där men jag kan ändå inte somna om. Ligger vaken från 2 till 4-5 och bara väntar på att få somna. Inte undra på att man blir lite trött och extra känslig... Hoppas du får sova gott i natt!

Ja, 4 månader tills bebis kommer känns ju inte precis som snart, men det är ju mindre än ett halvår... Sjukskrivning känns lockande, men jag har inga egentliga skäl mer än att det skulle vara skönt, så jag tror inte jag får igenom det.

Men inatt sov sonen hela natten i sin egen säng och jag vaknade av mig själv strax innan klockan ringde och kände mig utsövd :) Så jag klagar inte. Ska försöka utnyttja dagen till att vara effektiv på jobbet. Hoppas att ni andra får en bra dag!