Vi som inte var gravida

Vi har ju tänkt att vi vill ha kontakt med andra regnbågsfamiljer så att Agnes regelbundet får träffa andra barn med två mammor. Tänker att det är viktigt att hon känner att hon inte är ensam om en annorlunda familj. Om vi bor kvar i Uppsala är det ju hyffsat sannolikt att de barnen blivit till på ackis och i ungefär samma ålder. Vi hoppas att vi fortsätter att ha kontakt med de vi har idag. Å ena sidan är är det väl bra att hon när hon är äldre vet om det, att det finns en möjlighet att ha samma donator tänker för ev framtida kärlekshistorier (kanske inte så sannolikt, men fullt möjligt). Å andra sidan vill vi egentligen inte att hon ska tänka på det, måste ju vara konstigt att jämföra sig med sin vän och försöka hitta likheter och veta att de skulle kunna vara biologiska halvsyskon. Och när de blir äldre kan det ju bli konstigt om den ena tar kontakt med donatorn och den andra vännen inte vill veta vem det är. Jag undrar hur en sådan här grej påverkar en vänskapsrelation.

Nä, tänker egentligen inte så mycket på det. Lite lustigt är det och jag är nyfiken och kan inte låta bli att leta likheter. Att säga sådant som "precis så gjorde Agnes också" fastnar lite på tungan när man tänkar på att de faktiskt kan dela gener. Men egentligen spelar det ju ingen roll och jag kommer ju inte få veta. Och jag har ju ingen aning om hur det kommer att se ut om ett antal år, vilka vänner hon har eller ens vart vi bor.

Kronärtskocka: nä, vad skulle man säga i en sådan situation? Jag skulle inte vilja veta mer faktiskt. Har aldrig tänkt på att jag skulle ha velat ha en sjukdomshistoria, men tänker att något alltför illa kan det inte vara eftersom han är godkänd som donator...  Jag håller med, det är Agnes grej inte min och ingenting jag har med att göra. Är ärligt talat inte så nyfiken heller på vem han är, men tacksam. Låter som att det kan bli jättekonstigt om du söker upp den möjliga donatorn, liksom utanför reglerna. Inget jag skulle gjort men jag förstår att tanken lockar.

Ni får alltså syskonförsök enbart om det funnits spermier från samma man och det finns det inte? Jobbigt att det inte har funkat än med försöken, men tre gånger är ju inte så många! Hur möjligt som helst att nästa gång är gången som tar sig!

Jag har faktiskt svängt styret några gånger och upptäckt att Agnes somnar mycket lättare framåtvänd, går överhuvudtaget med på att sitta kvar i vagnen och inte bli buren. Sedan svänger jag tillbaks styret när hon somnat. Fast inte när det är som kallast eller blåsigast. Har inget bra skydd framåtvänd.

Gott nytt år till er förresten!

Intressant att det finns så få donatorer i Uppsala. Konstigt att man inte blandar över hela landet, vore vettigare. Nån som vet hur många donatorer det finns i Stockholm?

Men är det inte lite så att när man väl fastnar i tanken att "hm, de är rätt lika varandra" så är det svårt att släppa det? Även om man inte tänker så mycket på donatorn annars.

Annars håller jag med om att vore vettigt med någon form av utbyte mellan sjukhusen - både för att blanda till korten lite och för att jämna ut mellan olika sjukhus som har olika tillgång och efterfrågan.

Dags för mig att skriva i tråden, tror jag! Jag har inte lämnat er! :) Läser regelbundet men har varit alldeles för trött för att skriva. 1-åring-graviditet+jobb+projekt hemma gör inte under för energinivåerna...

Ni har ju skrivit om en hel massa intressanta saker sedan jag skrev sist, men två av dem vill jag gärna kommentera.

Det där med om vilken mamma som är nummer 1: Vi har ju delat på FL som vi har gjort (hemma samtidigt i början och sen halva veckan var) för att vi ville undvika det där i möjligaste mån och få uppleva alla perioder. Fram till ungefär 8 månader gjorde Elis inte heller någon skillnad på oss som vi kunde märka. Men sen nån gång runt 9-10 månader i samband med att vi gjorde syskon-IVF började Elis bli något mer klängig på min fru än på mig. Jag åkte i föreväg till Danmark och var bort från honom ett drygt dygn och efter det blev det så här. Nu känns det ju lite osannolikt att det där dygnet fortfarande skulle spela så stor roll, men vad det beror på vet vi inte. (för det är så här fortfarande till och frå iaf). Kanske spelar amningen ändå in? Det var ju ändå något som min fru och Elis hade tillsammans i ca 9 månader som jag inte kunde bidra med. Eller så är det något i våra personligheter som gör skillnaden. Jag har lite större behov av egentid än min fru och får också det så riktigt 50/50 är det ju inte. Förhoppningsvis går det över förr eller senare för det är jobbigt för både mig och min fru och jag blir ledsen ibland.

När det gäller donatorn finns det ju helt klart för och nackdelar med Sverige och Danmark (tror föresten inte att det är en begränsning och sex barn från en och samma donator i Sverige, men vet inte riktigt. De räknar ju ut det där beroende på befolkningsmängd och dylkt.). Vi har ju en anonym donator och behöver inte fundera över när om Elis vill veta vem det är. Å andra sidan har vi valt donatorn själva bland profilerna och vet en hel del. Vi skulle alltså enkelt kunna ta reda på om vi har använt samma donator som någon annan. Frågan är ju om man vill det? Spelar det någon roll egentligen? Svåra frågor.

Kronärtskocka: Jag kan inte heller riktigt komma över att den där personen sa så till dig... Tycker nog också att det är att gå över gränsen. Jag skulle inte heller veta vad jag skulle säga...

Gott nytt år alla!

Det låter som om det är full rulle, paprika. Hur känns det att vara gravid? Roligt att vara med om samma sak? Jag menar alltså själva "att vara gravid" inte att vänta barn. Fast när jag tänker efter så menar jag det också - hur känns det att vänta tvåan?

Undrar detsamma paprika! Hur har du det och hur känns det? Tänk att småttingar i samma "kull" som Agnes redan väntar syskon! Konstigt... Men det känns väl så bara för att det inte är aktuellt här. Tröttande nog av att ta hand om en vild ettåring o-gravid... Men jag har redan börjat gå och klämma på bebiskläder och längta tills dess... Äh precis upptäckt att enterknappen inte funkar. Hoppas att det är någon tillfällig dumhet bara, så sorry för grötigt inlägg. Jag är less på amning känner jag, och då ammar jag inte ens. Försöker att uppmuntra och peppa S eftersom det är viktigt för henne, men börjar bli lite avundsjuk tror jag på det starka band det ger. Och hur bäst Agnes tycker om att amma och att det stör mig att jag inte kan ge det. Hon föredrar inte S men hon föredrar amning. Om S inte ammar så duger hon inte bättre än jag vid sådana tillfällen. (ordet "amma" är välanvänt här hemma). När hon inte kan somna om eller när hon har slagit sig och vi båda är där då vill hon absolut amma, bästa tröst och bästa sömnmedel- men det var ju så S tröstade henne första halvåret när hon var hemma. Samtidigt ÄR jag glad över att de har en sådan grej tillsammans nu när S jobbar heltid och är borta mycket och att de alltid haft det även genom de veckor i somras då S inte mått så bra och inte riktigt orkat med något annat. Det är sött att hur hon verkligen uppskattar amningen, hur förtjust hon blir, men samtidigt känner jag mig ... otillräcklig är nog ordet. Avvisad.  S pratade häromdagen om att amma ett ev. syskon som jag föder och då kände jag bara att nej, nu är det min tur att ha det där! Eller snarare- det är min tur att inte stå utanför det där!

Tror att det var en artikel i UNT ungefär när Agnes blev till om RPC och lesbiska par, hittade den inte, men hittade en äldre (www.unt.se/uppsala/lesbiska-par-i-ko-for-donation-330145.aspx) från 2005 där de skriver att det fanns 10-15 donatorer som får ge upphov till max 12 (!) barn. Letade lite till- på RPCs hemsida står det 11 donatorer och max 6 barn, som någon skrev här uppe. Håller med, vore ju smart med utbyte mellan sjukhus!

Tack för er respons. Skönt att läsa att det var fler som hade upplevt det som konstigt om någon kom fram och pratade om donatorn. Jag var så oförberedd på hela situationen att jag efteråt undrade om jag inte borde ha varit trevligare och inte så förvirrad som jag kände mig. Jag blev bara helt tagen på sängen. Var en upplevelse jag inte väntat mig alls. Att det kan finnas barn med samma donator har jag iof tänkt att det gör, men jag har inte tänkt mer på det än så.

Vi har inte heller någon tanke på att söka upp donatorn. (Men jag kunde ändå inte låta bli att fundera över att höra vad sjukhuset skulle göra om donatorn ringer och erbjuder sig att donera mer... A är ju väldigt söt och ljuvlig, så man hoppas ju nästa barn kan bli lika fantastiskt) Men nej, det får vara som det är nu att de syskon han får troligtvis inte har några gener gemensamt med honom.

Angående sjukdomshistoria var det först när A väl var född som jag insåg att jag ju inte alls har någon aning om hur noga de kollar donatorerna. Vilka sjukdomar de har i släkten osv. Kanske är något att fråga sjukhuset en dag. När vi väl försökte var iaf jag för fokuserad på att det skulle bli liv att historiken var ointressant.

Angående donatorerna tycker jag också att de borde blanda mer över landet och jag skulle önska att det fanns mer resurser till att hitta och utreda donatorer så att det fanns fler av dem!

Jag vet inte heller hur de tänker med donatorerna i Sverige. Hur många barn de får ge upphov till och inte. Men har ett vagt minne från någon annan tråd att vissa landsting tolkar det som sex barn och andra som sex syskonskaror... Enligt kliniken i Danmark får en donator där ge upphov till sex barn(graviditeter?) i Sverige, sedan får de inte använda den donatorn för patienter från Sverige längre, men till par från andra länder. Men det ger ju större spridning troligtvis. Utbudet där är ju också större så alla väljer säker inte samma donator...
(Jag tyckte f.övr att det var konstigt att komma till Danmark och erbjudas möjlighet att välja så mycket, kunna köpa profiler osv, när man har ett barn som kommit till genom att vårdpersonalen tagit alla beslut. Blir det fler resor ska jag nog lotta donator nästa gång, att välja efter hårfärg, längd och vikt känns så skumt.)Paprika: Här är vi imponerade över att du har en blogg som uppdateras, trots graviditet, flytt, jobb och barn. Jag har ju inte ens det...  Är också nyfiken på hur ni upplever det att ha bytt roller denna graviditet. Är Elis hemma med er under våren också? Lyxigt isf att ha chansen att ha honom hemma länge...

Jag som förälder är inte intresserad av att veta om/ha kontakt med andra som använt samma donator. Hur A kommer att känna inför det när han är större får vi se.Vi har nog liknande tankar här, turas vi om att vara gravida vill vi nog turas om att amma också just för att få det bandet själva. Eftersom A hade svårigheter med amningen tror jag att det hade varit jobbigt om jag då hade kunnat amma. Däremot kan hon nu oroa sig för att jag kommer kunna amma nästa barn och på så sätt få någon speciell relation med barnet utifrån det samtidigt som sonen har mig som favorit... Men jag tror att det kommer ändras med tiden!Letade runt på lite olika sidor jag också och det verkar vara att de kan donera till sex olika par samt för syskonbehandling, max 12 barn. (Vårt sjukhuset säger att det är slut på spermier från As donator. Vet dock inte om det innebär att det blivit sex barn, eller om det är sex familjer som fått barn plus att kvoten för syskonförsök är slut...)

God fortsättning!

Jag tycker också att det känns lite...konstigt att höra om syskon som är på väg och som planeras. Jag kan liksom inte föreställa mig hur det skulle vara att köra igång igen, än mindre att vara gravid nu. D är ett ganska lugnt och stillsamt barn, men kräver ju ändå en hel del. Jag vet inte. Vi sa ju från början att vi förmodligen bara ville ha ett barn, och även om vi inte kommer att stänga dörren helt för möjligheten till en till, så känns det just nu så himla bra. Just nu känns familjen komplett. Vi får väl se. Frun är inte det minsta intresserad av att vara gravid igen, och jag vet inte om jag vågar. Vi har liksom världens mest perfekta barn redan (ja, förutom den första tidens alla spyor, kanske...) - hur ska ett barn från mig kunna mäta sig med det? De flesta brottas väl med tankar om hur man ska kunna älska tvåan lika mycket, men ändå. Skulle det bli ett barn till skulle vi köra samma som tanken var med D - ersättning på flaska och så hobbyamma, men jag skulle aldrig vilja helamma. Däremot förstår jag definitivt, Ammiz, att du vill ha det som din grej med nästa barn. Det är väl självklart?

Ja, hur känns det att vara gravid egentligen? Hmm... inte mycket alls faktiskt, än så länge. Bebisen kunde nästan lika gärna ligga i min frus mage. Det är klart att det känns speciellt och roligt att få uppleva en graviditet och den här gången är det ju min mage vi pratar om och och så. Men mest fokus ligger nog på att det är "tvåan" vi väntar. Dels har vi mindre tid att prata om magen, namn osv och dels pratar vi en hel del om hur Elis ska reagera och hur saker och ting ska bli för honom... När det gäller att vi har bytt roller så är det nog annars mest amningen som är den stora skillnaden (om den blir av, det vet man ju inte). Känns märkligt att det är jag som ska ta hand om den biten den här gången (och roligt, tror jag). Däremot har vi sagt att vi ska se om min fru också kan amma litegrann. För mig känns det viktigt att jag får lika mycket tid med Elis som hon får, sen, och inte blir helt låst i amningsfåtöljen så det vore bra om hon kunde amma lite, annars flaska kanske. Det känns särskilt viktigt eftersom Elis redan nu tyr sig mer till min fru då och då.

Ammiz: förstår absolut att du vill ha amningen till din grej med nästa barn eftersom det har varit så väldigt mycket en sak mellan din fru och Agnes den här gången. Så var det inte riktigt hos oss, även om jag också har känt mig utanför ibland. Men frun ammade inte allt för länge och vi använde inte amningen som tröst eller sömnmedel så då kände jag mig inte allt för utanför ändå (även om jag tyckte att det var skönt när amningen minskade och mer riktig mat som jag kunde ge kom in i bilden).

Kronärtskocka: Ja, vi är hemma med Elis hela våren också som vi har gjort nu. (vilket betyder att vi är hemma alla fyra på heltid när bebisen kommer. Får se hur det blir...)