Vi som inte var gravida

Roligt med aktivitet i tråden!
Orkar inte skriva nåt nu, men ville iaf skriva det

Ja, alltså, jag är nog inte rädd för att jag inte ska älska en eventuell tvåa. Det är mer att jag är orolig att jämföra, tror jag. Säkert ett olöst barndomstrauma. Jag är nog lite extra rädd att få en pojke, just för att jag själv har dåliga erfarenheter av konstellationen storasyster-lillebror. Jag vet ju logiskt att det inte är så, men ibland är det svårt att släppa känslorna.

Är det nervöst, Paprika, eller är det bara längtan?

Vi blir mer och mer övertygade om att vi *inte* ska byta förskola. Vi är fantastiskt nöjda, måste jag säga, och det lär bli ännu bättre efter sommaren.

Vi längtar! Men självklart är vi nervösa också. Dels över hur det blir att ha två barn, dels över hur E ska reagera och hur deras relation ska bli sen när bebisen blir större. Ja, och så över förlossningen då förstås.... :)

Skönt att ni är nöjda med förskolan, presens! Hoppas att vi kommer att känna likadant!

Kronärtskocka: Ska göra mitt bästa i bloggen! ;) Slöare än jag har varit under graviditeten hoppas jag att jag inte blir i alla fall. Håller tummarna för att det sjätte försöket lyckas!

Yimnia: Håller tummarna för att IVFn leder till ett syskon! För oss blev det IVF till slut med E och nu med syskonet valde vi att gå på IVF på en gång, även på mig. Så vi tror mycket på IVF, även om det förstås är trassligare och dyrare.

Hej,
Kul att den här tråden har kommit till liv igen, jag har varit usel på att skriva men har läst det mesta av vad ni har skrivit och jag var med lite i den förra tråden, den innan barnen kom.

Roligt att se att fler är på gång med syskon och syskonförsök. Vi hade en lång resa till vår dotter där jag först försökte som singel, träffade min fru under tiden och så bytte vi till henne, och efter ett par försök med henne så kom äntligen den efterlängtade graviditeten.

Vi hade bestämt innan att det skulle vara min tur igen efter att vår dotter föddes och när dottern var drygt ett halvår så tyckte vi att det var dags. Jag trodde egentligen inte att det var någon idé eftersom jag hade försökt så många gånger innan, men underligt nog så funkade det faktiskt. Efter totalt runt tio inseminationer och tre IVFer så hände det, och nu sitter jag här och är stor som ett hus, är i vecka 34 och har precis varit iväg och shoppat syskonvagn. Stort och omvälvande och fortfarande ofattbart.

Stort lycka till till er andra som försöker (och funderar), det kan vända även om det känns omöjligt.

PS Paprika - roligt att läsa att det snart är dags för er. Upptäckte när jag kollade din blogg att jag kände igen er fina E, har träffat din fru och sonen på regnbågs-ÖF några gånger under våren. Hälsa henne, jag tror att hon fattar vem jag är, vi kände varann ytligt i Skåne för tusen år sen.

Nylsa: Aaah, just det! Frun berättade att hon hade träffat dig där. Kul! Stort grattis till graviditeten! :) Då blir vi tvåbarnsföräldrar nästan samtidigt då? (går in i v 38 nu).

Yinmia: Lycka till med IVF, hoppas du mått bra hittills av sprayen! Jag tror också på IVF, A kom till med IVF och blev en helt fantastisk unge av första färskförsöket. Tycker IVF är lite tryggare på nåt sätt eftersom man vet att en del av processen har klaffat när väl embryot sätts tillbaka...

Nylsa: Har snubblat över din blogg då och då genom åren, och det är så härligt att se att det nu finns barn i ditt liv! Kul med syskonet också! Tänk så livet kan vända... ( Synd att man själv inte kan få en tjuvtitt på det innan, när man själv undrar hur det ska gå. Då hade det varit skönt med en liten röst som sa: Psst, det kommer att lösa sig.)

Paprikatingeling, tack!  Oj, är det så snart för er, stort lycka till. Vore kul att ses allihop när bebisarna är ute. Tvåbarnsförälder låter så stort, jag har nog inte riktigt landat i det än, spännande att se hur det kommer bli. Nu längtar jag galet mycket.

Kronärtskocka, en sån röst hade jag behövt många gånger. Vet att jag ofta tänkte att om man bara visste att det skulle funka till slut så skulle jag stå ut med hur många IVFer som helst, men det jobbiga är ju att man inte har något facit när man väl hoppas och försöker.

Nylsa: Absolut! Det vore jättekul! Håller med om att tvåbarnsförälder låter stort.... Har inte heller riktigt greppat det där än. Vissa dagar förstår jag knappt att jag är förälder.... :)

Det är väl det som är den stora stressen - att inte veta. Nu gick det ju smidigt och smärtfritt för oss när vi väl satte igång, men processen och tiden innan var vidrig. (Inte tillnärmelsevis lika lång och vidrig som den måste ha varit för er som fick kämpa länge, men det var inte glädjeskutt och rosa moln "vi blev gravida några veckor efter att vi hade bestämt oss för att vi ville ha barn" heller.) Jag pratade mycket med en kompis om just det, och han sa att det hade forskats på det. Folk som visste hur lång väntan var (inte specifikt barnlängtan och -väntan, utan i allmänhet, på ett nytt jobb eller på bussen eller vad som helst) stod ut med en mycket längre väntan än folk som inte visste. Det är värre att vänta tre minuter på bussen när man inte vet när den kommer, än att vänta tjugo minuter med en spikad tid.

Hade ni tjuvtittat på framtiden om ni hade haft möjlighet?

Under min tid som barnlös hade jag absolut tjuvtittat på framtiden om jag kunnat. Men nu när jag vet att vi fick barn och att det till och med gick för mig att bli gravid till slut, nu vill jag inte tjuvtitta mer framtiden.

Jag gillar att inte veta vilket kön det blir och att inte veta vilken dag bebisen kommer, jag är mer än nöjd med att veta att vi faktiskt väntar barn igen, det är stort nog. Sen är det klart att jag är otålig och vill att allt ska hända nu, och jag var precis lika otålig förra gången när det var K som var gravid.