Sahlgrenska - Del 13

Vår 2:a ivf är över... Äp gav 7 ägg varav noll befruktades eftersom de var omogna... Igen.

Så ledsen.

Tack tjejer!

Är fortfarande väldigt ledsen men det blir sakta men säkert bättre...

Läkaren ringde upp ett par timmar efter beskedet och tyckte absolut att det var för tidigt att ge upp redan. Så nästa gång blir det högre dos, fler sprutdagar och ICSI på hälften av äggen.

Jag vill känna mig hoppfull men det är inte så lätt... (Nånstans långt inne har jag ju ett litet hopp annars hade vi ju inte fortsatt men ni förstår nog vad jag menar.) Det ska ju inte vara äggmognaden som är problemet. Själva förfarandet vid ivf är ju att ta ut mogna ägg och befrukta in vitro, inte att hoppas på att äggen är mogna... Om inte ens det funkar trots en massa hormoner, hur ska resten av alla kritiska moment kunna lyckas?

drömmaromsmått och mela86: Grattis till graviditeterna! Måste vara en fantastisk känsla. Jag hoppas jag får uppleva det en dag.

Ellia och Rimfrost: Jag hoppas ni har rätt. Och så länge läkarna är hoppfulla finns det ju ingen anledning för oss att ge upp, de har ju faktiskt rätt mycket kunskap och erfarenhet i ämnet. Läkaren som ringde lät inte det minsta bekymrad. Det är bara det att vi har ju fått höra från dag ett: "Det ser jättebra ut." "Ni har väldigt goda chanser." "Det är såna som ni som drar upp statistiken." Och nu ett antal år och 2 ivfer senare står vi här, utan barn, utan graviditet, utan ett enda befruktat ägg och noll stycken äggåterförande. Jag undrar fortfarande vad det är som ser så himla bra ut med det...

 Tack för alla kramar! Det är lite häftigt att cyberkramar från okända människor faktiskt kan få det att kännas lite lättare. Jag är väldigt glad att den här tråden finns.

Ja, precis... När? Otroligt frustrerande och ledsamt att det aldrig funkar... Jo, det stämmer, det gjorde vi. Det enda vi har hört som möjlig orsak är att slutmognaden av äggen inte funkat. Det var läkaren på ivfkliniken som sa det och skrev in i journalen att det vore lämpligt med fler sprutdagar och Pregnyl istället för Ovitrelle vid nästa ivf. Alla läkare och sköterskor på SU (använder också "SU", känns mest inarbetat) har blivit väldigt förvånade när vi talat om att samtliga ägg var omogna första gången. Jag har fått intrycket att de tyckt att det var lite klantigt gjort av dem, även om ingen sagt det rakt ut... Den här gången fick vi ingen förklaring, bara att det var alldeles för tidigt att ge upp och att det blir högre dos och ännu fler sprutdagar nästa gång.

När vi gjorde utredningen 2007 hittades enbart hypotyreos hos mig som möjlig orsak till vår barnlöshet. Läkaren sa att vi skulle ge det ett halvår till och ändrade sig sen till ett år och verkade övertygad om att det skulle funka. När vi kom tillbaka efter 1,5 år utan resultat, och med bra värden i över ett år, för att få remiss till SU fick vi ett bra erbjudande på ett ivfförsök där. De ville ha ett till bra resultat att visa upp... Allt såg bra ut hela tiden, "skolexempel" kallade läkaren det. Sista samtalet avslutades med kommentaren: "Jag tror absolut att ni kommer att få ett biologiskt barn."

Första besöket på SU var det samma sak. Alla prover bra, vul bra och kommentaren "Det är ju såna som ni som drar upp statistiken.". Äp gick bra och läkaren sa att vi nog skulle få ut ett par mogna ägg iaf den här gången.  Telefonsamtalet efter äp avslutades med att det nog kommer att bli barn så småningom...

Jag börjar bli irriterad på att de hela tiden säger att allt ser bra ut. Det är ju uppenbarligen inte bra... Det betyder inget för mig längre när det säger att det ser bra ut, det spelar ju ingen roll liksom...

Sorry, det här blev ett jättelångt egoinlägg, men det var skönt att skriva av sig lite iaf...

pippifrugan: Vad tråkigt att det inte lyckades. dazazz: Ja, det är blandade känslor med alla hormoner tycker jag... Å ena sidan: vad gör jag med min kropp egentligen, hur kommer det här att påverka mig längre fram? Å andra sidan: Jag skulle göra det tjugo gånger utan problem om jag visste att det blev barn i slutändan...

mica83: Välkommen tillbaka! Och grattis till att ha lyckats med både viktminskning och att sluta röka. Katja: Håller tummarna att äp går bra imorn.  

På ivf-kliniken med korta metoden: 8 dagar.
På SU med långa metoden: 11 dagar.

Hur länge har du sprutat? Och ni andra, hur många sprutdagar brukar ni ha?

Hej alla

mela: Usch din stackare. Beklagar verkligen. Katja och Ellia: Grattis till att ruva, hoppas det går hela vägen.

ceropegia: Välkommen och hoppas du inte behöver vara här så länge... Boo: Tänker på dig och hoppas att behandlingen funkar som den ska, även om det innebär att du mår dåligt nu...

Hoppas att jag inte glömt nån, ber om ursäkt i så fall...

Ego: Är fortfarande väldigt ledsen stundtals men det är väl så det är... Känns lite hopplöst just nu...
Jag ringde igår för att få en ny ordination till nästa försök och barnmorskan sa då att de skulle diskutera vårt fall på konferensen på måndag. Är det nån som vet vad det innebär? Är det när det är kört eller de inte vet hur de ska gå vidare eller ens om det är lönt att fortsätta? Är väldigt nervös för beskedet. Har inte diskuterat äd med min man men spontant känner jag att jag inte vill göra det... hellre adoption men då ska man ju bli godkänd också...

Ni har pratat en del om dåliga/otrevliga bm. Jag måste säga att jag inte alls känner igen det... fast vi har ju inte varit där så många gånger än så jag antar att vi haft tur...

HaZ79: Tack för svaret. Jag ska försöka se det som nåt positivt tills motsatsen är bevisad...

Tack. Att första försöket inte skulle funka var jag beredd på och försökte se det lite som en extra chans, en testomgång. Men att samma sak händer en gång till gör det betydligt svårare att hantera...

Ellia: Det låter ju bättre än att det bara är för extra svåra specialfall. Jag hoppas du har rätt.

Hur går det förresten?

grådis: Nä, jag ska inte ge upp än... Och jag ska försöka låta bli att skriva här när jag ser det som mest i svart, jag är inte så negativ i grunden som jag kanske verkar...å andra sidan är det väl då jag behöver skriva av mig lite...

Wiley: Det är säkert som du säger... Hoppas du slipper den bm på nästa äp.

Haha - ni har ju helt rätt.

Det är väl bara så att jag är ju lika anonym här för er som ni är för mig men ibland när jag läser det jag själv skrivit så ser jag att jag bara visat min negativa, ledsna sida som ibland blir så förtvivlad över hela situationen och då känner jag inte riktigt igen mig själv. Och jag vet ju att jag inte bara är sån, men det vet ju inte ni eftersom jag är anonym... Sanningen är att jag har jobbat ganska mycket, ända sedan tonåren, på att hitta de positiva sakerna i allt som händer och att se de möjligheter som finns, lösa problem som dyker upp istället för att ge upp, ta reda på fakta istället för att jaga upp mig och tro det värsta osv. Men det funkar ju inte alltid att tänka positivt, ingen sund människa kan alltid vara glad.

Jag personligen har störst behov av att skriva och få råd och peppning när jag är ledsen och nere och jag gissar att det är så för er andra också?

Dessutom är det här en ny situation för mig. Både privat och på jobbet så är problem till för att lösas och det mesta går att lösa på nåt sätt. I den här situationen kan jag inte göra nånting själv, jag kan inte lösa problemet. Jag kan läsa hur mycket fakta jag vill men det hjälper inte, jag kan inte äta annorlunda, träna mer eller mindre, köpa nåt, lära mig nåt eller vad som helst - jag är helt beroende av läkarna. Att andra kan komma på vad som skulle funka för oss. Och skulle de inte komma på lösningen så är det enda jag kan göra att acceptera hur det blev. Det har jag väldigt svårt att acceptera. Att jag själv inte kan göra nånting åt problemet...

Men självklart ska vi fortsätta skriva både när vi är ledsna och glada! För det är ju så det är. Och det är otroligt skönt att ni finns! Det finns ju ingen som inte går igenom/har gått igenom det här som vet hur det är...