För oss som ska föda i vår/sommar och vill förbereda oss på en förlossning utan medicinsk smärtlindring

Hej,

Min första son föddes 4 dagar efter det beräknade datumet och den gången tyckte jag att det var segt och långtråkigt på slutet. Jag hade på något sätt blivit coachad till att inte planera mitt liv längre än till det där datumet så de sista 4 dagarna blev bara och enkom väntan (vilket jag ju lätt inser så här i efterhand var stenkorkat).

Nu börjar det närma sig dagen D för min del. 16 dagar kvar till BF. Jag ser så otroligt mycket fram emot förlossningen med allt vad den innebär (och inte minst med resultatet av den så klart). 

vargaa: Tack, jag hade missat det inlägget. Undrar hur rutinen är på mitt nuvarande sjukhus, ska fråga min barnmorska om hon vet någonting om det. På Östra i Gbg har jag vid båda mina tidigare förlossningar fått sprutan först EFTER att moderkakan kommit ut, men det är ju otroligt bra för mig att veta om detta, så att jag i alla fall kan neka den om någon skulle föreslå den innan dess den här gången (det blir Karlstad centralsjukhus den här gången). 

Jag var hos barnmorskan igår för att mäta, lyssna och sammanfatta graviditeten/prata förlossning. Allt såg fint ut och babyn var fixerad med huvudet nedåt *duktig baby* .

Inför min första förlossning analyserade jag noga hos mig själv vad jag egentligen tyckte var läskigt med konceptet förlossning. Jag kom fram till att jag inte alls var särskilt rädd för själva smärtan, utan snarare rädd för att förlora kontrollen. Jag har alltid haft ett mycket stort kontrollbehov som person och har svårt för skeenden jag inte kan påverka. Därför blev mina förberedelser inriktade på att mentalt ställa in mig på att förlossningssmärtan inte är någonting externt som jag "råkar ut för" utan att hela skedet är någonting som jag gör och som är en del av mig och mitt psyke. För mig hjälpte just denna inställning mig väldigt mycket och gjorde att jag kunde slappna av och arbeta MED smärtan i stället för att försöka bli av med den (låter kanske flummigt, men man får fundera ut vad som funkar för en själv).

Oj, vad tråkigt att du haft så jobbiga upplevelser av dina förlossningar. Jag väntar också mitt tredje barn och har upplevt mina förlossningar utan medicinsk smärtlindring som väldigt positiva, och smärtan som väl värd målet. Ingen gång under mina förlossningar har jag önskat mig att dö, gå hem eller liknande. 

Oj vad ni är aktiva här i tråden tjejer, jag hänger knappt med . Jag har också försökt experimentera med både isbitar och nypningar, men det jag tycker är knöligt är att den typen av smärta för mig inte känns jämförbar, eftersom värkarna (åtminstone för mig) gör ont i ett så stort område av kroppen och inte en fokuserad enskild punkt. För mig har därför övningar i stil med Signekursen som någon tipsade om tidigare i tråden känts nästan mer givande. Någon skrev om mjölksyresmärta och den kan jag tänka mig också skulle gå att använda för mig. Sedan tror jag absolut att man kan ha hjälp av även att slappna av mot punktsmärta, eftersom det ju handlar om att sträva mot den naturliga impulsen att spänna sig när något gör ont. "Turligt" nog har jag råkat ut för kramp i både fötter, vader och ljumskar en hel del så här på slutet och den smärtan har känts väldigt givande att öva andning och avslappning på.

Grattis till flickan Sol, det låter som en verkligt bra förlossning. Härligt att du vågade lyssna på dig själv och din kropp. Längtar oerhört efter att det ska bli min tur (BF på onsdag).

Hihi, jag hoppas nog få smita före dig där Fossa. Jag är på BF + 3 i dag och vill verkligen inte vänta så länge till . Känner igen det där med att det är svårt att hitta tiden att öva avslappning. Jag har en snart 5-åring och en en snart 3-åring hemma som lever rövare med mig. 

Jag känner mig verkligen vansinnigt peppad och laddad inför förlossningen nu och bara längtar efter att få känna på den där urkraften en gång till och att möta den avslappnad och förberedd. Det är även märkligt att kroppen helt på egen hand verkar göra sig av med varenda spår av nervositet man kan ha inför den stundande förlossningen ju närmare man kommer den. 

Väntan känns dryg och lång nu, jag har haft mycket foglossning i ett drygt halvår och längtar otroligt mycket efter att slippa ha ont, kunna röra mig igen, leka med mina barn som de förtjänar och sluta ha så kort stubin mot hela min omgivning. Om någon har en tumme till övers så håll den för att jag ska slippa vänta så värst mycket längre . Vad hade man inte gett för att få veta vad det är den lilla varelsen väntar på egentligen! Kom ut nu. 

Igår lyckades jag och sambon äntligen enas om några namnförslag. Har ni andra börjat fundera på namn och har ni lika hårda förhandlingar som jag har haft hemma eller är ni hyggligt enade. Här var det framförallt pojknamn som ställde till besvär, eftersom vi har två grabbar sedan tidigare och liksom känner oss som att vi redan tömt ut våra resurser på den fronten.

Oj vad jag blev off topic från diskussionen om medicinsk smärtlindring ...

Vaknade för en halvtimme sedan av att vattnet gick, men värkarna har inte kommit igång ännu. Försökte gå och lägga mig igen men det verkar hopplöst. Jag har nån sorts rastlös känsla i kroppen som gör det omöjligt att försöka somna ännu. Kanske är jag bara exalterad så att det blir lättare om en stund, kanske är det kroppens sätt att tala om att jag ska vara beredd . Hur som helst är det nu det händer, jag ska få bli mamma igen!

Hej alla,

Så här blev min fantastiska MS-fria förlossning:

Värkarna drog igång, regelbundna men ganska svaga vid 4-tiden, så vi åkte in för att vara på plats eftersom min förra förlossning gick fort efter det att värkarna drog igång ordentligt (två timmar). Jag blev erbjuden en sovdos efter min första CTG-kurva men tackade nej till den och lade min tid och energi på att stå och gå och huka i en gåstol och lägga mig mot den och slappna av och dyka in i värkarna när de dök upp. Det fungerade oerhört bra, så bra att jag hörde två barnmorskor viska om att det nog skulle kunna ta tid det här eftersom jag verkade så smärtopåverkad. Värkarna tilltog dock fort i styrka när jag var upprätt och framåt 7-tiden började de bli kraftiga nog för mig att använda olika vokaler medan jag dök. Sedan, vid 8-tiden ändrade värkarna karaktär och blev för mig omöjliga att andas lugnt i så då övergick jag till profylaxandning och började känna huvudet tränga ner i bäckenbotten. Under hela denna tid hade vi mer eller mindre varit helt för oss själva, jag och sambon, vilket jag upplevde som rofyllt och skönt (fast sanning att säga tror jag att personalen främst inte väntade sig att det skulle gå så fort framåt). Vid strax efter 8 bad jag sambon ringa på klockan åt mig och talade om att nu är det snart dags. Barnmorskan var minst sagt förvånad över att jag hade rätt, men fann sig snabbt tillrätta i situationen och dukade upp saker för barnets ankomst och lät mig, i enlighet med mina önskemål sköta det mesta själv. Min sambo var i detta skede ett fantastiskt stöd när han satte målbilder i huvudet på mig. "snart är babyn här, tänk hur den ligger här hos dig" fick mig att le mellan värkarna som kom varannan minut. 

Plötsligt tog kroppen över hela kommandot och började krysta med sån kraft att det var omöjligt att hålla tillbaka. Paniken slog mig först när jag insåg att jag hade lika svårt att hålla tillbaka krystningen även när värken var slut och jag var tvungen att invänta nästa. Där var barnmorskan ett bra stöd och tog verkligen kommando i att hålla emot och få mig att hålla igen tills det äntligen var dags för krystvärk två, då hon kom. Jag fick själv sträcka mig ner och ta emot henne och lägga upp henne mot mitt bröst. Lilla underbara Noomi föddes måndagen den 22 mars 08.43!

Nu är vi hemma och myser hela familjen. Gud vad jag önskar er samma underbara upplevelse när det är er tur!