Hm.. Ja, i det läget hade jag nog börjat fundera på vad jag ville. Om ni har så delade meningar med det så kan det ju tära rätt bra på förhållandet. Jag hade nog ställt mig frågan om du leva med honom om han inte vill ha fler barn med dig? Är han och ert förhållande värt det?
Någon av er måste ju "ge upp" om ni ska få det att fungera i längden. Eller är han beredd att försöka få fler längre fram?
Vet själv hur svårt det är, jag var själv i liknande situation. Jag ville ha fler men inte maken. Skitjobbigt rent ut sagt för jag kunde inte tänka på något annat och hoppades alltid om vi slarvat i närheten av äl, medans han blev grinig och sur... Känns det igen?
Sen blev det tillsist att jag knappt vågade ha sex för jag blev alltid så besviken när han kom ihåg konomen. I vårt fall så sa jag tillsist att så här är det: jag vill ha fler barn, vill du leva med mig så får du ta ett beslut om hur du vill ha det eller inte. Jag mår dåligt av att tiden bara går och jag hoppas och hoppas, jag behöver få ro och veta.
Sen lät jag honom fundera ett par månader innan jag tog upp det igen. Nu sa ju han att han ville leva med mig och ha fler barn med mig, jag hade aldrig kunnat tvinga honom att skaffa barn mot hans vilja och det hade jag inte velat heller. Hade han sagt tvärtom så vet jag inte hur jag hade gjort, men då hade ju jag blivit tvungen att ta ett beslut om jag ville fortsätta att leva med honom utan att få fler barn i mitt liv.

Säger inte att mitt sätt är det bästa för er. Men jag behövde få ett beslut för jag höll på att gå under av längtan och obeslutsamhet, som jag upplevde det.

Stavar som en kratta gör jag med!

Skriv ett brev och förklara ytterligare, om du tror det behövs. Inte alltid lätt att prata med en surpuppa som kanske avbryter och tolkar det du säger som han vill..

Håller tummarna att ni löser det på bästa sätt! Vill han inte förlora dig så får han väl visa det, oavsett om det blir en till eller inte. Håller tummarna att han tar sitt förnuft till fånga! Kram!

Härligt att det har gått så bra!

Tillbaks från Gotland och ser att det har hänt en del! Det var otroligt gött att komma iväg. Vi hade ju planer på det förra sommaren, men då bröt ju lilleman benet på makens andra semesterdag. Men nu så! 10 dagar på Gotland var precis vad vi behövde! Nu är det bara 3 veckor kvar till bf! Tiden går fort, men jag är inte riktigt redo än, vill ha mer semester och fixa en massa först.

MalinF,  Stort grattis till tvillingarna i magen!

Heoo, har du testat risdryck? (för visst tål han väl inte heller mjölk?) Fryst risdryck? Svårt, visst ska man väl egentligen inte ge till under ett åringar, men det borde ju vara viktigare att de får i sig något än inget alls?! Spå/blanda med hallonsaft eller något annat som han kanske gillar och liknar jordgubbar?!
Mmm, vad gott det låter - not, men lilleman här äter gärna risdryck med hallonkräm och gf müsli i en enda röra till frukost.

Halloj i tråden! Hoppas att alla har det fintfint!
Själv är det toppen! Höggravid, har väl ca 2 veckor kvar gissar jag men mår så himla bra så jag hoppas bebis stannar ett tag till för jag vill bada mer i sommar och bara njuta. Visst är det tungt med mage och visst har jag en foglossning från h-e, och jo, förvärkar också. Men nu när det är varmt, maken är hemma och jag slipper göra något jobbigt eller tungt för fogarna är det bara så gött!

Har för första året på fem år fått en riktig semester! Känns kanske lite knas att skriva så för visst har vi haft semester ihop, men det har varit nyfödda barn, skrikiga/allergiska barn, brutna ben och mycket annat som gjort att det blivit skit och trist. Nu håller vi som bäst på att skruva ihop möbler och fixa inför bebisen, fast i de andra barnens rum än så länge. Bebisens rum lär ta tid för där är helt fullt med en massa annat.

Läser att ni tagit nappar, potttränar osv. Skönt att det ändå verkar gå bra för de flesta.
Vi har haft turen att slippa napp och lillaman är torr sedan ett år tillbaks. Men denna bebisen lär vi nog trycka in en napp i vare sig h*n vill eller inte är jag rädd för.

Heoo, så trist, men du verkar ha en sund uppfattning ändå. Kanske man tvingas till i och för sig när man ställs inför ett sådant beslut och har haft tid att tänka över det. Klart det är bätte för barnen att ha två lyckliga föräldrar än två olyckliga.
Men ja, usch, jobbet med att dela upp allt och vem som ska "ha" vad är jobbigt. Jag har dock aldrig separerat med barn, bara med katt så då är det ju klart inte lika jobbigt. Hoppas att det ordnar sig till det bästa för dig och barnen. Låter som en smart lite Ville du har dock, klart mammas bröst är bäst!
Kram!

Stort grattis!

Här är det bara tjejsyskon

Ni får försöka igen. Skönt att ni har enats om att försöka i alla fall, är ju lite lättare så.