Jag är sjuk i matmissbruk...

Skillnaden mellan mig och en del andra här, är att jag har lidit av överviktsproblematik samt matmissbruk i hela mitt liv, tills jag fick genomgå en gastric bypass-operation för nåt år sedan. Operationen har helt klart hjälpt mig på vägen för en sundare livsstil, men är knappast grejen som löst hela min matsituation. Innan operationen försökte jag banta och göra livsstilsförändringar gång på gång, gick hos dietister och läkare, men det fungerade inte. Jag var, och är fortfarande, expert på viktminskning och alla de tusen sätt man kan gå ned i vikt på i form av dieter och s.k. "livsstilar". De flesta feta blir nämligen det, då det man allra helst vill är att bli smal och fin. Problemet är att man saknar verktyg för att ta sig fram till målet, för man är så pass skadad i huvudet p.g.a. maten, skammen, förakten för sig själv och skuldkänslorna. Och framförallt av folks förakt för feta människor.  Maten är inte lösningen på problematiken. Den finns där som ett bihang. Det som behövs, är hjälp av proffession för att ta sig fram till målet. Oavsett om man klarar det på "egen väg" eller via en operation, så behövs oftast terapeutiskt hjälp för att lära sig att hantera hela ens liv och sluta se maten som det viktigaste som finns i hela ens tillvaro. Jag har fortfarande övervikt, och vet EXAKT vad som är mina svagheter (bl.a socker). Jag har dock fattat att jag inte ska förbjuda mig själv saker och ting, för då blir det desto mer lockande. När jag slutade röka, förbjöd jag mig inte själv att röka. Jag hade alltid ett ciggpaket i väskan "ifall att". Det var inte lika intressant då, och funkade jättebra för mig. Och det är det jag menar: man ska inte förbjuda sig själv en massa, för det förbjudna är alltid mer intressantare än det man "får" ta.

Och med det långa inlägget ville jag säga att "livsstilar" som förbjuder saker och ting, allt som oftast inte håller i längden. Kanske några timmar, dagar, veckor, månader eller år, men knappast ett helt liv!

Jag tycker jag svarade på den frågan rent generellt i inlägget under, dvs. #324.

Jag börjar misstänka att det är lika bra att lägga ned den här diskussionen med dig, för du fattar verkligen inte.

Det blir jobbigt att diskutera med en människa som verkligen inte fattar hur det är och drar sina egna slutsatser. Du verkar tro att det är så jäkla simpelt, fast det inte är det.

Nej, du gör inte det för du har aldrig lidit av fetma och kan inte tänka i de banorna.

Dahmer, du är väl inte så blåst så du tror att alla tjockisar sitter och äter godis alla veckodagar?

Klart det rusar iväg om man inte lärt sig kontrollera sitt matintag! Vad är det du inte förstår?! 

Men du tror på fullt allvar att en jävla diet är lösningen på matmissbruk, och DET är vad jag reagerar på. Har du nånsin ens funderat på varför en tjockis som är matmissbrukare, är det? 

Vad jag gissar att Stniky menar, att "förbuds-tänket" kan göra det ännu svårare för matmissbrukare att sluta - oavsett om det är LCHF, GI eller någon annan diet de uppmanas att prova. Alla dessa handlar väl om att utesluta vissa livsmedel?Jag tror att en matmissbrukare måste börja med den psykologiska biten. Låt "allt" vara tillåtet! Men ställ dig samtidigt frågan: varför äter jag som jag gör? Hur kan jag ändra på mitt ätbeteende? DÄREFTER kan man välja diet - eller bara köra på som vanligt, men försöka äta och leva nyttigare. Ta ett steg i taget. Kanske söka hjälp etc. Och där finns det nog ingen metod som passar ALLA.