Saker ingen berättar för dig (om barnafödande)

Jag var också snopen över värkarna, de gjorde ont i benen på mig, inte i magen eller ryggen som jag hade trott, bara höftlederna o låren.
Sen började jag spy o det visste jag inte heller innan att man kunde må illa. Första förlossningen spydde jag hela tiden när han drev sig ner.
Att man skulle föda ut moderkakan, hade jag inte heller förstått. Jag blev arg när de sa jag skulle krysta igen, trodde dom hade blandat hop mig med nån som skulle ha tvillingar. Han är ju häruppe! Skrek jag.

Samma här! Min är tajtare än nånsin.
Knipa kan alla göra, o bra o göra det under graviditeten. Då blir den mer spänstig.

Samma för mig när du säjer det, första gången inga eftervärkar, men andra gången undrade jag seriöst om jag hade en oupptäckt tvilling på väg under natten efter.

Sen kom jag på en sak om amningen, brösten blev så stora att jag inte kunde lyfta upp sonen som skrek, räckte inte runt dem liksom.  Så fick ringa på hjälp, tårarna rann o brösten rann o allt kändes bara fel.

Efter första förlossningen började jag skaka nåt fruktansvärt, när spänningen släppte. Jag trodde jag hade fått en nervskada typ, men det va också normalt sa dom. Jag menar SKAKA, verkligen, kunde inte hålla pojken ens när det satte in.

Andra gången började hela grejen med att det sved i huden på benen, inga värkar då heller förräns nån timme innan.

Jaa, det tycker jag med. Fast att första gången visste jag inte att det var krystningsvärkar så jag trodde jag höll på o skita på mig, o skrek till dem släpp mej jag måste gå på toa!! Men dom bara log lugnt o fällde ner mig åt sidan, o sen kom ju den där befrielsen som du pratar om.

Åh, skönt en till! Blev du också rädd? Jag tänkte skit med, nu är jag mamma o så ska jag behöva skaka såhär, gud va han kommer skämmas över mig i skolan. Man hinner tänka så massa grejer på kort tid ju.

Underbar gråtext du har ju, blev glad av den! *galopperar graciöst över himlen o bajsar mina fjärilar*

Jag mådde illa, min första förlossning startade med att jag började spy, trodde jag var magsjuk. Fortsatte spy under hela förlossningen, fick ha en liten kanna o spy i. Det visste jag inte om att det kunde ingå, men det hade med o göra nåt skede -spinal-nånting, när bebisen drev genom där så kunde man må illa av det.

Nä precis. Jag hade gärna vetat det jag inte visste första gången jag skulle föda. Så hade jag kanske kunnat ta in själva upplevelsen lite mer än jag gjorde, eftersom jag inte trodde på att det var dags, jag bara spydde ju o hade ont i benen typ, jag kunde inte helt släppa att jag trodde jag bara var magsjuk.

Jag tyckte det kändes likadant som när jag hade ridit barbacka på en spinkig häst o fått skavsår, det sved lite men inte så man dör av det.

Inte alla behöver sys. Jag fick sy ett stygn efter första men då bedövade dom först.
Gör du dina knipningar? Så blir du spänstig o fin, o säj till barnmorskan att du är rädd om musen så kan hon guida dig o föda utan o gå sönder. Gjorde den underbara bm jag födde min andra med.

spänstig o fin lät väl kanske dumt, men jag menar att om man kniper medans man är gravid så får man ett töjbarare underliv. Det hade jag ingen aning om med förstan, då trodde jag att man INTE skulle knipa, för jag trodde man blev för tajt av det. Men det hade jag fel i.

Nä det är ingen tävling, klart du ska ha lindring om du behöver det.

Nu kom jag på en grej till, när jag födde mitt andra barn så var navelsträngen så kort att de inte kunde ge henne till mig. Då fick jag en hallis att bm o sambon stod o gömde henne för mig för det var nåt fel, jag skrek är nåt fel är nåt fel, de sa säkert nej men jag tyckte bara de försökte undvika mig.
Navelsträngen kan alltså vara så kort att barnet inte når upp till mamman innan den klipps, om nu inte alla utom jag visste det redan.

haha jaa så lagom roligt då, men nu kan jag ju skratta. Då var jag helt säker på att dom var i maskopi med varandra o ville skydda mig från nåt hemskt, lustgasad o dan som man kan va o få ihop det.

Jag tyckte de va värre o skita med ungen I magen. När jag väl fött sket jag lätt som en dans igen!

Nä jag har förstått att jag är lyckligt lottad så sett. Men sista halvor av mina graviditeter, när man fick dom där järnpillrena som omvandlade skiten till cementbollar, va ju rena helvetet. Gick ju o höll sig i veckor o fick planera in en hel jävla kväll till o skita, haha.

Jodå det är självklart värt det. Jag tyckte graviditeterna var 100 ggr värre, själva förlossningarna var ju bara roliga o bra, o man fick resultat direkt ju!
Det behöver inte va plågsamt bara för det låter plågsamt.
Jag tycker ts har en bra poäng med o skapa en tråd där vi kan avslöja överraskningar, för mig hade det vart positivt att ha vetat det jag inte visste innan jag började föda.

En väldigt positiv överraskning fick jag när jag födde mitt andra barn, då jag pustat mig ur en lååååång (LÅÅÅNG) intensiv värk, kom en helt underbar känsla skjutandes upp genom ryggen, TOTALT UNDERBART SKÖNT o LYCKORUSIGT, o jag log, undrade ååh, va gjorde ni nu? Trodde dom hade skjutit i mig nåt underbart. Det var min egen inre smärtlindring som satte in, endorfinkicken, o den hade jag ingen aning om innan. Det var ren o skär lycka o helt underbart skön känsla.
Det, o lite till, att kroppen sköter såpass mycket per automatik, att vi verkligen är helt obeskrivligt beundransvärda vi kvinnor, som kan ge liv. Att våra kroppar förstår nånting så mkt djupare än vi nånsin kommer fatta med huvet.

Säjer det igen, sköt knipandet under graviditeten så minskar risken att ens behöva sys alls! Musen blir spänstig av knipen, så töjs den bättre o går kanske inte alls sönder! Min gjorde inte det, andra gången. O då hade jag knipt under graviditeten. Första graviditeten trodde jag man INTE skulle knipa innan, jag trodde man blev för tajt av det. Då behövdes ett inre stygn, men jag kan inte minnas att jag kände nånting när det syddes, inte efteråt heller.

Jag var skitnervös inför min andra förlossning, för att den första hade gått lätt! Då va jag rädd att nästa inte skulle gå lika lätt! Så kan det va. Jag va verkligen RÄDD andra gången, såpass att jag sista månaden gick omkring o ångrade mig på riktigt. Men hade en jättebra barnmorska på mvc o en man som fattade så de hjälpte mig ändå genom det. Men man kan oroa sig för vasomhelst, jag är säker på att om min första hade vart svår, hade jag väl vart rädd för nästa skulle bli svår också.
Andra gången blev en glad överraskning o gick både snabbare o lättare, trots att barnet var större o det gjorde ONDARE, så gick det ändå BARA BÄTTRE O LÄTTARE!