• Maia

    Bipolär/manodepressiv sjukdom, vi fortsätter i ytterligare en tråd 2

    Hej alla, gamla som nya.


    Det var länge sen jag var in här. (tror jag) Jag har för mig att jag använde det anonyma namnet "halv" förut men bryr mig inte om att vara anonym längre.
    Hur är det med er?
    -09 var ett helvetes år för mig och min familj. Jag har varit inlagd på psyk från slutet av januari till början av november. Både låsta avd. och öppna avdelningar. Min sambo har själv fått ta hand om våran son och jag missade hela hans i stort sett första år.
    Jag gjorde under året som var, de ggr jag var utskriven, tre su-försök. Var väldigt själdestruktiv.
    Nu har jag diagnoserna bipolär och borderline. Har som en läkare påpekade gått igenom halva fass vad gäller mediciner och det har varit extremt jobbigt.
    Går nu på Lamotrigin och Tryptizol och stesolid. Försöker fasa ut stesoliden och det är ingen höjdare.
    Det går ff upp och ner men jag kan hantera det. Har inga dumma tankar kvar och det känns jätteskönt. Försöker ta mig ut i livet igen och ska snart börja med nån slags arbetsaktivitet.
    Min sambo har varit helt underbar och har skött allt på hemmaplan. Min mamma har också varit under och har sagt att hon aldrig gav upp, hon kunde inte acceptera att jag inte skulle bli bättre och fanns vid min sida hela tiden.
    Jag kommer inte ihåg mycket från det gångna året och det är kanske lika bra det.
    Jag försöker se ljust på framtiden och har t o m framtidsplaner.
    Vad jag vill med detta inlägg är väl att ge er lite hopp. Vad jag tagit mig genom var fruktansvärt men det gick till slut och jag är nu tacksam för det och att jag kan njuta av livet och min son.
    Jag är för tillfället i en nedåtperiod men det enda som är är att jag känner mig lite orkeslös. Det är som sagt hanterbart.
    Ska sluta svamla nu. Hoppas ni har det bra.
  • Maia
    MariaKsk88 skrev 2010-03-01 07:43:54 följande:
    Jag har skitont i magen också och behöver mina smärtstillande men min sambo har tagit alla mina mediciner.. :'(
    Min sambo låter mig inte ha mediciner hemma heller. Jag får åka till psykmottagningen en gång per vecka för att hämta medicin. Kan du inte få åtminstone EN smärtstillande som du kan ta vid behov? Det kan ju inte skada dig.
  • Maia
    MariaKsk88 skrev 2010-03-01 10:44:28 följande:
    Jag hämtade också på psykmottagningen, sen fick jag APO-doser som jag hämtade på apoteket. Men jag slutade ju ta medicin :( Dessutom hade jag en massa smärtstillande (morfinpreparat) hemma som jag fått för fysisk smärta.. nu har min sambo tagit dem och han är inte hemma och han har inte lämnat några tabletter framme :( Men nu när jag har fått Lamictal igen har jag fått hela paketet.. jag vågade inte säga till min läkare att jag har självmordstankar :$ Fan också.. jag vill inte behöva hämta en gång (eller TVÅ gånger) i veckan igen :(
    Det är jätte viktigt att du talar om att du har su-tankar. Det är värt att åka och hämta medicinen. Du är viktig och måste kämpa emot detta.
  • Maia
    MariaKsk88 skrev 2010-03-01 11:29:48 följande:
    Jag vet. :( Men jag fyllde i ett depressionsformulär o var faktiskt helt ärlig.. fyllde i 5 eller 6 (max poäng per fråga var 6) på varje fråga, inklusive den om självmordstankar.. så nu vet dem. Måste väl ta tag i det på nåt sätt.. har inte gjort något självskadande på flera månader men det är svårt att stå emot när man börjar se fler fördelar än nackdelar med det..
    Snälla börja inte vara destruktiv igen! När man väl börjat så är det sååå svårt att sluta. Kämpa för dig själv och ingen annan. Tänk på vilken styrka du har inom dig som går igenom allt detta och faktiskt har klarat det hitills.
  • Maia

    Jag försöker att trappa ner på stesoliden. Har fasat ut den på kvällen men har ff morgon och dagsdosen kvar. Jag försöker nu att inte ta morgondosen men det är så jävla svårt. Antingen får jag ångest eller så blir jag uppskruvad och ska göra allt på helst en gång.


    Vill verkligen sluta med stessen men att det ska vara så himla svårt! Ska förhoppningsvis få träffa läkaren snart och då ska vi diskutera min medicinering och om han tror det kan vara möjligt att snart kunna skaffa ett barn till. Jag vill verkligen att sonen ska ha ett syskon men jag vill inte att åldersskillnaden ska vara för stor.
  • Maia
    Cherrybaby skrev 2010-03-04 00:00:56 följande:
     blir nog behandlingshem trots allt, sa ju nej till platsen först, men nu ser jag kanske inte så många andra utvägar. vill helst klara mig själv, vill börja må bättre av mig själv, vill bara "ta tag i mig själv" men det går ju inte...... hur mår du? <3
    Det kan vara ett bra steg att ta. Du har ju en vilja vilket blir din styrka genom allting. Både hemska dagar och bättre.
    Ibland måste man ta den där handen som sträcks ut (behandlingshem) för det är för svårt att gå igenom allt ensam.
  • Maia

    Så, nu har jag slutat med propavanen och försöker ta bort stesoliden så gott jag kan (med läkarens godkännande naturligtvis). Stesen är svår, har inte tagit på ett par tre dar men har mått så dåligt, varit otrevlig mot sambon, uppstressad och vääldigt svårt att varva ner. Så, idag sa sambon åt mig att ta en stes. för guds skull! Så jag fick ge upp för idag och ge vika och tog den satans stesoliden. Att den ska vara så himla svår...


    Humöret pendlar på mig igen. Lyckorus allt ifrån en dag till en vecka. Sen orkeslös och nervig på samma sätt. Det är ganska jobbigt. Idag fick jag till och med en dum (men flyktig) tanke om vad har livet egentligen att erbjuda mig. Har inte sagt nåt till sambon men ska tala om det för ssk på psyk på måndag när jag hämtar medicin. Har lovat henne att alltid tala ärligt med henne och det står jag fast vid.
    Har tvångstankar om att skaffa ett barn till. Nästa dag vill jag absolut inte ha mer barn. Mest går det åt att jag vill ha ett till men vill inte vänta och komma på fötter som alla säger åt mig utan jag vill ha ett barn NU! Vet att det i realiteten inte är så smart men jag kan inte släppa det.
    Såå, jag är väl inte så stabil som jag trodde förut. Jag hade nog då en härlig uppåt period.
    Hmm, detta blir nog lite svårare och mer utdraget än jag trodde. Var på vippen att sluta med alla piller och skaffa mig ett heltids jobb. :/
    Nu har jag gnällt klart för stunden. Kram på er.
  • Maia
    susye skrev 2010-03-15 21:52:35 följande:
    usch då gumman låter jobbbigt. du kasnek ska trappa ut benzon långsammare så kanske det inte blir såhär för dig. förstår om du vill bli av med dem men samtidigt ska du ju må hyfsat på vägen så kanske bättre att skynda långsamt.
    Precis vad min ssk på psyk sa.
    Nu vill jag inte ha ett barn, räcker med sonen.

    Har haft två jobbiga veckor på raken nu men jag sa ärlig till ssk hur jag mår och så så de vet och kan ha lite koll på mig.
    Det jobbigaste är att sonen har börjat få en ordentlig egen vilja nu och det det är mycket gnäll och lite av en kamp med det mesta. Vet ju att det är en del i hans utveckling men har haft sämre tålamod med honom. Försöker göra mitt bästa och hålla masken även när tålamodet tryter men har inte samma energi att tex leka med honom. Sitter mest i soffan och hoppas han kan roa sig själv. Det funkar ju inte så bra nu när han har börjat bli gnällig och vill underhållas mest hela tiden. Så, det bästa på hela dagen är när vi nattar honom för han sover för natten redan vid 18.00 så man har ganska mycket kväll kvar för att ta det lugnt och bara slappa.

    Hur går det för dig Susye?
    Och alla er andra? Tråden verkar ju lite tom...
  • Maia
    susye skrev 2010-03-17 12:06:59 följande:
    men sonen måste lära sig att leka själv. tror inte på det där med att man ska aktivera barnen precis hela tiden. låt honom gnälla lite det tar han inte skada av. barn ska lära sig att leka själv stundtals o använda sin egen fantasi. sen ska man givetvis leka med dem mellan varven etc. o ha inte dåligt samvete för att det känns skönt då han lägger sig. är nog många föräldrar som tycker det under deras gnällperioder. bra att du är ärlig mot din ssk så du kan få rätt stöd o hjälp. hon ofta träffar du din ssk? själv så går det upp o ner. mest ner nu. har inlett kbt nu efter alla år o det är tufft. så mycket som jag förträngt som kommer fram. tråden verkar stå lite still just nu men vi tappra som är här får väl hålla igång den så kanske nån ny hittar in.
    Du har absolut rätt vad gäller barn och att bli aktiverade hela tiden. Jag anser att nuförtiden så får barnen inte en chans att andas nästan för det ska vara aktiviteter hit och dit. Grejen är att jag har problem med konflikter.. Är sambon på dåligt humör tex så går jag och fjäskar för honom hela tiden. När sonen gnäller och vill ha uppmärksamhet så vet jag inte riktigt hur jag ska reagera. Tror det är bra för barn att vara lite uttråkade för som du säger så får de lära sig att använda fantasin mer. Men sonen är ju bara 15 månader och jag vet inte om det är bra att ignorera honom när han gnäller eller om han ff behöver känna att mamma/pappa finns där för honom. (om du förstår vad jag menar, blev rörigt det här.)

    Jag träffar ssk en gång per vecka för att hämta mediciner.

    Kbt, har själv funderat kring det men är lite rädd för det också. Vet ej varför.
    Det är väl bra att saker kommer upp till ytan. då kan du kanske få "rensa bort" lite dåligt bagage. Är kanske därför du mår lite sämre nu? Hoppas du får må bättre snart. Om det är nåt "vi" fått lära oss så är det, tyvärr, att bita ihop och försöka hålla ut i kampen om att få må bättre/bra till slut.

    Jag har lite svårt att förlika mig med att det, även om det kan gå flera år, förmodligen kommer skov igen..

    Kram, det är gott att höra av dig igen. Tycker du ofta kommer med bra och kloka åsikter och råd.
Svar på tråden Bipolär/manodepressiv sjukdom, vi fortsätter i ytterligare en tråd 2